För 16 år sedan installerade pappa vårt första modem hemma i vardagsrummet. Tio år gick och världen genomgick en förvandling som vi fortfarande inte har sett slutet av. Jag satt på mitt studentrum i Uppsala när jag första gången hörde talas om YouTube. Många förfester senare som urartade i ”har ni sett den här då??” satt jag på samma studentrum när jag fick min femte inbjudan till något som hette Facebook, och jag gav upp och skaffade ett konto. Det känns som en annan tidsålder men det var bara fem år sedan. Sedan dess har världen blivit ny igen. När mitt Spotify slutade fungera på telefonen häromdagen insåg jag att jag inte längre äger en enda mp3-fil.
Festivalsommaren har börjat.
Medan vi i Sverige fortfarande är på pepp-nivån över Way Out West (Kanye, woo!), Peace & Love (Dylan, The Strokes), Arvika (förra veckans tips Austra) och WTAI (Bright Eyes!) så har Coachella i Kalifornien precis avverkats. Line-uppen var naturligtvis för stor och för lång för att lista här men den var självklart obscent bra. Här är ett urval:
Jag kanske har bott under en sten, men igår var faktiskt första gången jag fick höra den här fina mash-up:en signerad Patrik Berger och två av Sveriges riktigt stora låtar från förra året: Robyns Dancing On My Own i perfekt symbios med Oskar Linnros Från och med du. En trogen bild av Sverige: dansant, melodiöst – och vemodigt.
Igår var jag på lanseringskonsert på Nalen i Stockholm. Det var norska musiktjänsten WiMP som firade sin svenska ankomst med skandinavisk temakonsert. På scen stod svenska Carl Norén, danska Vinnie Who och norska Donkeyboy.
I fyra år har jag i min iPod byggt på en spellista som jag kallar för Fint. Tanken med spellistan är att alla låtarna ska vara lika bra. Inte enligt jantelagen, utan för min egen del så att jag inte överanvänder repeatfunktionen. Det hela är helt enkelt ett försök till att göra en lista där samma musikaliska stämning bevaras, även fast låtarna skiftar.
Grymma Yelle släppte nyligen singeln Safari Disco Club från kommande albumet med samma namn. Den franska trion frontas av Yelle (Julie Budet) som ihop med GrandMarnier och Tepr gör dansanta electropophits. De slog först igenom med Je veux te voir (ursprungligen Short Dick Cuizi), skriven som en kritik mot sexistiska raptexter och mer specifikt som en diss mot den franska hiphopartisten Cuizinier, med textrader som exempelvis (fritt översatt): "I want to see you / In a pornographic movie / In action with your dick / (That’s in the) shape of potatoes or fries".
Bara lite till dröjer jag mig kvar vid 2010 innan jag börjar blicka framåt. Några låtar från det gångna året lyssnade jag på många fler gånger än andra. Sammantaget har det varit ett drömskt och lite mörkt år med mycket elektroniska inslag. 2010 års repeatlåtar:
På fredagseftermiddagen gjorde Jonathan Johansson en stor grej av att förklara att han inte är så dryg som journalister framställer honom – "jag är koncentrerad för att inte spela fel, det är svårt!". Trots att han hittills bara gett ut en skiva hade han material nog att fylla sin timme. Tempot gick ner lite mot mitten, men avslutningen med Aldrig ensam och covern på Kate Bushs 80-talshit Running up that hill lyfte spelningen.
Köerna ringlade långa vid ingången till utomhusbadet timmen innan skotska popikonerna Belle & Sebastian klev på scenen. Bandet bjöd upp till dans x2 genom att plocka upp glada dansande människor ur publiken och sjunga en duett med Linnea Jönsson från Those Dancing Days.
Robyn inledde spelningen med Fembot. Med massor av rök och två silvriga fläktar som såg ut som vindkraftverk var det pampigt, men nog framstod hon som ganska blyg i jämförelse med M.I.A. på Way Out West för ett par helger sen. Robyns energi på scenen är ändå imponerande och hon får med sig den extremt peppade publiken med låtarna från senaste skivan Body Talk Pt 1 – Hang with me, Dancing on my own och Don’t fucking tell me what to do. Hon påminner om Madonna (som hon för övrigt agerade förband till häromåret) när hon sjunger Who’s that girl från självbetitlade albumet från 2005. Men Robyn är inte en blek kopia av vare sig Madonna eller M.I.A., hon är i högsta grad sig själv – framförallt i Be mine och avslutande With every heartbeat.
Tvådagarsfestivalen Popaganda drar igång om ett par timmar på Södermalm. Fredagsbiljetterna är slutsålda tack vare stora namn som Belle & Sebastian och Robyn. Även om man inte lyckats norpa åt sig en biljett går det att hänga med i vad som händer på lilla scenen vid Eriksdalsbadet eftersom webbradion Gimme Indie kommer att sända flera spelningar live. Missa inte nya bandet Navet, Malmökvartetten This Is Head och franska Jamaica.
När Hellström hade lämnat scenen var det dags för Lykke Li. Hon kämpade sig igenom spelningen och bjöd på ett par nya låtar, men på slutet höll rösten inte riktigt. The Chemical Brothers och La Roux avslutade festivalen men då hade köerna till Stay Out West-klubbarna inne i stan redan börjat fyllas på. På Stay Out West finns knappt gästlistor eller VIP-köer, det är först till kvarn som gäller. Ville man komma in fick man helt enkelt försumma de sista spelningarna i Slottsskogen.
På Park Lane på Avenyn skulle I blame Coco spela. Den 20-åriga Coco Sumner är förmodligen innerligt trött på att alltid bli omnämnd som Stings dotter, men med den rösten och de kindbenen är hon sin far upp i dagen. Coco har en personlighet och charm som kommer att föra henne längre än den snålskjuts släktskapet skänkt henne. Materialet är inte rakt igenom starkt, men det har karaktär. Men hur mycket hon än försöker så är det oundvikligt att inte jämföra det med låtar av The Police.
Coco har också en stark koppling till Sverige. Hon har samarbetat med Miike Snow, det är Klas Åhlund som producerat debutalbumet The Constant och Robyn medverkar på singeln Caesar.
