Alt-countryhjältarna Son Volt är tillbaka med en ny, fantastisk skiva. Gränsen mellan kreddigt alternativ- och cowboyhattig mainstream-country börjar bli näst intill obefintlig, men Son Volt lyckas ändå balansera på rätt sida och räddas av alla dessa Richard Buckner, Mark Kozelek, Wilco, Whiskeytown och de andra unga gubbarna som tycker att amerikanska musiktraditioner kan få fortleva både utan glättighet och redneckrasism.
Jag har aldrig snöat in på Uncle Tupelo/Son Volt-tåget tidigare, men nu när åldern börjar ta ut sin rätt kan deras småtruliga och raka americana hitta hem även hos mig.
American Central Dust är ute nu på Universal.
Ute är kallt och ruggigt och solen lyser med sin frånvaro. Vad kan då passa bättre än känslosam country?
Southern Skyline gör en sympatisk form av musik i gränslandet mellan [simpletag]country[/simpletag] och soul. Jag fick tag på No Number On The Seat, som är deras första ep och var nära att avfärda det hela som rena Gram Parsons-pastischer, men ju mer jag lyssnade och efter att ha sett dem live, slutar jag sura och ser i stället de fina melodierna.
När jag träffar dem berättar de att det var ett tag sedan de spelade in ep:n och att det utvecklats mycket både både textmässigt och musikmässigt. När de berättade det kom jag att tänka på att de lät mer country (Gram/Burritos) när de spelade live och mer åt americana-hållet på No Number On The Seat. Med risk för att verka förutsägbar kan jag inte låta bli att jämföra skivan med hur Whiskeytown lät i sina bästa stunder. Utan att Southern Skyline har någon egen Ryan Adams, men det behöver ju inte vara någon nackdel.
Just nu är bandet ute på turné med Karen Nash och Bob Malone, som de blev bekanta med när de gjorde en turné i USA. Se dem om du har möjlighet. Jag ska försöka göra det själv.
