Precis som Peps Persson en gång sjöng, konstaterar även nu Sture Allén den yngre att han ”sjunger för livet”. Den tidigare frontmannen i, numera insomnade, bandet Svenska Akademien, har nu med sitt reggaeband, Stures Dansorkester, släppt sitt andra album. Precis som bandnamnet avslöjar bjuds vi på dansant reggae och detta på skånska. Där Svenska Akademien en gång sjöng om politik sjunger Sture, eller Carl-Martin Vikingsson som han egentligen heter, nu om livet i sig. Om hur man ska ha tålamod och kämpa på.
När det nu hunnit rulla ett par veckor in i det nya året så har jag hunnit få lite perspektiv på 2010-års reggaeutgivning. Och glädjande nog så var det var ett bra år såväl för singlar som för album.
Precis som vanligt trillade det in drösvis med ny dancehall och en inte helt oansenlig del med vanlig reggae, så kallad one drop eller roots. Det var tunt med album för dancehallpubliken, men desto bättre för mig som hellre lyssnar på old school reggae.
"Hip Hop, Reggae in a Dancehall Style" – samplingar från Sverige hör inte till vanligheten. För x antal år sedan lånade DJ Shadow av Pugh Rogerfeldt på Endtroducing och för några år sedan kände man rätt tydligt igen Doris på MadLib-producerade MadVillian-projektet. De här låtarna var rätt avlägsna och man hade inte riktigt en relation till dem.
Terry Lynn damp ned med singeln Jamaican Girls nu i veckan och får en chans till speltid även här på Skivkoll tack vare sin produktion. Användandet av Dr Albans No Coke fungerar utmärkt och känns lika fräscht som det gjorde i skolmatsalen på lågstadiets juldisko.
Terry Lynn är något så ovanligt som en hip-hopartist från Jamaica som har ett alldeles säreget hårt sound som hon introducerade för oss på debuten Kingston Logic 2.0 från 2008. Jag har inte ännu fått rätt på den men singlarna var inte att bli besviken på – hon är stenhård. En video från den plattan är inspelad i ett slakthus utanför Kingston och flera grisar får stryka med. Den tänker jag inte länka till för att inte stöta folk så den får ni kika in själva.
Här är några låtar från nya skivan som inte har släppts än
Jaqee – Kokoo Girl (Rootdown Records)
Singeln Kokoo Girl har redan börjat spinnas på radion, men låt det för guds skull inte stanna där. Faktum är nämligen att Jaqees fjärde fullängdare med samma namn som singeln är ett av sommarens bästa skivsläpp, alla kategorier.
Uganda-Göteborgska Jaqee gör tillsammans med tyske Teka en världsmusikalisk kompott som är så genomsympatiskt lekfull och lustfyllt svängig att det rycker i de klumpigaste av kontorsfötter. Att radiovänlig ska och reggae kan kännas så rätt 2009 är ett konststycke.
I både hip-hop och reggae är det vanligt med så kallade "clashes" eller "battles". Det innebär att man ställs mot sin rival och slåss om vem som är bäst på att sjunga, rappa, breakdansa eller något annat. Många minns säkert Eminems 8 mile som handlar om hur han tar sig in i musikbranschen genom verbala slagsmål.
Reggae Anthology: Niney the Observer – Roots with quality
Det finns många egensinniga producenter som blivit kända av olika skäl – exempelvis Lee Perry, C.S Dodd och Duke Reid. Alla har producerat fantastisk musik samtidigt som de haft sin egenheter. Lee Perry tappade förståndet och brände ner sin studio Black Ark, C.S. Dodd blåste sina artister på pengar genom att ge minimal ersättning och Duke Reid kunde ibland visa sin pistol om någon motsatte sig hans idéer.
Sen finns det producenter som nästan enbart är kända för musiken de producerat. Niney the Observer är en sådan.
Spaghetti-westerns har alltid fascinerat mig. Kanske ingen favoritgenre, men filmer som The Good, The Bad & The Ugly, For a Few Dollars More och For a Fistful of Dollars har ändå någon form av skön dragningskraft. Det tycker tydligen invånarna på Jamaica också.
På få andra platser har spaghetti-western haft sådan stor inverkan på musiken som på Jamaica. Nåja, musiken i sig kanske inte platsar i någon Sergio Leone-film, men vilda västern-andan har en särskild plats i reggaen.
Vad är det för likhet mellan Aretha Franklin och Bob Marley eller mellan The Impressions och jamaicanska The Uniques? Säkert finns många likheter, men den jag har i åtanke är den gemensamma kärleken till soul.
Reggaen har – precis som soulen – sitt ursprung i gammal hederlig amerikansk R&B (Rhythm & Blues), med artister som Ray Charles, Louis Jordan och Roy Brown. När R&B förfinades till soul, följde reggaen med i utvecklingen.
Reggaesångaren Garnett Silk blev bara 24 år gammal. Han hyllades som den nye Bob Marley när han tragiskt dog då han skulle rädda sin mamma från ett brinnande hus. Huset där han bodde med sin mor och två bröder fattade eld efter att Garnett Silk råkat avfyra en pistol vars kula träffade en gasbehållare som sprängdes – varefter huset fattade eld. Garnett Silk och hans bröder lyckades att ta sig ut, men upptäckte att mamman saknades. Han rusade tillbaka in i huset för att rädda henne. Tyvärr var det för sent och båda slukades av lågorna.
