MySpace | Spotify

RETROTISDAG: Trance Dance var störst i mitt liv under en kort period på slutet av 80-talet. Deras rödfärgade hårburr och märkliga etnoaccessoarer kändes mer sympatiska än den köttslitande och pungposerande hårdrocksscenen som jag aldrig riktigt blev vän med. Det westerndoftande riffet och det fläskiga trumkompet i Trance Dance superhit från 1988 står sig ganska bra än idag. Sen finns det ju en del andra tveksamheter i låten och videon - Ben Marlenes engelska uttal; de "exotiska" tvillingarnas synkroniserade ickedans; andregitarristen som verkligen "känner det". Sen är det roligt att se besvikna trance-nördar beklaga sig på YouTube över att titeln på videon är vilseledande. 

Affordable Hybrid låter onekligen som en torr rubrik ur en brittisk motor-bilaga. Men nu är det Vänersborgs rockhopp det är tal om - en kvartett som med sin andra fullängdare visar att rock både kan vara medryckande, coolt och kul på samma gång.

Med knastertorra riff som hämtade från The Hives kombinerat med Weezerdoftande refränger lyckas Affordable Hybrid få adrenalinet att flöda och asiktet att spricka upp i ett fånigt leende mitt i det svenska vintereländet.

Ute 11 december på Black Star Foundation. 

Hemsida | YouTube | MySpace

Brittiska Pharaohs harvar på med andra vågen-emo i stil med The Get Up Kids och shopping mall-punkare som Saves The Day. Det tråkiga med en sån här albumtitel är att det är lätt att bara hålla med, men ibland blixtrar Pharaohs till med det lilla extra som ska till för att skapa nytt liv i en annars ganska mallad genre. En genre som oundvikligen känns en smula daterad, tyvärr.
Ute 15 december på Hip Hip Hip.

Ja det är sant - festlighterna tar liksom aldrig slut här på Skivkoll. Nu kan du som inbitet gammal The Strokes-fan ta och kratta hem ett alldeles krispigt och inplastat exemplar av frontmannen Julian Casablancas snygga solodebut Phrazes for the Young, som släpptes i november. Allt du behöver göra för att tävla om en skiva är att maila till info@skivkoll.se och berätta vilka tre album The Strokes har släppt hittills i sin karriär. Tävlingen pågår till och med Lucia!

Recension i DN

Lyssna på skivan på Spotify

Spotify | Hemsida | MySpace

Nu är den äntligen här - Pearl Jams comeback-platta Backspacer (Monkeywrench/Universal). Och det är ingen svulstig och episk skiva, fylld av retrogrungens tunga och illaluktande ok. Nej, här är det istället ett koppel av småtrevliga treminutersdängor där Eddie Vedders röst imponerar mer än någonsin - den har tillskansat något slags sprucken patina med åren som låter helt fantastiskt. Visst är det gubbigt på sina håll, men Backspacer är varken krystat skrikrockig eller grungigt gröt-gungig. Man skulle förmodligen kunna kalla det "chose-fritt" om man använde sådana ord. Klart är i alla fall att Pearl Jam blickar framåt utan att flacka, och det gör de helt rätt i. 

Spotify | Intervju i Edge | MySpace
Recension i Expressen | SvD | Rolling Stone | Kritiker.se

Det finns inte en vass kant på hela skivan. Inget som får mig att fastna och lyssna lite extra eller beundra något endaste litet parti. Det är en helt strömlinjeformad skiva som flyter fram utan att någon lägger märke till att den över huvud taget spelas. Kanske är det passande att Rob Thomas främsta musikaliska insats under karriären var som gästsångare i den fantastiska Santana-kompositionen Smooth.

Problemet med Rob Thomas är inte lika mycket själva låtarna som den oerhört slätstrukna produktionen. Om kommersiell radiorock kunde definieras i ett slag skulle detta mycket väl kunna vara Cradlesong. Det är en lam gitarrbaserad melodiös countryrock á la Shania Twain som iklär de tämligen banala texterna som mycket väl kan vara den amerikanska motsvarigheten till ”hjärta och smärta”-lyrik.

Vad de amerikanska musiklyssnarna tycker om skivan vet jag inte, men det är inte omöjligt att det faktiskt fungerar ”over there”. Det kan inte vara någon slump att band som Dave Matthews Band, Creed, Live och Nickelback säljer skivor i en oförklarlig takt i staterna, trots sin mellanmjölksrock. Kanske har jag helt enkelt högre krav på vad rockmusik bör innehålla. Eller, jag kräver åtminstone att det ska innehålla något. För den forne Matchbox Twenty-sångaren lyckas under skivans fjorton spår inte framkalla en endaste känsla i min kropp.

Fjorton låtar. Fjorton låtar för många.

Cradlesong släpps 1 Juli på Atlantic Records med distribution av Warner Music Group.
Spotify | Hemsida

I en intervju i samband med Rolling Stones konsertfilm Shine a light sitter White Stripes-sångaren Jack White tillsammans med Keith Richards och diskuterar bluesens heliga konstform. Trots att det skiljer dryga 30 år mellan dem finns där en mentalitet och inställning till musikens rötter som visar på ett osynligt band mellan de båda. En vördnad inför gamla hjältar och ett ansvar att föra musiken vidare.

Utan att göra några närmare liknelser mellan White och Richards, finns det ändå en stafettpinne som så sakteliga lämnas över. Den raka och okonstlade kärleken till bluesen, tillika rockmusikens rotsystem. Där Richards i snart dryga 40 år yppat sin kärlek för sina gamla hjältar, tar White vid, men för arvet åt ett helt annat håll. The Dead Weathers debut Horehound avspeglar visserligen lite blues, lite Led Zeppelin, lite The Who, men är hela tiden jävligt mycket Jack White! Kanske är det ett marknadsföringsknep att plocka medlemmar från andra etablerade band (QOTSA, The Kills och Raconteurs)? Det skulle nämligen lika gärna kunna vara lokala garagebandsmedlemmar som omger White. En ovanligt skitig White bör tilläggas.

Med den numera klassiska über-distade gitarren, vilken kännetecknar Whites musik, som ständig följeslagare utforskar The Dead Weather hur nära bluesrockens kant de kan gå utan att halka på den hala avsatsen. De lyckas ibland, som på Hang you from heavens och skivans kanske bästa spår Treat me like your mother, men ofta känns det som att bandet är konstiga för konstighetens skull. 60 feet tall och I cut like a buffalo är jammande ljudorgier som hamnar i ett ingenmansland där själva låten ikläs blykostym och omgående drunknar i ett hav av oljud. The Kills-sångerskan Alison Mosshart passar visserligen in perfekt med en röst sprängfylld av attityd, men den får aldrig tillräckligt stor plats för att lyfta skivan.

Resultatet blir därför att jag fortfarande väntar lika ivrigt på nästa års White Stripes-släpp. Såvida det här inte är en ledtråd om hur det kan komma att låta. Det börjar bli på tiden att Jack White inte bara överraskar, utan faktiskt överraskar positivt!

Horehound släpps 15 juli på Jack Whites eget bolag Third man Records, med distribution av Warner Bros Records.
Recension i SvD

Hemsida