Vi sitter i en halvtom bar någonstans i den amerikanska södern och låter livets vedermödor skölja över oss i samma takt som spriten sköljer längs strupen. Ingen bryr sig längre om någon annan än sig själv och sin sorgliga ursäkt till liv, ett gäng förlorare som för länge sedan såg den stora chansen visa sig, för att efter en sekunds tvekan försvinna lika snabbt och aldrig komma åter.

På den lilla scenen i hörnet står en liten spenslig man med sitt band, inte märkbart lyckligare än kvällens publik. Bandet slår an en släpig, bluesig ballad. Ur skuggorna hörs

The sun is sinking low
I guess it’s time to go
I feel a chilly breeze
In place of memories
My dreams are locked and barred
Admitting life is hard
Without you near me

(Life is hard)

Läs mer