Boris & The Jeltsins hinner i den illustrerade biografin som medföljer debutskivan Låt det blöda referensdroppa både Moneybrother, The Jam, Ebba Grön, Håkan Hellström, Markus Krunegård och Florence Valentin. Det är avväpnande, för precis som hos Den Stora Sömnen blir det därmed desto svårare att anklaga någon för stöld eller plagiat.
Nej, våld ligger inte så nära till hands i svenska Lowoods musik. Men det vilar en uppdämd frustration över livet och kärleken som genomsyrar Close To Violence, en stämningsskiva med vacker, mogen och genomtänkt [simpletag]popmusik[/simpletag] som varken blir indie-infantil eller singer/songwriter-gnällig. Det tar en stund att ta sig igenom den välproducerade och till synes alldagliga ytan innan man blir mer involverad i skivan. Där vilar en 80-talsdoftande mystik som gör att musiken inte känns så nervöst nutida, och tankarna går ibland till smått bortglömda Paula Cole. En vacker platta som växer med tiden och som fungerar i alla lägen.
Close To Violence är ute 25 mars på NONS.
Niccokick – The good times we shared, were they so bad? (Startracks)
Det är något speciellt med [simpletag]svensk pop[/simpletag] och rock som gör att den kan låta så sprudlande och melankolisk på en och samma gång. Skåningarna i Niccokick har harvat i [simpletag]indie[/simpletag]sverige sedan 2001 i med- och motgångar, men nu har de slutligen fått ihop en skiva med bra produktion och snygga arrangemang.
Laakso är en grupp som utmärkt representerar svensk (eller nordisk) popmusik – det karga svårmodet i kontrast till den melodiösa och lekfulla [simpletag]pop[/simpletag]nerven. Det är också ur denna skavande paradox som ljuv musik gärna uppstår – hade [simpletag]Laakso[/simpletag] sjungit om blommor och pottfrisyrer hade musiken förmodligen gått många förbi. Istället handlar det om utanförskap, förvirring, olycklig kärlek och självmordstankar – ständigt med en ironiskt blinkning till schlagermusikens storvulna dekadens. Och att göra en låt som Italy vs Helsinki i duett med Peter Jöback visar bara ännnu tydligare att (indie)popen och schlagern för tillfället står varandra närmare än någonsin tidigare (som om svensk indie varit särskilt svårtillgänglig in the first place). Det är bara skönt att någon vågar ta steget fullt ut – kom ut ur garderoberna!
Elias & The Wizzkids – A Little Mess (Hybris)
Bra popmusik ska ju inte riktigt kunna förklaras – den ska upplevas, skapa en känsla. Stockholm/Falun-bandet Elias & The Wizzkids befinner sig så tydligt i en [simpletag]svensk pop[/simpletag]tradition utan att det för den sakens skull känns störande.
