Min bästa upptäckt den senaste månaden är inte ett band. Snarare är det, lite oväntat, en musikspelare.
Någonstans levde jag ändå ganska tryggt i villfarelsen om att Spotify var den enda musikspelare jag behövde. Och visst, det finns mycket musik på Spotify men Sveriges mest populära streamingtjänst är inte någon komplett samling av all världens musik. Tomahawk är det.
För 16 år sedan installerade pappa vårt första modem hemma i vardagsrummet. Tio år gick och världen genomgick en förvandling som vi fortfarande inte har sett slutet av. Jag satt på mitt studentrum i Uppsala när jag första gången hörde talas om YouTube. Många förfester senare som urartade i ”har ni sett den här då??” satt jag på samma studentrum när jag fick min femte inbjudan till något som hette Facebook, och jag gav upp och skaffade ett konto. Det känns som en annan tidsålder men det var bara fem år sedan. Sedan dess har världen blivit ny igen. När mitt Spotify slutade fungera på telefonen häromdagen insåg jag att jag inte längre äger en enda mp3-fil.
LÖFTET OCH MONSTRET Det är min första november på Gotland, och jag är besatt av solnedgångarna. Solen avslutar sin korta resa över himlen med den ena spektakulära sortin efter den andra. Ibland är ön omsvept av tunga dimsjok, och dagen övergår i kväll i enbart gråa nyanser, men oftast lämnar solen discofärger efter sig som speglar sig i havet långt efter begravningen. Igår var en sådan dag. Jag var på väg till jobbet med Promise And The Monster:s nya skiva i hörlurarna när sjukhushelikoptern dök upp vid horisonten. Allt eftersom den närmade sig blandade sig bastonerna i musiken med ljudet från rotorbladen. I bakgrunden flammade horisonten i orangea toner och mörka moln. Dorothy nådde sitt klimax precis när helikoptern svängde in mot landningsplattan och jag tänkte att det här är livet och musik när musik är större än livet.
Det är något med Beiruts musik som gör att den känns så fantastiskt otvungen och avslappnad att lyssna på – som om bandet bara råkar stå där och spela när man kommer ut på sommarfestens soliga veranda och får en kall bärs i handen. The Rip Tide renodlar den mjukt folkpoppiga, smått dansanta vemodspeppen med David Byrne-doft som Zach Condon gjort sig känd för under senare delen av 2000-talet. Att det blivit lite mer västkustpop och mindre balkanblås gör ingenting i min bok - The Rip Tide är en fröjd för öronen. Här nedan ser du den smått makabra videon till underbara singeln Santa Fe.
Skitkul titel, verkligen. ”Welcome 2 my nightmare” funkar väl sådär i skrift, men framförallt inte alls om man försöker sig på att muntligt notera dess existens utan att misstolkas med avseende på Alice Coopers klassiska släpp från 1975 (”Welcome to my nightmare” för alla som mot förmodan inte skulle haja referensen; man kan aldrig vara nog för säker i dessa tidevarv). Den fyndiga titeln antyder en uppföljare såhär 36 år senare men utöver omslaget och den avslutande kavalkaden ”Underture” ser åtminstone inte jag någon unik koppling till nattmaran från 70-talet.
Kvelertak kan mycket väl vara det bästa som kommit ur den norska rockmyllan sedan Turbonegro lade denimskinnet på hyllan. Och visst finns det en del inslag i Kvelertaks brutala troll-hardcore-punk-rock (eller "black n’ roll" som vissa kallar det) som påminner om det stora, kompromisslösa riffskrevandet. Men där Turbonegro körde fast i det androgyna kokain-poserandet är Kvelertak snarare en svettig, fängelsetatuerad gubbnäve, rakt i solar plexus.
Det är sommar, det är sol och det är musik. Varsågoda, ett soundtrack komplett med förklaringar och illustrationer.
1. Alex Winston – Sister Wife : Det här debut-mini-albumet från Detroits senaste stjärnskott har snurrat i mitt huvud mycket på sistone, men som vanligt har jag inte reflekterat så mycket över texterna. Nu har den här ganska bisarra videon till titelspåret släppts, och i kommentarerna till blogginlägget där jag först hittade den läste jag en upphetsad diskussion om huruvida låten handlar om incest, eller om en kvinna i ett polyamoröst förhållande. Well, döm själva:
Ibland kan musik vara som ett par gamla bekväma tofflor. Sedan länge ingångna, helt skavsårsfria. Man kliver i dem och känner sig som sig själv igen. Jag vet inte om Tahiti 80 skulle uppskatta toffel-jämförelsen, men det var i alla fall så jag kände när jag knäppte på deras senaste skiva, The Past, The Present & The Possible. De franska mjukpopparna har hållit igång sedan 90-talet utan att producera en riktig hit, men i mitt hjärta har de en självklar plats.
I avsaknad av fenomenala skivsläpp under den gångna veckan bjuds istället på lite halvnya och halvsköna låtar från den senaste tiden. Spana gärna in min spotifylista med det bästa från 2011 för fler tips.
I serien metamusikjournalistik har turen kommit till fenomenet ”musikrecensioner som inte handlar om musik” och det märkliga mottagandet av Matt & Kims senaste skiva Sidewalks.
Matt & Kim är en New York-duo som gör en slags synthpop som kanske bäst beskrivs genom att jämföra den med The Tough Alliance. Tydligen kallas deras musik även ”hipsterpop”. Det har jag lärt mig efter att förundrad ha läst några recensioner av Sidewalks.
I Sonics recension av skivan går recensenten Tobias Norström loss på hipsterkulturen som en arg terrier. Halva recensionen går först åt till att förklara denna subkultur av populärkulturskonsumism, vars amerikanska version tydligen är ännu mer behäftad med självhävdelse än den svenska. Sedan får vi veta att Matt & Kim förkroppsligar detta onda. De poserar, spexar sorglöst och ”förlorar sig själva i känslor av glädje och positiv energi”.
