Chingy – Hate it or Love it (Universal)
Alla som sett videon till Chingys hit Fly Like Me vet att den snart 29-årige rapparen och skådespelaren har en förkärlek för storbystade bikinibrudar. Och trots en del klyschighet i både image, texter och musik, gör Chingy en typ av [simpletag]hip-hop[/simpletag] som är så syntetiskt svängig och kaxig att den ofta gränsar till r’n'b.
Ghostface Killah – The Big Doe Rehab (DefJam/Universal)
Av Wu-Tang Clans medlemmar är Ghostface Killah definitivt en av de mer produktiva och kvalitativa. Efter fjolårets utmärkta Fishscale följde han upp strax innan jul med den tämligen lite uppmärksammade skivan The Big Doe Rehab. Trots att den inte alltid når upp till Fishscales höga höjder, har The Big Doe Rehab ett behagligt och distinkt gung som borde tilltala alla som när ett intresse för hip-hop. Naturligtvis med horder av gästartister.
CunninLynguists – Dirty Acres (Bad Taste Records)
Ett smått tveksamt gruppnamn till trots, skapar [simpletag]CunninLynguists[/simpletag] [simpletag]hip-hop[/simpletag] med både själ och djup på sin fjärde skiva, Dirty Acres, som ges ut i Sverige av [simpletag]Bad Taste[/simpletag]. Från den amerikanska södern levererar gruppen en ganska tillbakalutad hip-hop utan vare sig söderns fylleaggressioner, dansgolvshits eller den rådande mainstreamrappens blingblingande gangstapreferenser. Detta gör också att Dirty Acres tar lite tid att upptäcka – låtarna får smyga sig på en, med en behaglig ton, och Knos produktion som ger utrymme åt rapparna Natti och Deacon the Villain.
Läs recension av Dirty Acres i Sydsvenskan.
Lyssna på CunninLynguists på MySpace.
Här nedan får du en liten inblick i CunninLynguists.
Wu-Tang Clan – 8 Diagrams (P.O.P.E/Playground)
Förr i tiden var det en stor händelse när [simpletag]Wu-Tang Clan[/simpletag] släppte en ny skiva. Idag verkar deras tidigare närmast ointagliga och laddade varumärke vara ganska urvattnat.
Vi är trots allt några som minns när Jeru the Damaja stod och svettades på Eelectric Gardens scen i centrala Stockholm med sin gigantiska rastahatt och en grön-röd-gul-randig flagga knuten som en mantel över ryggen. Det var den 15 maj 1997, och vi hade bett till Gud att de inte skulle kolla leg i dörren. Jeru the Damaja var den absolut största inom hip-hop för oss just precis då – en blandning av gangstarap, funk och socialt samvete.
Kulturkollektivet La Vida Locash ligger verkligen i. Deras lösa konstellation av skivbolag, discjockeys, radio, tv, kläder, postorder och klubbkvällar är uppfriskande uppkäftig och svårgreppbar.
Det finns av någon anledning ingen strid ström av brittiska rappare som nått längre än till den lokala [simpletag]grime[/simpletag]scenen. Här är en kille som garanterat kan gästspela på vilken rapskiva som helst de kommande åren. V Double O sitter hemma i sitt (pojk)rum och bearbetar sin lilla webcam med något av det snabbaste som finns i rapväg. Visst behöver låtarna en del jobb, men hans sköna stil och osedvanligt rappa käft gör att [simpletag]V Double O[/simpletag] med hjälp av sina två vänner – YouTube och MySpace – kommer att nå långt.
J-Ro – Rare Earth B-boy Funk Vol 2 (JuJu Records/Playground)
J-Ro från Tha Alkaholiks har släppt en högst svenskklingande skiva på Timbuktus JuJu Records. Nästan alla låtar har olika producenter, vilket gör skivan till en eklektisk mix av stilar – både minimalistisk östkust och feta västkustsynthar samsas om uppmärksamheten, och gästerna är många. J-Ro är ingen stor profet eller världsförbättrare, utan hans hip-hop gör sig bättre som soundtrack till förfesten än till revolutionen. Claes Uggla på JuJu är en av initiativtagarna till projektet, och Skivkoll ringde honom för att få lite mer koll på hur det här gick till.
Hur föddes idén till projektet?
– 2002 såg jag att [simpletag]Tha Alkaholiks[/simpletag] skulle komma förbi Malmö för en konsert. För oss som lyssnar på [simpletag]hip-hop[/simpletag] är Tha Alkaholiks en klassisk grupp, det var de som släppte klassiska album på den etablerade etiketten Loud Records, det var de som hittade Xzibit, Defari och en mängd andra grymma artister från Los Angeles.
Hur kom du personligen i kontakt med J-Ro?
– På ett eller annat sätt fick jag tag på J-Ro’s telefonnummer. Jag ringde och berättade om JuJu Records, våra artister och vår musik. J-Ro lät intresserad och mitt i allting berättade han att just satt och läste Quincy Jones självbiografi och kapitlet om Quincy och hans anknytning till Sverige. Efter ett långt samtal skickade vi över i stort sett hela vår katalog med musik, och ringde igen för att höra vad han tyckte om våra grejer. J-Ro var överraskande positiv, och vi bestämde oss för att träffas vid deras kommande Sverigebesök. Det hela slutade med att Tha Alkaholiks åkte hem från sin europaturné medan J-Ro stannade kvar hos oss i Malmö i några veckor, för att spela in musik och hänga i största allmänhet.
Tiden som följde reste J-Ro förbi Malmö och JuJus studio många gånger, och efter två års upprepande besök kom J-Ro till Malmö för att bosätta sig. De bestämde sig för att ge ut ett J-Ro-album, vilket tog sin tid på grund av pågående turnéer.
– Tre år senare ger vi ut Rare Earth B-Boy Funk Vol. 2, fortsätter Claes. J-Ro älskar Malmö, Sverige och Europa. Han upplever sin tid här som väldigt positiv och albumet släpps nu i ett flertal länder, i synnerhet Frankrike.
Hur har er relation med J-Ro utvecklats?
- För oss är det väldigt roligt – vi har gett ut ett album med en person som vi ser som en hip-hop-legend, men samtidigt också en människa som blivit en nära vän. Det är otroligt kul att jobba med någon man själv lyssnade på i sin Walkman under rasterna i högstadiet.
