Lagwagon var ett av de mindre synliga men desto mer inflytelserika banden under 90-talets [simpletag]skatepunk[/simpletag]-era. Deras speciella och tekniska spelstil blev flitigt plagierad på fritidsgårdar i landet. Bandet har fortsatt i relativt glömska efter genrens storhetstid, men nu signar skånska Bad Taste Records [simpletag]Lagwagon[/simpletag]s frontman Joey Cape för en akustisk solodebut någon gång i april 2008. Sångaren och låtskrivaren har samarbetat i elva år med [simpletag]Bad Taste[/simpletag], och har bland annat spelat i band som Bad Astronaut, Afterburner och Me First and the Gimme Gimmes. Lyssna på [simpletag]Joey Cape[/simpletag]s fina låtar på www.myspace.com/joeycape
Ungdomskulen – Cry Baby (Ever/!K7/Playground)
Denna trio från vackra Bergen i Norge kallar sig för "låg- och mellanstadiet" fast på norska. De låter ungefär som om [simpletag]Fugazi[/simpletag] hade växt upp i de norska fjällen och lyssnat på [simpletag]Motorpsycho[/simpletag] istället för en massa hardcoreband från Washington DC.
Ungdomskulen skapar en eklektisk och episk ljudmatta på endast bas, trummor, gitarr och sång – det spretar och bänder åt alla håll, vilket på ett vackert sätt skapar harmonier och dynamik i [simpletag]Ungdomskulen[/simpletag]s musik. Den urskevade [simpletag]postrock[/simpletag]en (eller vad man nu ska kalla det) blir dock aldrig för påfrestande, eftersom det hela tiden ligger ett sånt frenetisk driv i musiken. Det här är svängig och opretentiös rock, som i fel händer skulle kunna förvandlas till den tråkigaste varianten av svartluggad konstskole-pretto. Men Kristian Stockhaus, Øyvind Solheim och Frode Kvinge Flatland har för nära till både [simpletag]punk[/simpletag]rocken och till fiskmarknaden i Bergens hamn för att det ska inträffa.
Inte nog med att Fucked Up är ett smått fantastiskt bandnamn. Musiken låter också precis som man förväntar sig – brölig, ölmagad, skallig och svettig blandning av old school [simpletag]hardcore[/simpletag] och fylle[simpletag]punk[/simpletag].
[simpletag]Fucked Up[/simpletag] ligger på skivbolaget Jade Tree, som vanligtvis ger ut trevliga kärlekskranka män. Den 15 december ger Fucked Up ut en limiterad vinylsingel med det passande julnamnet David Christmas. Men det är B-sidan på singeln som är mest intressant, med bidrag från ett sammelsurium av vänner, musiker, indierockare, punkare och mest otippad av alla – [simpletag]Nelly Furtado[/simpletag], som råkade vara i studion bredvid. Intäkterna går till välgörenhet, precis som det ska vara i juletider.
Läs bandets roliga blogg på http://lookingforgold.blogspot.com/
NOFX – They’ve Actually Gone Worse Live!
(Fat Wreck Chords/Border)
Det är något lite tragiskt med band som fyllt 40, men som fortfarande beter sig som femtonåriga skatekids. Men för skatepunkbandet NOFX är det förlåtligt, trots att det ibland blir ansträngt när de deklarerar hur fulla och höga de hela tiden är. Det blir också inledningen på gruppens andra liveskiva They’ve Actually Gone Worse Live – som är en uppföljare till 1995 års I Heard They Suck Live. Fat Mike försäkrar oss om att det idag är tredje kvällen i rad de spelar på Slim’s i San Fransisco, och att ikväll är de helt "fucked", vilket bådar för den bästa spelningen av de tre.
Precis när saker och ting hade börjat lossna på allvar (låtar i tv-spelet Tony Hawk bland annat), så meddelade emopunkarna i Hot Water Music 2006 att de skulle lägga av. Men den musikaliska avhållsamheten verkar inte ha varit så kul, för nu har man annonserat åtminstone tre nya USA-spelningar i januari 2008, anligt bandets MySpace-sida. Både sångaren Chuck Ragan och det resterande bandet från [simpletag]Hot Water Music[/simpletag] har gjort andra skivor under den korta tiden ifrån varandra. Får vi passa på att rekommendera deras briljanta skiva Forever and Counting från 1997? Stökigt, skrikigt och smärtsamt. Och så snyggt omslag förstås.
Hamell On Trial – Songs For Parents Who Enjoy Drugs (Righteous Babe/ADA/Bonnier Amigo)
Ja, visst kan det bli knasigt och pinsamt när ens barn ifrågasätter ditt minst sagt dunkla förflutna. Du kan förstås bortförklara dig lite snyggt och ledigt om frågeställningen skulle dyka upp.
Beatsteaks – Limbo Messiah (Warner)
Tyska Beatsteaks spelade på O-baren i Stockholm för någon vecka sen, medan jag befann på Berns några kvarter därifrån och lyssnade på Johnny Winters gitarrsolon. Jag är tydligen oerhört svag för Beatsteaks sångare Arnim Teutoburg-Weiß.
Quit Your Dayjob – Tools For Fools (Bad Taste Records)
Vissa band vet man aldrig var man har dem, vilket kan vara både väldigt förvirrande och naturligtvis oerhört uppfriskande. Quit Your Dayjob är dock ett band man inte behöver förstå för att tycka om – det är tillräckligt skönt att de gör precis vad som faller dem in. Oavsett om de låter som "Devo in a wheelchair", "Kraftwerk on punk rock" eller bara skev, kompromisslös rymdpunk. På nya skivan Tools For Fools samarbetar Jonass, Marcass och Drumass med så vitt skilda artister som kreddiga New York-rapparen R.A The Rugged Man och svenska radiorockarna The Sounds. Med låtar som Beat the Boss, Police Are Coming och Execute the Pranksters visar de återigen var skåpet ska stå. Eller, de har nog egentligen ingen aning om var skåpet ska stå, och de bryr sig inte. Skivkoll skickade förstås över några frågor för att få reda på lite mer om Quit Your Dayjob.
The Weakerthans – Reunion Tour (Burning Heart)
Alla som är något så när insnöade på skatepunk har otaliga gånger gått igång på John K Samsons mullrande basspel och de stundtals malplacerade småfalska kärlekssångerna på ursinniga veganpunkarna Propagandhis klassiska skivor. Men det är i Weakerthans som Samson verkligen får utlopp för sin egen begåvning. I Winnipeg, Kanada sitter Samson och plitar ihop sina finurliga texter, som är en blandning av plumpa kärleksdikter, kaffesumpsrealism och en revolution som får ta sin tid – som genomförs med intellekt, kärlek och nattligt rödvinsdebatterande. Ibland får man nästan känslan av att texterna utgör större existensberättigande som just vackra pusselbitar än som berättelser, men i stundens hetta spelar det egentligen inte så stor roll. Weakerthans är musik för alla som tycker att Death Cab For Cutie blivit för slickt kommersiella; för alla som tycker att texter ska ge tuggmotstånd i hjärnan på nattbussen hem.
