Jag hade bara hört en låt med Those Dancing Days innan deras releasefest-spelning på Debban Medis i lördags; Hitten. Och gillat den.
Men när dom spelar den som femte eller sjätte låt önskar jag att dom inte gjort det. Bandet har blivit ett, två, tre, fyra nummer för stora för den typen av indie som dominerade scenen när dom slog igenom.
När jag under förra våren bodde i Prag hängde jag en del med två, bland mycket annat, musikintresserade danskar. De kunde aldrig övertyga mig om att den danska musikscenen var i klass med den svenska, men då hade å andra sidan inte Köpenhamnsborna Treefight For Sunlight dykt upp med sitt självbetitlade debutalbum som nyligen släpptes. Deras sockersöta pop som bär spår av både Beach Boys och MGMT är troligtvis det bästa som producerats av vårt muntra grannland på bra länge.
Om jag hade varit ung i början av 80-talet och befunnit mig i konflikten mellan hårdrockare och syntare föreställer jag mig att jag förskansat mig i skyttegravarna med de förstnämnda. Iron Maiden och Metallica smällde högre för mig som femtonåring än Depeche Mode och New Order och jag identifierar mig i högre utsträckning med den långhårige chefen i denna Kvarteret Skatan-sketch än hans dj:ande intervjuobjekt.
Redan för några veckor sedan nämnde jag att ett av årets mest efterlängtade album är det som Tennis nu har släppt. Albumet Cape Dory bjuder på pop mer nostalgiskt än ett solblekt fotografi en ljummen sommarkväll. Bakom bandnamnet står duon och paret Patrick Riley och Alaina Moore. Paret spenderade sju månader till havs för att sedan skriva låtar om resan. Musiken är av varm och tidlös pop som ibland består av släpande ballader och ibland ren sextiotalspop. Precis som med nostalgi är Tennis debut rätt melankolisk, men kontrasten mot de lättsamma melodierna gör albumet till något som värmer.
Tennis på Myspace.
När Bon Iver skrev låtarna till 2008 års kanske bästa album For Emma, Forever Ago bodde han under tre månader ensam i en avlägsen skogsstuga mitt i vintern. Var Lia Ices bott under skapandet av nya skivan Grown Unknown är för mig ännu okänt, men att döma av musiken föreställer jag mig att hon spenderat sin tid vid en porlande bäck i en skogsglänta under foten av ett snöklätt berg. För det är onekligen betagande vackert.
Oavsett om du tar din kvällspromenad, fredagsöl eller helt enkelt för att du byter tåg vid Slussen tycker jag att du ska ta en avstickare in på Debaser nu på fredag (28 januari) när amerikanska noise/punk/thrash popduon Sleigh Bells gästar huvudstaden.
Musik blir sällan bättre än när graderna på termometern letar sig under nollstrecket och molnen hänger tunga och tillåter en isolera sig utan att behöva känna ett sting av dåligt samvete för att man undviker omvärlden för ett par timmar.
Precis som snön och kylan vägrar släppa taget så här i januari dröjer sig skivdebuterande Minks drömska melodier kvar i huvudet långt efter första lyssningen. Skivan By the Hedge kom i dagarna och har mötts av positiva reaktioner, vilket är lätt att förstå. Den amerikanska duons shoegaze-doftande musik passar utmärkt i vintermörkret med ena benet kvar i svårmodet och det andra på språng mot ljusare tider.
Förra veckan utnämnde jag The National till ett av de bästa banden under 2010, kanske någonsin, så det är inte svårt att förstå varför jag gillar Bored Man Overboard. Allt som är typiskt för The National återfinns i det här Stockholmsbandet (som är signat av ett tyskt bolag): de kaotiska gitarrerna, trummisen som ligger hårt på pukorna, omsorgsfulla pianon, drömska toner från ebows och orglar, hela vägen ner till den karaktäristiskt mörka sångrösten som sjunger textraderna om och om igen tills de blir till ett mantra.
“We’ll fall in love, we’ll fall in love and then we’ll follow you”
De är varken särskilt unga eller särskilt hippa, men svenska Meadowlands fullängdsdebut Harbours bjuder på en mogen och akustisk stämpop som trevligt och artigt slår många kvidande konstnärer på fingrarna. Stämsången påminner både om Teenage Fanclub och The Weepies, men enligt bandet själva har musiken vuxit fram utan influenser i den genren. Kanske är det därför många av melodierna känns så snyggt självklara och fastnar så bra.
Enmansorkestern Sebastian Arnström gör drömsk popmusik under namnet Simian Ghost. Tänk att du slänger ner både nyskägg som Band of Horses och Grandaddy, och en gnutta gammelskägg som Crosby, Stills, Nash & Young i en mer kontemporär svensk indiegryta tillsammans med elektroniska stämningar och kryddor från The Radio Dept., Loney Dear och Last Days Of April. Det låter konstigare på pappret än det gör i verkligheten.
