David Fransson har tillsammans med klaviaturspelande Jonas Rangstad hittat en riktigt fin ton på sin andra fullängdare som New Moscow. Resultatet är svensk singer/songwriter-musik som står sig riktigt bra internationellt. Slickt och välproducerad akustisk pop som blinkar både till Elliott Smith (bra) och Bob Dylan (mindre bra), och New Moscow har naturligtvis redan haft med en låt i Grey’s Anatomy (vilket verkar vara mycket naturlig del av framgångsstegen för svenska indieband nuförtiden).
Låtarna på Slow Down passar både till nära och perifer lyssning, och melodierna är svenskt vemodigt fångande på ett sätt känns bekant. Ibland blir de rentav förutsägbara, men det är förlåtligt. En riktigt fin ton, som sagt. Lyssna här!
Slow Down är ute på skivbolaget Wanna Borrow A Fiver? den 25 mars, med distribution av Bonnier Amigo.
Om jag hade hört den här skivan för ett par år sedan så skulle jag kanske tyckt att den var något av det bästa som gjorts. Men nu har det hunnit komma fram andra tjejer som gör habil retro-soul-country-pop.
Dock är det fortfarande en bra skiva. Bitvis är den förbaskat, förbaskat bra, men den spretar lite väl mycket åt alla möjliga håll. Som ett blandband, men med samma artist.
Det känns som om Jenn Grant kanske skulle ha tjänat på att hålla sig till en genre. Nu spänner det mellan retrosoul och lågmäld singer/songwriter och det är kanske lite för brett för att skivan ska bli en riktig fullträff.
Tyvärr.
Kanske blir det riktigt bra nästa gång?
I somras hörde jag en låt med en kille som kallade sig FLOh. Eftersom det var något med låten som berörde mig så försökte jag få reda på lite mer om honom. Det var inte så lätt, men efter lite om och men så fick jag tag på lite information. Personen bakom förkortningen visade sig vara en fransk singer-songwriter. Han säger sig vara influerad av Elliott Smith och Will Oldham, vilket är ganska tydligt när han sjunger på engelska. Tyvärr är det bara en av låtarna han spelat in som är på franska för det är då det blir riktigt intressant. Jag vet inte om det beror på att den just är på franska, eller om låten är bättre än de andra, men det är något som utmärker sig där.
Mer sånt tack!
Än så länge har han bara släppt EP:n Dreaming That I’m Dreaming med fyra låtar. Den är lite svår att få tag på men finns som smakprov på Last.Fm.
Anna Ternheim släpper sitt tredje album den 12 november. Skivan, som bär namnet Leaving On A Mayday, är producerat av Björn Yttling (är alla skivor det numera?), och innehåller gästspel av Sonic Youth-trummisen Steve Shelley och kreddige gitarristen Matt Sweeney. [simpletag]Anna Ternheim[/simpletag] bor numera i New York, och ett album med låtar från hennes två första skivor släpptes i USA tidigare i år.
Nu har jag svårt att vara helt objektiv, men jag ska försöka.
Skotten James Yorkston släpper nu sin fjärde soloskiva When The Haar Rolls In. Det känns som att återse en kär, gammal vän.
Han är en av artisterna kring skivbolaget Fence Records, som var väldigt omskrivet för ett par år sedan. Till skillnad från andra uppskrivna små bolag och artister har James lyckats undvika att bli sönderälskad och fortsatt släppa bra musik. When The Haar Rolls In är en samling vackra sånger. Det är ungefär så det är.
Första gångerna jag lyssnade på skivan letade jag efter andra artister att jämföra med. Saken är den att när jag lyssnat ett tag så kom jag på att jag slutat leta efter referensartister. Jag lyssnade bara och slogs av hur bra det var.
Om man ändå ska komma med någon jämförelse, så tycker jag att Will Oldham finns ganska nära till hands. Men instrumenteringen och arrangemangen på James Yorkstons skiva gör att den blir något helt eget. Världens bästa skiva just nu.
Jay Brannan är både lätt att tycka om och lätt att tycka synd om. Om du känner igen honom är det för att han var delaktig i en av de senaste åren mest fantastiska filmscener. Han spelar nämligen den mystiske snyggingen Ceth i John Cameron Mitchells fantastiska romantiska sexkomedi Shortbus från 2006, och har du sett den kommer du förmodligen också ihåg scenen där Ceth följer med huvudpersonerna James och Jamie hem för att äta chips och sjunga Amazing Grace i varandras anus under en fnissig trekant som saknar motstycke på den här sidan vita duken.
Greg Laswell – Three Flights From Alto Nido (Vanguard/Playground)
Här är en singer/songwriter som garanterat kommer att förgylla dina sommarkvällar och söndagmorgnar.
Singer/songwritern Sofia Talvik lever fortfarande en relativt anonym tillvaro hemma i Sverige. Men i utlandet börjar saker och ting röra på sig. I juli gör Sofia en rad spelningar i USA, för att avsluta med en konsert på jättefestivalen Lollapalooza i Chicago den 1 augusti. [simpletag]Sofia Talvik[/simpletag]s tredje skiva Jonestown släpps den 27 augusti, och fram till releasen släpps nu varje vecka en ny låt från skivan i en livetolkning tillsammans med en gästartist. Bland annat bidrar Jonna Lee, Wille Crafoord, Papa Dee, Karin Ström och Tom Levin med sånginsatser. Kolla in Sofia Talviks videosajt här!
Matt Costa – Unfamiliar Faces (Universal)
Den gamla skejtaren Matt Costa började skriva låtar efter ett otäckt benbrott, och blev en kringresande singer/songwriterfavorit med skivdebut 2005. Nu är han tillbaka med Unfamiliar Faces, Costas andra skiva på Brushfire Records, som kompisen Jack Johnson för övrigt är inblandad i.
Patrick Watson må vid en första anblick se ut som ännu en anspråkslös singer/songwriter, men faktum är att han har en grupp bakom sig, en grupp som dessutom gjort en riktigt ambitiös skiva. De pendlar mellan [simpletag]Nick Drake[/simpletag]-lån till pianohymner i [simpletag]Antony and the Johnsons[/simpletag] fåra, till mer urskevade [simpletag]Tom Waits[/simpletag]-anspelningar. Hela tiden med Patrick Watsons omfångsrika men ljusa röst som en behaglig vägvisare. Close to Paradise blir därmed en ganska spännande historia.
