Det är den allra tråkigaste tiden på året. Iskalla vindar, snömodd, halka. Utomhus går allt i gråskala och det är alldeles för långt kvar till sommaren. Men allt blir faktiskt lite bättre med bra musik i lurarna. Och något som kan sätta stämning på det dystraste av landskap, är en härligt episk postrockdänga.
Denna vecka påbörjar Mogwai en rejäl världsomspännande turné. Postrockbandet från Glasgow släpper sitt sjunde album, Hardcore will never die, but you will, den 14 februari på Rock Action/Sub Pop. Turnén landar i Göteborg den 1 april och i Stockholm den 3 april. Missa inte!
Idag, måndag den 22 februari 2010 släpper den danska postrockorkestern Efterklang sin nya skiva Magic Chairs på egna bolaget Rumraket (distribution av Playground). Efterklang har liksom inte riktigt greppat tag i lyssnaren tidigare, men nu har det hänt något. Kanske har de bara blivit mer lättillgängliga?
Vi behöver egentligen inte säga så mycket mer än att Magic Chairs är en smått fantastisk skiva och att du borde höra den. Episk och oförutsägbar popmusik full av snygga orkesterarrangemang som nästan aldrig känns pretentiösa. Här får du skivans kanske starkaste låt också, öppningsspåret Modern Drift.
Det känns inte som en slump att Uppsalabandet Jeniferevers skiva Spring Tides kommer i ett kuvert signerat bandets promotionagent i Italien. Det här är nämligen [simpletag]emo[/simpletag]-musik som mangatrollen vid Plattan förmodligen inte skulle lyfta många ögonbryn över.
Men vi också några som närmar oss trettio och har kvar den där ådran som i smyg gillar unga män som spelar "smarta" gitarrackord och sjunger fint om årstider. [simpletag]Jeniferever[/simpletag] gör inget för att chockera eller skrämma bort sina lyssnare, men så lyckas man istället skapa en mer suggestiv stämning som är både mörk och vacker. Som en modern blandning mellan Last Days of April och The Cure smeker Jeniferever sina postrockiga gitarrmattor över Europa. Inte alltid spännande, men alltid väldigt snyggt.
Spring Tides släpps den 13 april på Monotreme Records.
Singapores [simpletag]postrock[/simpletag]igt instrumentala stämningsgenier I Am David Sparkle har hamnat i ett intressant läge. Nyligen mottog bandet en inbjudan att spela på musikbranschens ryggdunkarfest numero uno – South By Southwest, eller SXSW som den kallas. Problemet är bara att en inbjudan bara tar en upp på scenen för att showcase-spela inför fulla skivbolagsmänniskor från hela världen – den säger inget om hur ett band på fyra personer med instrument och åtta tusen effektpedaler ska ta sig från Singapore till Austin, Texas.
Därför föddes den briljanta idén att köra en fundraiser. "To Texas and Back: A benefit Show For I Am David Sparkle" äger rum på sköna hänget Homeclub i [simpletag]Singapore[/simpletag] den 31 januari. Tio band, fyra discjockeys och en livs levande loppmarknad ska snurra igång ekonomin tillräckligt för att ta de unga männen ett par steg närmare framgångarna. Det kallas solidaritet! Gå dit om du har vägarna förbi, kolla in eventet på facebook eller lyssna på [simpletag]I Am David Sparkle[/simpletag] på MySpace.
Den motona, instrumentala och symfoniskt uppbyggda så kallade postrocken blev hardcore-fansens nästa steg efter att deras genre slutat utvecklas i början på 2000-talet. Att populariteten kring den milt sagt svårdefinierade termen ebbade ut en smula för ett par år sedan var förmodligen till godo. Sådana mekanismer kan ge en genre utrymme att stärkas, om den inte dör ut helt vill säga.
Norrköpingsbandet pg.lost spelar musik ur just den här skolan. Det är långsamt och försiktigt uppbyggda instrumentala ljudmattor blandat med hardcorens adrenalinstinna dynamik. Vackert, temperamentsfullt och vemodigt. Fullängsdebuten It’s not me, It’s You! släpps den 29 september på Black Star Foundation. pg.lost har precis avslutat en Europa-turné, och med några släpp på nacken kan bandet mycket väl bli ett internationellt tongivande band inom sin genre.
Lyssna på www.myspace.com/pglost
Tyska Notwist började som hardcoreband. De har hållt på i hela tjugo år, och gruppen har successivt utvecklats mot ett allt poppigare och mer elektroniskt influerat sound. The Devil, You + Me är en sval, vacker, suggestiv och smått vemodig popmusik som för tankarna till band som The Sea And Cake. Men även du som gillar Junior Boys, Postal Service och alla de andra samtida synthpopgrupperna kommer förmodligen också att uppskatta [simpletag]Notwist[/simpletag]s varsamt lunkande och lätt experimentiella lek med ljudbilder. Ute nu på City Slang/Bonnier Amigo.
Ungdomskulen – Cry Baby (Ever/!K7/Playground)
Denna trio från vackra Bergen i Norge kallar sig för "låg- och mellanstadiet" fast på norska. De låter ungefär som om [simpletag]Fugazi[/simpletag] hade växt upp i de norska fjällen och lyssnat på [simpletag]Motorpsycho[/simpletag] istället för en massa hardcoreband från Washington DC.
Ungdomskulen skapar en eklektisk och episk ljudmatta på endast bas, trummor, gitarr och sång – det spretar och bänder åt alla håll, vilket på ett vackert sätt skapar harmonier och dynamik i [simpletag]Ungdomskulen[/simpletag]s musik. Den urskevade [simpletag]postrock[/simpletag]en (eller vad man nu ska kalla det) blir dock aldrig för påfrestande, eftersom det hela tiden ligger ett sånt frenetisk driv i musiken. Det här är svängig och opretentiös rock, som i fel händer skulle kunna förvandlas till den tråkigaste varianten av svartluggad konstskole-pretto. Men Kristian Stockhaus, Øyvind Solheim och Frode Kvinge Flatland har för nära till både [simpletag]punk[/simpletag]rocken och till fiskmarknaden i Bergens hamn för att det ska inträffa.
iLiKETAiNS – Eligies To Lessons Learnt (Beggars Banquet/Playground)
iLiKETRAiNS är jättehypade just nu, brittiska som de är (från Leeds närmare bestämt). Deras första riktiga fullängdare Eligies To Lessons Learnt är en mörk historia som lunkar fram i släpigt postrock-tempo.
De har säkert stora ambitioner, och musiken är ofta atmosfärisk och episk. Men det är sången som låter alldeles för krystad i mina öron, och Eligies… blir inte mycket mer än ett Sisters of Mercy på MTV Unplugged, eller som om Madrugada skulle bestämma sig för att bli gothare. Det här är musik för er som tycker att Interpol är alldeles för hurtiga och fjamsiga. Men kolla för all del in iLiKETRAiNS 9-minutersvideo till singeln Spencer Perceval här nedan och se om du orkar hålla dig vaken!
