FM Belfast: Sista låtarna. De hoppar runt på scen i kalsonger. Lyckas få publiken med sig på både det ena och det andra. I programmet står att det här gänget vet hur man gör en liveshow. Det stämmer.

Graveyard: Fyra långhåriga män på scen. Nån slags försök till moshpit i publiken. Stor entusiasm. Albumet Hisingen blues har hyllats ordentligt och det är ingen tvekan om varför. Det känns som att jag får ta del av ett litet, litet stycke rockhistoria. De långhåriga, skäggiga männen svettas. Trummisen har en tshirt med texten Truckstop Alaska. Publiken luktar öl och svett. Jag längtar till Hisingen och Trucken och 20-kronors burköl.

I’m From Barcelona: Hur många som helst på scen, typ regelrätt fest, han som pratar säger att det är kaos däruppe och det är det även i publiken. Konfetti i oändliga mängder slängs upp i luften, gigantiska ballonger dansar över publiken. Alla är glada. Konfetti + ballonger = instant happiness. Enkelt trick, men det funkar. Har ingen aning om vad de spelar, men är glad ändå. (Foto: Helena Bergman)

Royal Republic: Är otroligt skeptisk från start och får en hel del fördomar bekräftade. Det låter lite skatepunk och jag hoppas på mer men får istället nån slags falsett-tjut. Besviken. Bäst är två rader Lady Gaga och att hela publiken sätter sig ner på kommando. 

Daniel Adams-Ray: Alltså jag fattar ju varför alla gillar honom, av både musikaliska och estetiska skäl. Men förlåt allting låter bara som Lejonkungen.

Rebecca & Fiona: Okej alla haters, ni kan lägga ner nu. Den här dj-duon är riktigt grym och jobbar stenhårt på scen. De spelar, dansar loss OCH har med sig en extra dansare på scen. Vill helst att de ska fortsätta hela natten lång.

Det var allt för den här gången! Tips till Popadelica inför nästa år: Jobba lite mer på maten. Ljummen kokt korv i kallt bröd = tråkigt. Men allt som allt, tack för en fin festival!