Håll koll på den här snubben. Johan Örjansson har nämligen en röst som är där uppe med Nicolai Dunger. Dessutom skriver han finfina låtar. Singeln If I Were To Love You släpps den 21 maj och nya skivan Melancholic Melodies For Broken Times kommer ut 7 juni.
Lars Eriksson, han som aldrig blev Idol-Lars med hela svenska folket. Deltagaren i Idol 2008 blev aldrig mer än Lars och gott är väl det nu när han tre år efter släpper sitt debutalbum. Detta egenproducerande, egenskrivna album doftar av singer/songwriter-pop på gränsen till alt-country. Redan i Idol såg man Eriksson blanda finstämda och melankoliska alster med en mer lekfull sida. På Rust & golden dust tas stegen längre ut åt båda hållen och visst gör det sig bättre när han får göra det med sina egna låtar.
Läs mer
Grumsprofilen Thomas Denver Jonsson släppte i höstas Arctic - sin första skiva under nya artistnamnet I´m Kingfisher. Men det är det fjärde soloalbumet i ordningen från Denver som på sina tidigare skivor bland annat spelat med amerikanska singer/songwriters som Damien Jurado, Ned Oldham och Rosie Thomas samt svenska Nina Kinert.
Läs mer
De är varken särskilt unga eller särskilt hippa, men svenska Meadowlands fullängdsdebut Harbours bjuder på en mogen och akustisk stämpop som trevligt och artigt slår många kvidande konstnärer på fingrarna. Stämsången påminner både om Teenage Fanclub och The Weepies, men enligt bandet själva har musiken vuxit fram utan influenser i den genren. Kanske är det därför många av melodierna känns så snyggt självklara och fastnar så bra.
Läs mer
Ida Redig är en av de där artisterna som tyvärr lätt klumpas ihop i det kvinnliga singer/songwriter-facket. Hennes fullängdsdebut bjuder inte alltid på det mest perfekt producerade, och hennes sång är inte maskerad intill oigenkännlighet – skavankerna hörs. Och det – i samband med Ida Redigs känsla för enkla melodier som sätter sig – gör också hennes skiva levande. Suggestiva pianoutflyfter, texter som ekar av ensamhet i tvåsamhet (den mest skrämmande ensamheten?) och en röst som håller sig på precis rätt sida om det påfrestande. Standing here är en bra debutplatta, även med kräsna svenska öron. Välkommen in i gänget!
MySpace | Hemsida
Att
Jörgen Kjellgren tidigare spelat i
Oh Laura säger egentligen inte så mycket i sammanhanget, förutom möjligtvis att han besitter en viss fingertoppskänsla för att skriva låtar som folk vill höra. Fina singeln
Han har gjort det igen har vi prisat tidigare här på Skivkoll, och fullängdsdebuten
Noir Syndrom håller också hög klass. Tio småtruligt svepande och varma sånger om en ganska kall verklighet.
Ofta påminner Kjellgren faktiskt om en lågmäld Lars Winnerbeck, både i text och ton, men Noir Syndrom är nog ändå tänkt för folk som inte är jätteförtjusta i nämnde Lars.
Det är på många sätt en strålande svensk solodebut, det ska sägas. Men skivan hade också tjänat på att skruva upp tempot en smula i ytterligare någon låt, eftersom de rena gitarr-och-sång-numren blir lite lika varandra i längden. Nämnda singel blir trots allt fortfarande höjdpunkten.
Hemsida | MySpace | Spotify
Josefina Sanner sällar sig till en växande grupp av begåvade svenska kvinnliga singer/songwriters. En grupp som börjar bli så stor att det inte längre går att bunta ihop dem. Sanner gör i alla fall sympatisk popmusik någonstans i gränslandet mellan Frida Hyvönens teatraliska livsbetraktelser och Jonna Lees regniga Londonromantik.
Med andra ord risk för att glömmas i bort i mellanläget, särskild med den lite anonyma produktionen – men är det något Josefina Sanner är bra på, så är det att skriva låtar. Låtar som man tror att man hört tidigare. Row Your Boat, Beautiful Day, Hallelujah, Feel It – faktum är att de flesta låtar på Love Case Scenario är riktigt starka. Hoppas att världen får reda på det.
Hemsida | MySpace | Spotify
New York-hunken
Joshua Radin var i Sverige förra veckan och snärjde flickhjärtan runt sina gitarrplockande fingrar. Men om man bortser från de kraftiga ögonbrynen, de ständiga hundögonen och det utstuderade plommonstopet, gör Joshua Radin på nya skivan
Simple Times alldeles utmärkt singer/songwritermusik som aldrig stör. Det låter kanske inte som något vidare omdöme, men om man är ute efter snyggt och trevligt tv-serieskval i kölvattnet av
James Blunt,
Damien Rice,
Jack Johnsson och – ibland –
Elliott Smith, kan Joshua Radin vara din man.
Spotify | Hemsida | MySpace
Jörgen Kjellgren är till "vardags" gitarrist i
Release Me-gruppen
Oh Laura, och släpper i vinter sin svenska debutskiva
Noir Syndrom. Och att döma av kommande singeln
Han har gjort det igen (kommer 13 oktober) kan det bli riktigt bra. Suggestiv, subtil, svensk pop som andas mogen lofi-folk och singer/songwritermys, utan att för den sakens skull rädas trummaskinen (själv kallar han det för "gubb-indie"). Men framförallt är det Kjellgrens sympatiska röst och snygga melodier som gör att det finns all anledning att hoppas på en riktig brasvältare till vinterkylan. Skivan ges ut på
Cosmos Records.
Det finns inget självändamål i att hissa för att sedan dissa, även om mycket av exempelvis brittisk musikjournalistik verkar ägna sig åt detta fenomen. Men efter den stora
Jay Brannan-peppen jag drog igång här på Skivkoll förra året är det nu dags för uppföljaren. Brannan väljer här att tolka sju gamla låtar och krydda med två egna, nyskrivna. Hans vackra röst är om möjligt ännu stadigare än tidigare, men vad hände med hans uttryck? Inte ett uns av den outsiderstatus han odlade på 2008 års
Goddamned hörs på
In Living Color. Öppningen
Beautifully är fin, men aningen för tilrättalagd. A capella-versionen av
Blowing in the Wind (med bara en maracas) och lägereldstolkningen av
Cranberries Zombie kunde gott få stanna på stranden, i
liveframträdandet, på YouTube eller möjligtvis på ett soundtrack till en indiefilm.
In Living Color är fin, vacker, trevlig – men det är inte vad jag vill att Jay Brannan ska vara. Han ska vara rolig, cynisk, punkig, olyckligt förälskad och kritisk till omvärlden. En modern queer-trubadur för YouTube-generationen. När han stryker medhårs blir det för gulligt.
Spotify | Hemsida | MySpace | YouTube
