Boris & The Jeltsins hinner i den illustrerade biografin som medföljer debutskivan Låt det blöda referensdroppa både Moneybrother, The Jam, Ebba Grön, Håkan Hellström, Markus Krunegård och Florence Valentin. Det är avväpnande, för precis som hos Den Stora Sömnen blir det därmed desto svårare att anklaga någon för stöld eller plagiat.

Så när influenserna är undanstökade kan vi konstatera att Boris & The Jeltsins har kokat ihop svensk punk och indie och skapat ett nära på fullkomligt destillat av det. Att bandet med det fantastiska namnet säger sig vara "enat av en gemensam frustration mot offentliga lögner, Svensson-livets vardagstristess, falska fasader och systemet som maktapparat" indikerar också att det inte bara är livsbejakande hatt-och-blås-och-spelglädje som får B&TJ att gå igång. Och det är förbannat uppfriskande.

Det är trevliga Alex "Radio LXMBRG" Svensson-Metés som både producerar och ger ut skivan på egna etiketten HaHa Fonogram. Och det är nog smart, för det här kan Sverige verkligen digga. Tillsammans med Bruket, Den Stora Sömnen, Hanna Hirsch, Pascal, Hökartorget och alla de andra har Boris & The Jeltsins åter visat att svensk punk är högst vital och levande. Tack för det.

Låt det blöda släpps den 2 september och distribueras av Border. 

MySpace | Spotify

Coaster/Frisbee (jo, LP-versionen heter passande nog Frisbee) är lite av en mellanskiva för NOFX. Balansgången mellan politisk frustration och en envis ovilja att växa upp är svårare än någonsin att vandra. Den gamla vanliga kängan mot amerikansk politik och religion känns som att slå in öppna dörrar, och att fortfarande – vid 45 års ålder – skämta om att man är en ”drug-abusing alcoholic” är antingen ganska töntigt eller bara ganska tragiskt.

Men en känsla som är relativt ny i NOFX värld är vemodet, och My Orphan Year (om Fat Mikes föräldrars död) framkallar åtminstone något som påminner om substans och eftertanke. Musikaliskt är det möjligtvis mer gitarrplockiga slingor än tidigare, men i övrigt är det inte särskilt mycket här som får oss gamla fans att plocka fram folkölen.

Lyssna på gamla skivor på Spotify istället | Hemsida | MySpace

Sist jag fick en nervig debut-EP från ett Fagerstaband i min hand hette avsändaren The Hives. Och se hur det gick. Den här gången heter bandet Bruket, och står för en av årets trevligaste överraskningar med sin arbetarromantiska punkrock som låter både Ebba Grön och The Clash. Textrader som ”Stockholm kallar, men jag har inget att säga / i natt hoppas jag att Rosenbad brinner / tynar bort och försvinner” visar var skåpet ska stå. Men faktum är att varselångesten också gör att debut-EPn innehåller tre riktigt jämnstarka dängor att dricka folköl och känna sig klädsamt revolutionär till. Ser fram emot fullängdaren. 

MySpace

Rawmania – The Noble Art Of Self Destruction (Killed By Rock Records)

Göteborgstrio som med sin tredje skiva spinner vidare på sin raka Mustasch/Motörhead/Ramonesrock med punkrefränger, rockriff och ganska bra ös. Två sångare gör mixen lite mer intressant. Inte alltid supertight, men det spelar mindre roll – Rawmania låter som ett band som skulle gå hem på spritosande bikerklubbar. Releasefest på Club Showdown i Göteborg, den 8 augusti 2009. 

MySpace

Med inslag av Quit Your Dayjob-estetik, The Hives-riff och Turbonegro-refränger öser svenska punktrion Pretty Whores (tidigare Pretty Whores of Manhattan) ur sig en ytterst sympatisk - och ganska självständig - åtta-spårs-EP lagom till festivalsommaren. Bandet har inte precis uppfunnit hjulet, men med rötter i både i malande garagerock, småstökig Converse-punk och dissonant hardcore blir riffrocken riktigt snygg. Pretty Whores är ett band man längtar till att få se live - gärna på en svettig klubb, med både spontandans och slattstölder på programmet. 

Teens of USA hade release 15 april på Pretty Whores eget bolag, men gruppen representeras av Bad Taste Events. 

Och Spring Ricco är en bra skiva, dock utan att vara mycket mer. Det är snarare en skiva som påvisar den sanslöst höga textmässiga kvalitet som genomsyrat 2000-talets svenska popmusik. För tio-tolv år sedan hade Florence Valentin kunnat vara en smärre sensation, en svenskspråkig grupp där det primära målet inte är att låta precis som Kent. Kanske har den svenska poppubliken, mig inkluderad, blivit bortskämd på senare år?

Vid sidan av dagens fanbärare för den svenska poplyriken (läs Hellström och Berg) visar Love Antell än en gång att han bör nämnas bland de stora. Från det inledande titelspårets makalösa berättelse om Riccos flykt undan det meningslösa våldet till den avslutande resignationen Mellan krigen berättas vardagsbetraktelser på ett såväl gripande som vardagligt sätt. Det är få textförfattare som lyckas skapa just denna direktkontakt med sin lyssnare, men Antell besitter just den förmågan.

Däremot är det sämre ställt med det rent musikaliska. För där Florence Valentins förra skiva, Pokerkväll i Vårbygård, sprudlade av fantastiska popmelodier når Spring Ricco inte ända dit. ”Vårt hem, vår borg” undantaget, finns inget spår som kladdar sig fast i hjärnbarken och vägrar släppa taget. Det låter, som tidigare nämnts, bra men nästan aldrig bättre än så. Jag väntar redan med förväntansfulla öron på en Florence Valentin-skiva där precis allt klaffar och där text och musik med enad kraft slår in portarna till den svenska popmusikens högborg. Till dess får de nog tyvärr nöja sig med att bara nästan vara där.  

”Spring Ricco” är ute på skivbolaget Startracks den 25 mars, med distribution av BAM.

NOFX ligger inte på latsidan i år heller. Förra veckan släpptes den efterlängtade dvd-utgåvan av gruppens kaotiska dokusåpa Backstage Passport. Och den 24 april kommer en sprillans ny NOFX-skiva ut i Europa. Som vanligt är det någon form av ordvitsande med i spelet, och plattan kommer att heta Coaster som cd-utgåva och Frisbee på vinyl. De kommer att vara utformade som en - jepp! - coaster respektive frisbee om nu någon undrade. Börjar de goda idéerna att sina? Här nedan en trailer för Backstage Passport.