Skitkul titel, verkligen. ”Welcome 2 my nightmare” funkar väl sådär i skrift, men framförallt inte alls om man försöker sig på att muntligt notera dess existens utan att misstolkas med avseende på Alice Coopers klassiska släpp från 1975 (”Welcome to my nightmare” för alla som mot förmodan inte skulle haja referensen; man kan aldrig vara nog för säker i dessa tidevarv). Den fyndiga titeln antyder en uppföljare såhär 36 år senare men utöver omslaget och den avslutande kavalkaden ”Underture” ser åtminstone inte jag någon unik koppling till nattmaran från 70-talet.
Kvelertak kan mycket väl vara det bästa som kommit ur den norska rockmyllan sedan Turbonegro lade denimskinnet på hyllan. Och visst finns det en del inslag i Kvelertaks brutala troll-hardcore-punk-rock (eller "black n’ roll" som vissa kallar det) som påminner om det stora, kompromisslösa riffskrevandet. Men där Turbonegro körde fast i det androgyna kokain-poserandet är Kvelertak snarare en svettig, fängelsetatuerad gubbnäve, rakt i solar plexus.
Biffy Clyro spelar på onsdag (22/6-2011) förband till Foo Fighters (och Band of Horses!) på Stadion i Stockholm, och de framstår alltmer som den mest intressanta akten av de tre just nu. Den skotska trion har inte riktigt fått sitt svenska genombrott ännu, men alla som någon gång har zappat förbi MTV Rocks (tidigare MTV2) har det senaste året förmodligen bevittnat sångaren Simon Neils nakna och tatuerade torso swischa förbi i regn- eller svettkaskader. Man kan väl tillstå att bandet kanske inte hade kommit jättelångt utan hans vackra, Jesus-liknande gestalt.
För ungefär 18 månader sedan dök bilden ovan upp från ett band vid namn Wu Lyf. Ingen visste vilka de var, och i spåren av deras extrema anonymitet växte naturligtvis intresset kring dem. Med dunkla och rebelliska meddelanden på deras hemsida ökade hajpen ytterligare i styrka. Var de en mystisk kult? Ett revolutionärt kollektiv? När sedan deras välproducerade videos dök upp en efter en var de hastigt och lustigt 2011 års mest haussade brittiska band, och i och med deras debutalbum Go Tell Fire To The Mountain som släpps på måndag har de äntligen låtit maskerna falla.
Nordens största rockband släpper i dagarna en live-DVD från bandets spelning på klassiska Shepherd’s Bush. Skivkoll fick prata med Joey Tempest (sång), John Levén (bas) och Mic Michaeli (keyboard).
Berätta om DVD:n, varför valde ni att spela in på Shepherd’s Bush?
Joey Tempest: Vi har blivit bjudna tillbaka till England fyra gånger det senaste året. Dom gillar verkligen vår senaste platta Last look at Eden. Så då tänkte vi att det här är ett bra ställe, ett anrikt och klassiskt spelställe. Vi känner till hur det ser ut, det är litet och intimt, och det kändes som att det skulle bli en skön rockkänsla där. Det är lite av en extra press när kamerorna rullar men det ger också en extra kick. Man har bara en chans. Det är det här gigget som gäller. Och det vart ett bra gig! Gary Moore hade gått bort bara någon månad innan och Norum ville göra nånting för att hylla honom. Han gjorde en väldigt, väldigt fin version av en instrumental låt. Det var nästan gråtläge. Så det finns med på DVD:n. En helt ny låt finns med och en massa gamla hits.
I avsaknad av fenomenala skivsläpp under den gångna veckan bjuds istället på lite halvnya och halvsköna låtar från den senaste tiden. Spana gärna in min spotifylista med det bästa från 2011 för fler tips.
Quit Your Dayjob är tillbaka med en ny skiva skitig skevrock. Första singeln ut från World Domination är den uppfriskande infantila Environmental, vars epilepsivideo du kan avnjuta här nedan.
Men det viktigaste är att du kan bli en av de lyckliga tre Skivkoll-läsare som får en rykande färsk, signerad QYDJ-platta hem på posten. Det enda du behöver göra för att vinna ett ex är att svara på frågan HUR MÅNGA MEDLEMMAR INGÅR I QUIT YOUR DAYJOB? När du listat ut det mailar du ditt svar till info@skivkoll.se (svara alltså inte i kommentarsfältet, vilket det alltid är något pucko som gör). Och glöm inte att skriva din postadress, annars blir det svårt att skicka skivan. Skriv SKITJOBB i ämnesraden.
När det som bäst börjar bli dags att ansa skäggen, kapa folkrockluggarna och byta flanellskjortor mot linnediton dyker Fleet Foxes äntligen upp med sitt hett emotsedda album Helplessness Blues. Tre år har gått sedan den självbetitlade debuten kom, sågs och segrade i alla musikkretsar, och det är knappast en överdrift att säga att förväntningarna långsamt byggts upp till närmast orimliga nivåer. Men trots idogt turnerande under några år har Robin Pecknold och hans kumpaner lagt ner stor möda för att möta dessa, och jag tror satan i gatan att de lyckats.
Keith Richards påstår att han skrev det odödliga riffet till Satisfaction i sömnen. I vilket sinnestillstånd Generationals skriver sina medryckande riff låter jag vara osagt, men öppningsspåret Ten-Twenty-Ten från nya skivan Actor-Caster kan mycket väl ha skapats på liknande vis. Gitarrspelet och basgången är lysande i all sin enkelhet och av ett slag som får en önska att det aldrig tog slut.
Mitt första möte med Borlängebandet Mando Diao minns jag väldigt tydligt. Den här morgonen för nio år sedan, stod ZTV på lite i bakgrunden medan jag befann mig i badrummet och borstade tänderna. När introt till låten The Band började spelas, dröjde det inte många sekunder innan jag tagit mig från badrummet till vardagsrummet. På tre minuter och tjugo sekunder förvandlades mitt aviga morgonhumör till en känsla av total lycka och eufori. En sådan känsla som nästan bara en överdjävligt bra låt kan frammana i kroppen.
