Sent förra året återförenades duon Hederos & Hellberg för att återigen turnera tillsammans. Hederos & Hellberg kommer uppträda i Malmö, Stockholm, Uppsala och Göteborg med turnéstart den 25 januari. Nu är det klart att även Refused återförenas efter 14 år. En spelning på sommarens Way Out West 9-11 augusti är inbokad. Bandet har också planerade spelningar i USA. Refused skriver i ett meddelande på sin hemsida:
We never did “The shape of punk to come” justice back when it came out, too tangled up in petty internal bickering to really focus on the job. And suddenly there’s this possibility to do it like it was intended. We wanna do it over, do it right. For the people who’ve kept the music alive through the years, but also for our own sakes.
We feel that you deserve it and we hope the feeling is mutual.
See you in the pit.
//Refused
Festivalsommaren har börjat.
Medan vi i Sverige fortfarande är på pepp-nivån över Way Out West (Kanye, woo!), Peace & Love (Dylan, The Strokes), Arvika (förra veckans tips Austra) och WTAI (Bright Eyes!) så har Coachella i Kalifornien precis avverkats. Line-uppen var naturligtvis för stor och för lång för att lista här men den var självklart obscent bra. Här är ett urval:
Det är den allra tråkigaste tiden på året. Iskalla vindar, snömodd, halka. Utomhus går allt i gråskala och det är alldeles för långt kvar till sommaren. Men allt blir faktiskt lite bättre med bra musik i lurarna. Och något som kan sätta stämning på det dystraste av landskap, är en härligt episk postrockdänga.
Denna vecka påbörjar Mogwai en rejäl världsomspännande turné. Postrockbandet från Glasgow släpper sitt sjunde album, Hardcore will never die, but you will, den 14 februari på Rock Action/Sub Pop. Turnén landar i Göteborg den 1 april och i Stockholm den 3 april. Missa inte!
När Hellström hade lämnat scenen var det dags för Lykke Li. Hon kämpade sig igenom spelningen och bjöd på ett par nya låtar, men på slutet höll rösten inte riktigt. The Chemical Brothers och La Roux avslutade festivalen men då hade köerna till Stay Out West-klubbarna inne i stan redan börjat fyllas på. På Stay Out West finns knappt gästlistor eller VIP-köer, det är först till kvarn som gäller. Ville man komma in fick man helt enkelt försumma de sista spelningarna i Slottsskogen.
På Park Lane på Avenyn skulle I blame Coco spela. Den 20-åriga Coco Sumner är förmodligen innerligt trött på att alltid bli omnämnd som Stings dotter, men med den rösten och de kindbenen är hon sin far upp i dagen. Coco har en personlighet och charm som kommer att föra henne längre än den snålskjuts släktskapet skänkt henne. Materialet är inte rakt igenom starkt, men det har karaktär. Men hur mycket hon än försöker så är det oundvikligt att inte jämföra det med låtar av The Police.
Coco har också en stark koppling till Sverige. Hon har samarbetat med Miike Snow, det är Klas Åhlund som producerat debutalbumet The Constant och Robyn medverkar på singeln Caesar.
Alldeles omärkligt övergick eftermiddagen i kväll. Anna von Hausswolff spelade på Linnéscenen med scenklädsel och smink som smälte ihop med omslaget till debutalbumet Singing From The Grave. När hon spelade sin största hit Pills var det någon i publiken, uppenbarligen inte ett större fan av von Hausswolff, som tyckte att det lät som Total Eclipse Of The Heart och drog vidare för att lyssna på Pavement.
Klockan 20 klev Håkan Hellström på Azaleascenen för att ge sig på en spelning som för alltid kommer att betraktas som episk. I sjömanskostym, som blivit lite tajtare, framförde Hellström det nu tio år gamla debutalbumet Känn ingen sorg för mig Göteborg från början till slut. Han berättade hur han fick två getingar i Expressen efter sitt framträdande för cirka femtio personer vid Bragebacken, och hur det här var en revansch och knäpp på näsan till de som inte trodde på honom för tio år sen. "Jösses, vilket väder, och så mycket folk" sa Hellström. Stackars Marina & The Diamonds som spelade parallellt måste ha undrat vad som stod på. Förmodligen hade hela Way Out West placerat sig framför scenen då Hellström som avslutning gav publiken en present – en låt som han aldrig framfört tidigare och som han påstod var något som bara skulle framföras denna enda gång. Sök på River en vacker dröm och ni lär hitta massor av skakiga filmer på YouTube.
