Dig it to the end är supergruppen, Tonbrukets, andra album. Bandet bildades 2009 och kallade sig från början Dan Berglunds Tonbruket. Berglund känner du sen tidigare som basisten i Esbjörn Svenssons Trio. Här slår han följe med ett gäng namnkunniga musiker. Från Soundtrack of our lives finns pianisten Martin Hederos. Bakom trummorna sitter Anders Werliin från Wildbirds & Peacedrums och på gitarr Johan Lindström som spelat med och producerat otaliga artister.
På fredagseftermiddagen drog utomhusspelningarna på Way Out West i Göteborg igång. Jens Lekman såg ut att trivas på hemmaplan och var lika säker som på spelningen på Strand förra helgen.
Panda Bear spelade på Linnéscenen, och påminde stundtals om när Ross och Chandler i Friends startar ett eget band - Way, No Way. Beach House däremot som därefter äntrade Linnéscenen drog stor publik med sin dream pop. Sångerskan Victoria Legrand är som en kombination av Chrissie Hynde och Christine McVie. Ett ödmjukt band som förtjänar ännu mer uppmärksamhet.
Göteborgs Symfoniorkester drunknade tyvärr lite i spelningen med The Soundtrack Of Our Lives som hade med sig en hemlig gäst. Skulle Noel Gallagher dyka upp? Eller hans bror? Det var istället Tommy Blom från 1960-talets boy band Tages som klev upp scenen iförd kaftan. TSOOL framförde en hel del gammalt material som ännu idag, femton år senare, står sig mycket bra.
Här kommer lite fler bilder från gårdagens Grammisgala. Fotograf är Kristofer Ljungros.
Så är Grammisgalan 2009 till ända. Kleerup kammade som väntat hem flest grammisar (producent, kompositör och nykomling). Men när det var dags för segerfoto var han spårlöst försvunnen. Han var om inte annat väldigt "aktiv" under hela kvällen, så man kan inte klandra honom. Här ser vi Robyn, som välförtjänt fick priset för årets liveakt. Hon gjorde också ett strålande framträdande under kvällen tillsammans med Christian Falk och Supreme All Stars.
Det är väl nästan bara The Soundtrack of Our Lives i Sverige som skulle få för sig att släppa en dubbelskiva nuförtiden. De är också ganska ensamma om att ha den pondus som krävs för att klara det. Dubbelskivor är generellt ett märkligt fenomen, och recensionerna brukar oftast gå ut på att det hade blivit ett jättebra "vanligt" album om vederbörande bara praktiserat lite hederlig "kill your darlings"-taktik under produktionen av verket.
Communion är kanske inte nödvändigtvis en gediget sammanfogad platta, men spridningen på låtarna drar åt precis alla håll som [simpletag]The Soundtrack of Our Lives[/simpletag] brukar. Det skulle med andra ord inte alls vara särskilt enkelt att koka ner dubbeln till en enkel, vilket får ses som ett gott betyg. De raka röckrökarna känns aningen oinspirerade och tenderar nästan pubosande boogie[simpletag]rock[/simpletag] i de tråkigaste stunderna. Bäst blir det istället när bandet (förvånansvärt ofta) vågar sig ut i lugnare vatten. Där finns det många strålande låtar att hämta från Communion, och visar på ett band som utvecklas och mognar. Stora anspråk kräver stora låtar. Det har TSOOL för det mesta. Lyssna här!
