Coaster/Frisbee (jo, LP-versionen heter passande nog Frisbee) är lite av en mellanskiva för NOFX. Balansgången mellan politisk frustration och en envis ovilja att växa upp är svårare än någonsin att vandra. Den gamla vanliga kängan mot amerikansk politik och religion känns som att slå in öppna dörrar, och att fortfarande – vid 45 års ålder – skämta om att man är en ”drug-abusing alcoholic” är antingen ganska töntigt eller bara ganska tragiskt.
Men en känsla som är relativt ny i NOFX värld är vemodet, och My Orphan Year (om Fat Mikes föräldrars död) framkallar åtminstone något som påminner om substans och eftertanke. Musikaliskt är det möjligtvis mer gitarrplockiga slingor än tidigare, men i övrigt är det inte särskilt mycket här som får oss gamla fans att plocka fram folkölen.
Lyssna på gamla skivor på Spotify istället | Hemsida | MySpace
NOFX ligger inte på latsidan i år heller. Förra veckan släpptes den efterlängtade dvd-utgåvan av gruppens kaotiska dokusåpa Backstage Passport. Och den 24 april kommer en sprillans ny [simpletag]NOFX[/simpletag]-skiva ut i Europa. Som vanligt är det någon form av ordvitsande med i spelet, och plattan kommer att heta Coaster som cd-utgåva och Frisbee på vinyl. De kommer att vara utformade som en – jepp! – coaster respektive frisbee om nu någon undrade. Börjar de goda idéerna att sina? Här nedan en trailer för [simpletag]Backstage Passport[/simpletag].
Sigtunascenen är en bok om den lilla idylliska medeltidsstaden Sigtunas väg från de första vindsurfarnas kalla våtdräkter till de sista hardcorevrålens eko ebbat ut för ett par år sedan.
Boken kunde ha skapats från nästan vilken svensk småstad som helst.
Fast vi som var där visste förstås alltid att det var något speciellt med Sigtuna. Tryggheten och samhörigheten i den helsvenska övre medelklassen, långt ifrån Märsta. Legenderna som hade flyttat därifrån, småungarna som byggde skateboardramper och slog sig blåa, och så vi, som under en kort period fick representera "scenen" som den faktiskt var. Men i bokform är vi alla bara en lika stor del av ett naturligt flöde.
Ingen försöker påstå att musiken var bättre eller hoppen högre än någon annanstans. Men det är inte kvalitet det handlar om lika mycket som en kärleksfull sociologisk kartläggning. Vad var det egentligen vi skapade förutom musiken, som knappt någon minns? Så här i efterhand faller alla bitar på plats och skapar en helhet som man inte kunde se då.
Eldsjälarna Peter Falkenäng och Daniel Svenfors har tillsammans samlat ihop bilder, demos, fanzines, affischer, tidningsurklipp, flyers och berättelser från Sigtunacenens födelse på 80-talet fram till idag. Det är ett imponerande arbete som ligger bakom. Resultatet är en gedigen tegelsten i färg, vilken fungerar utmärkt som ett tidsdokument för en hel subkulturell generation uppväxt med både Youth of Today och Hassan. De har tecknat en historielinje som förefaller vara spikrak, nästan predestinerad. Det man själv tyckte kändes på låtsas då, blir plötsligt en del av något lite större nu – en scen, en rörelse. Något för barnbarnen att avundas – för de kommer inte heller att förstå när de är mitt uppe i det. Då krävs det nya humanister som med sin kulturgärning gör en ny höna av alla gamla fjädrar. Kanske är det vilseledande? Kanske är det vägledande.
Beställ boken här och läs mer om vad som frambringat band som Franklin Lakes, Last Days of April, Bones Brigade, Last Match, Switchblade, Action Force, Trapdoor Fucking Exit, Högerslakt och många fler.
