Det är juletider i byn och "Listmas" för musikbloggare. Listor kompileras för fullt över årets bästa vad-du-nu-vill inom musikbranschen och jag kommer med tiden an inte vara sämre. The National släppte High Violet redan 2010 men vette fan om jag inte hittar ett sätt att plocka med dom i år också (kanske för underbara Exile Vilify från soundtracket till Portal 2).
Jag älskar mash-ups. Girl Talk, DJ Earworm, smart casual, Cowboys vs Aliens. När en person vänder sig till en annan och säger "varför nöja sig med en genre" är jag genast där för att starta den långsamma eskalerande applåden.
Mumford & Sons var ett av förra årets större genombrott. Debutskivan Sigh no more plockade hem dubbla Grammy-nomineringar, de figurerade i ett gäng tv-serier och gjorde bland annat en knökfull spelning på Debaser Slussen.
För snart mer än 10 år sedan så var CD-skivor som julafton för mig. Varje rund skiva höll på 10-12 små paket som jag öppnade omsorgsfullt och nyfiket. På den tiden gav jag varje låt chansen. Det gör jag knappast längre. Jag har inte tålamod nog.
Jag tappade mitt tålamod någonstans mellan spår 4 och 8 och har, sedan dess, hoppats på EPn. Jag vill att fler artister ska göra som Robyn och släppa två-tre miniskivor per år eller som Marit Bergman och kringå skivan helt och fokusera på att leverera en bra låt i taget.
Svara nu helt ärligt: När WOWades du sist av en skiva?
Förra veckan utnämnde jag The National till ett av de bästa banden under 2010, kanske någonsin, så det är inte svårt att förstå varför jag gillar Bored Man Overboard. Allt som är typiskt för The National återfinns i det här Stockholmsbandet (som är signat av ett tyskt bolag): de kaotiska gitarrerna, trummisen som ligger hårt på pukorna, omsorgsfulla pianon, drömska toner från ebows och orglar, hela vägen ner till den karaktäristiskt mörka sångrösten som sjunger textraderna om och om igen tills de blir till ett mantra.
“We’ll fall in love, we’ll fall in love and then we’ll follow you”
Som den första nya skribenten på Nya Skivkoll tänker jag ta en kliché-artad approach till musik såhär direkt efter nyår och genast blicka bakåt och sammanfatta 2010. Här är låtarna jag lyssnade mest på under det gångna året:
(Urvalet har handlat minst lika mycket om låtens livslängd i mina lurar som texten och melodins genomslag)
Det hade inte ens hunnit bli skymning när The National började spela på Azalea-scenen. Men trots dagsljuset var det en mycket lyckad spelning där också Glasvegas syntes i publiken. The National avverkade stora delar av nya albumet High Violet men så klart också Fake Empire från Boxer.
Legenden Iggy Pop haltade runt på Flamingo-scenen samtidigt som Miike Snow spelade för en sjukt taggad publik. Även Jónsi med Jón Þór Birgisson från Sigur Ròs drog mycket folk som dock svek efter hitten Go do för att se LCD Soundsystem.
Som Skivkoll nämnde igår så menar Andres Lokko att MIA är det stora namnet inom framtidens genreuppluckrade musik. Förväntningarna var höga när hon klev på scenen uppbackad av en kör iförd burka och en ”white boy” som dansade som om han precis blivit utsläppt ur en tvångströja. Maya själv publiksurfade i sina pilotglasögon med marijuana-tryck på glasen. Avantgarde? Tja, kanske, men helt klart en bra konsertupplevelse.
En smått briljant liten femspårs-EP signerad det episka bandet Grande Roses från Östersund och Karlstad. Gruppens musik rymmer både countryvemod, postgrungeinfluenser och brittisk uttråknad. Tänk Glasvegas, White Lies och The National, blandat med en gnutta Union Carbide. Say it to my fervent heart finns ute på eget bolag den 29 april 2010.
White Lies – To Lose My Life. Som en perfekt blandning mellan kajalbeprydda vemodsmän som Interpol, The National och – varför inte – Depeche Mode, och allsångsambitionerna hos The Killers, hittar White Lies en lucka redo att fyllas. Gruppen balanserar effektivt mellan stadiumrock och introvert smågothande, vilket skapar en skiva som är väldigt … trevlig. Med allt vad det innebär.
