Idén till att göra om kalkbrottet Draggängarna till utomhusscenen Dalhalla kom ifrån operasångerskan Margareta Dellefors. När stockholmarna beger sig till Dalarna för att se kanadensarna Arcade Fire blir det också något av en krock mellan Dalhallas landsbygdsfinkultur och storstadspopkulturen.

Serveringarna ovanför konsertområdet stänger under tiden som banden spelar och en stor del av publiken står i en allt längre ölkö istället för att titta på förbandet Wildbirds & Peacedrums. När åtta man starka Arcade Fire kliver upp på scenen manar sångaren Win Butler genast fram de sittande besökarna till staketet framför den vattenfyllda vallgraven som skiljer bandet från publiken vilket leder till en rusning som påminner om flickhordarna på Beatles storhetstid (fast här är det gängliga popsnören som står för rusandet). De lokala gästerna tittar förundrat på medan vakterna förgäves försöker hindra den tillresta delen av publiken från att ta med sig alkoholhaltiga drycker till sina platser.

Arcade Fires efterlängtade nya skiva The Suburbs kommer först senare i sommar men utgör ändå en relativt stor del av spelningen. Basdrivna Falling down-dängan Modern man och syntiga We used to Wait sticker ut bland det nya materialet, annars är det gamla hits som lyfter spelningen. Keep the car running och No cars go finns med i inledningen och Intervention blir det första av tre extranummer.

Trots avståndet som vallgraven skapar och det faktum att Dalhalla ser halvfullt ut lyckas bandets och publikens entusiasm, i alla fall bitvis, skapa en väldigt speciell känsla. Régine Chassagne strålar i sina glittriga röda handskar och just vallgraven ger lillebror Butler möjligheten att ta sig ett spontanbad. Det, tillsammans med kalkbrottets höga stenväggar, för en gångs skull innovativ och förhöjande bildproduktion på storbildsskärmen och det uteblivna regnet gör att de knappa 90 minuter som spelningen varar känns nästan snopet korta.