Det snygga, välkomponerade paret Brett och Rennie Sparks är något av personliga favoriter för mig. En spelning med dem sitter länge kvar i minnet. Kägelbanan. 2005. Inte mycket folk alls. Sitter med en öl längst fram. Nästintill ensam vid ett bord. Och Bretts stämma mullrar i nästan två timmar.

14 april kommer Honey Moon, deras sjunde fullängdare. Och den är bra. Men inte så varierad.
Välartikulerade Mr. Sparks, som sjunger hustrun Rennies textrader, drar till med en sedvanlig vissling först i spår fem. Annars brummar han på som vanligt. Albumet mullrar av ”dark valleys”, ”wild woods” och ”sparrows” men är lite mer jazzigt än tidigare album. Det man slås av är frågan hur hans testosteronbas kan bli mörkare än mörkaste valley… Brett har en mesmoriserande, nästan teatralisk röst. Och det är rösten som ständigt fångar in mig i deras gemensamma skapelser. Oavsett om det inte är varierat. Detta är om inte annat en bra introduktion till deras hela produktion.
Förhoppningsvis kommer de till Sverige för ännu en oförglömlig spelning i vår.