Adiam Dymott är en frisk fläkt i svensk pop. Inte bara för att hon är en svart ung tjej som gör rockig popmusik tillsammans med en av landets främsta hip-hop-producenter, utan också för att hela uttrycket bryter igenom mycket i den svenskt indie-trevliga popvärlden.
Bäst blir det enligt min mening när The Baboon Show blandar det där nästan mekaniska punkdrivet som ibland återfinns hos The Hives och Henry Fiat’s Open Sore med spottande streetpunkiga allsångsrefränger i likhet med band som svenska Bombshell Rocks och amerikanska Rancid (i brist på häftigare streetpunk-referenser).
Det är lätt att förstå varför [simpletag]The Baboon Show[/simpletag] spelar flitigt ute på de europeiska [simpletag]punk[/simpletag]scenerna. Naturligtvis innehåller en samling på 17 låtar varierande kvalitet. Men det finns ett adrenalinstinnt driv där som tillsammans med humor och självdistans – och stundtals genialiska refränger – blir en perfekt punkgryta i världsklass för den som kanske inte orkar med den allra argaste och mest politiska punken. Lyssna här!
Releasefest för The Best of The Baboon Show på Debaser Slussen, onsdag 18 mars 2009, kl 19-01.
White Lies – To Lose My Life. Som en perfekt blandning mellan kajalbeprydda vemodsmän som Interpol, The National och – varför inte – Depeche Mode, och allsångsambitionerna hos The Killers, hittar White Lies en lucka redo att fyllas. Gruppen balanserar effektivt mellan stadiumrock och introvert smågothande, vilket skapar en skiva som är väldigt … trevlig. Med allt vad det innebär.
Pundaren och [simpletag]musik[/simpletag]ern Pete Doherty har tagit sig i kragen och spelat in sitt alldeles egna soloalbum, Grace/Wastelands, som gästas av bland andra Dot Allison, Graham Coxon från Blur samt medlemmar ur Babyshambles. Skivan släpps 18 mars, men redan nu kan lyssna på hela rasket på MySpace.
Ni verkar sjukt unga men har ändå hållt på väldigt länge. Hur går det ihop?
– Vi ser oss nog hellre som unga män än sjukt unga, men vi har ändå hållit på väldigt länge. Vi träffades alla genom skolan och började spela tillsammans för ungefär fem år sedan. Då var vi riktigt unga.
Sonic Youth släpper sin sextonde skiva The Eternal den 9 juni på indiebolaget Matador Records. På skivan, som spelades in sent i höstas, debuterar Pavement-basisten Mark Ibold som studiomusiker i bandet. Efter mycket turnerande räknas han numera som fast medlem i gruppen. Enligt utsago ska The Eternal handla mer om "ett dussin grymma låtar" än om att "återuppfinna sig själva på nytt". Det låter med andra ord ganska lovande. Läs mer! Här är låtlistan och omslaget:
Uppstickarfestivalen Umeå Open gör nog rätt i att ligga utanför den traditionella [simpletag]festival[/simpletag]säsongen. För det vankas inte skit på tapeten i år inte – den som gillar svensk [simpletag]popmusik[/simpletag] bjuds ett riktigt smörgåsbord. I skrivande stund står det klart att följande artister gästar [simpletag]Umeå[/simpletag] den 26-28 mars 2009.
Deportees (Sverige)
Fever Ray (sverige)
Frida Hyvönen (sverige)
High Places (US)
Jay Reatard (US)
Jenny Wilson (Sverige)
Kleerup (Sverige)
Loney, Dear (Sverige)
Lukestar (Norge)
Petter (Sverige)
The Hives (Sverige)
The Soundtrack of Our Lives (sverige)
Tiger Lou (sverige)
Så jävla bra!
Jag vet inte hur man skulle kunna beskriva det annars. Det låter som Beach Boys och XTC samtidigt. Samt ett par grabbnävar Crosby Stills & Nash och lite stråkar på det. I sina stunder låter de som ett lättsamt Fleet Foxes.
Jag vet. Det låter förmodligen som något någon annan självutnämnd skivbesserwisser skrivit förut, men just nu struntar jag i det. För det här går rakt in i hjärtat på mig.
Fullängdaren ska komma i slutet av mars.
Lyssna på Leisure Society här!
Jag har upptäckt The Vanjas!
Det kändes som jag har snöat in mig på en massa annan musik för länge när jag var på en spelning som de delade med de eminenta Eyeballin’ Torpedos strax innan jul. Eftersom jag var helt oförberedd blev jag direkt knockad av deras dansanta soulrökare. Visst var det bakåtsträvande, men så förbaskat bra. I alla fall deras första set. Det andra kändes lite mer avslaget. Men det var fortfarande bra.
Precis som i Eyeballin’s fall handlar det främst om en sympatisk form av dansmusik. Det var dock inte så mycket dans på spelningen. Vad det beror på låter jag vara osagt, men man har ju hört teorier om stela svenskar och Stockholmsbor. Det kanske är bättre utanför Huvudstaden?
Man hoppas ju!
Så därför tycker jag att du ska kolla upp när de spelar nästa gång, sätta på dig dansskorna och bege dig dit.
Fram till dess kan du ladda upp med videoklippet nedan.
Det är väl nästan bara The Soundtrack of Our Lives i Sverige som skulle få för sig att släppa en dubbelskiva nuförtiden. De är också ganska ensamma om att ha den pondus som krävs för att klara det. Dubbelskivor är generellt ett märkligt fenomen, och recensionerna brukar oftast gå ut på att det hade blivit ett jättebra "vanligt" album om vederbörande bara praktiserat lite hederlig "kill your darlings"-taktik under produktionen av verket.
Communion är kanske inte nödvändigtvis en gediget sammanfogad platta, men spridningen på låtarna drar åt precis alla håll som [simpletag]The Soundtrack of Our Lives[/simpletag] brukar. Det skulle med andra ord inte alls vara särskilt enkelt att koka ner dubbeln till en enkel, vilket får ses som ett gott betyg. De raka röckrökarna känns aningen oinspirerade och tenderar nästan pubosande boogie[simpletag]rock[/simpletag] i de tråkigaste stunderna. Bäst blir det istället när bandet (förvånansvärt ofta) vågar sig ut i lugnare vatten. Där finns det många strålande låtar att hämta från Communion, och visar på ett band som utvecklas och mognar. Stora anspråk kräver stora låtar. Det har TSOOL för det mesta. Lyssna här!