Solen sken över Slottsskogen på lördagseftermiddagen då Shout Out Louds som vanligt gjorde en jämn spelning, som till viss del krockade med The Drums, det hajpade Brooklyn-bandet som trumpet surmulade på scenen. 
Mumford & Sons folkrock avlöstes av Anna Ternheim som fick med sig Broder Daniels frontfigur Henrik Berggren i andra versen av Shoreline. Var det meningen att han inte skulle dyka upp förrän då eller hade det bara blivit sent kvällen innan då han befann sig på Porterbryggan i samma mundering – cape och hatt?
Det är inte bara Sofia Coppola som är förtjust i Malmöbandet The Radio Dept. Publiken jublade över deras uppmaning att "rösta rätt" den 19 september. Uppmaningen följdes så klart upp av Freddie And The Trojan Horse och låtar från senaste albumet Clinging To A Scheme.
När det blivit mörkt i Slottsskogen och man inte längre såg var man satte gummistövlarna i leran var det dags att bege sig vidare. Det twittrades flitigt om de oändligt långa Stay Out West-köerna som rörde sig med mikroskopisk hastighet och hur omöjligt det var att komma in på Pustervik där Surfer Blood skulle spela.
På Porterbryggan var det ingen officiell klubb men fest med gästlista för de som osat. Det ryktades om att Oskar Linnros skulle dyka upp. Och mycket riktigt, vid tvåtiden när fabrikslokalen var knôkfull med folk gick Linnros på scenen och spelade Ack, Sundbyberg för en spännande blandning av människor – killen som såg ut att vara på väg hem från tennisveckan i Båstad, halva Sofo och lokala strandraggare. Linnros fortsatte med 25 och Genom eld innan han drog av sig skinnjackan och undanbad sig allsång i Din mamma. Väggarna dröp av fukt när han avslutade med Från och med du. Gôtt mos, Oskar!
Det hade inte ens hunnit bli skymning när The National började spela på Azalea-scenen. Men trots dagsljuset var det en mycket lyckad spelning där också Glasvegas syntes i publiken. The National avverkade stora delar av nya albumet High Violet men så klart också Fake Empire från Boxer.
Legenden Iggy Pop haltade runt på Flamingo-scenen samtidigt som Miike Snow spelade för en sjukt taggad publik. Även Jónsi med Jón Þór Birgisson från Sigur Ròs drog mycket folk som dock svek efter hitten Go do för att se LCD Soundsystem.
Som Skivkoll nämnde igår så menar Andres Lokko att MIA är det stora namnet inom framtidens genreuppluckrade musik. Förväntningarna var höga när hon klev på scenen uppbackad av en kör iförd burka och en ”white boy” som dansade som om han precis blivit utsläppt ur en tvångströja. Maya själv publiksurfade i sina pilotglasögon med marijuana-tryck på glasen. Avantgarde? Tja, kanske, men helt klart en bra konsertupplevelse.
På fredagseftermiddagen drog utomhusspelningarna på Way Out West i Göteborg igång. Jens Lekman såg ut att trivas på hemmaplan och var lika säker som på spelningen på Strand förra helgen.
Panda Bear spelade på Linnéscenen, och påminde stundtals om när Ross och Chandler i Friends startar ett eget band - Way, No Way. Beach House däremot som därefter äntrade Linnéscenen drog stor publik med sin dream pop. Sångerskan Victoria Legrand är som en kombination av Chrissie Hynde och Christine McVie. Ett ödmjukt band som förtjänar ännu mer uppmärksamhet.
Göteborgs Symfoniorkester drunknade tyvärr lite i spelningen med The Soundtrack Of Our Lives som hade med sig en hemlig gäst. Skulle Noel Gallagher dyka upp? Eller hans bror? Det var istället Tommy Blom från 1960-talets boy band Tages som klev upp scenen iförd kaftan. TSOOL framförde en hel del gammalt material som ännu idag, femton år senare, står sig mycket bra.
Misströsta inte ifall du inte kommer att befinna dig i Göteborg den här helgen. Skivkoll lovar att avlägga rapporter och Gimme Indie sänder webbradio live från Way Out West.
