Det roliga med Caravan of Love är att det faktiskt är en cover på soulherrarna Isley/Jasper/Isley som gjorde låten bara ett år tidigare, 1985 (läs mer här). Och tyckte du att videon här ovan var smärtsam, så ge några minuter till originalversionen här nedan.
RETROTISDAG: Många av er kanske inte ens hörde den här låten under dess storhetstid under de sista skälvande 80-talsåren, men den här genialiska dängan precis i gränslandet mellan hip-hop och acid house svängde tämligen hårt. Den är funkig, kaxig, melodiös, lekfull – ja Get On the Dancefloor har nog fanimej allt. Bass line!
RETROTISDAG: Så här i efterhand känns det ganska märkligt att videon till Orups smått suveräna genombrottshit Jag blir hellre jagad av vargar är så … ironisk och fjantig som den faktiskt är. Orup tillhör ju de få som kan sjunga om nästan vad som helst och lyckas få det att låta viktigt och riktigt (Magaluf, Min mor sa till mig, Mercedez-Benz). Men det märkligaste med den här videon är nästan kör- och danskillarna och vad de har för sig. Vad gör de idag? Hur känner de?
Låten släpptes som singel i september 1987 och fanns med på Orups debutskiva Orup som kom ut året därpå. Det var min första cd-skiva. Jag glömmer aldrig känslan.
Någonstans hoppas jag att något bokningbolag läser det här och beställer in en av countrymusikens bättre veteraner. Har inte hörts så mycket i svenska sammanhang men nog så värt att kolla upp om du ska köra långt i bil (eller kanske ännu hellre lastbil). Eller helt enkelt för dig som tröttnat på Emmylou Harris, Willie Nelson eller varför inte Bruce Springsteen. Ett hett retrotips som man lätt glömmer i dessa ”moderna” sing-a-song-writer-tider är John Prine. Han har gjort duetter med såväl Lucinda Williams, Emmylou Harris och Iris DeMent men är ändå ganska okänd. Och då har gubben släppt inte mindre än 20 plattor – de flesta under 70- och 80-talen och den senaste 2007. Men Gud vet när han släpper en skiva igen. Förhoppningsvis får någon yngre förmåga upp ögonen för en av musikhistoriens glömda (ännu en).
Vi är trots allt några som minns när Jeru the Damaja stod och svettades på Eelectric Gardens scen i centrala Stockholm med sin gigantiska rastahatt och en grön-röd-gul-randig flagga knuten som en mantel över ryggen. Det var den 15 maj 1997, och vi hade bett till Gud att de inte skulle kolla leg i dörren. Jeru the Damaja var den absolut största inom hip-hop för oss just precis då – en blandning av gangstarap, funk och socialt samvete.
