Hettan är tryckande, svetten rinner och huvudet värker lite lagom. Åska är sannolikt på gång. Som av en händelse dyker Gardens & Villa’s debutalbum upp precis nu med ett knippe låtar som alla är en ren ljudsättning av rådande väderlek. Musiken tuffar på som i en dvala, insvept i ett på en gång påtagligt och stillsamt värmedis.
Kalifornierna ger utan tvivel laid back en ny innebörd i musiksammanhang – en låt som Chemtrails är nästan provocerande avslappnad. Emellanåt påminner de om en synthigare variant av My Morning Jacket, som i fina öppningsspåret Black Hills, och de skruvar upp tempot en aning i poppiga Thorn Castles, men mest av allt är musiken förbannat sövande, på ett ganska trevligt sätt. Bra mycket bättre än åskan som snart rullar in.
Streama skivan, som släpps den 5:e juli, i sin helhet på Yours Truly’s hemsida.
Musik, solstol och en mojito i handen är en svårslagen kombo. Poolside kan ju kännas aningen avlägsen när regnet skvalpar ner, men för de fåtal dagar när kvicksilvret letar sig upp mot trettiostrecket har jag knåpat ihop en liten lista. En smula nytt, lite mindre nytt och en hel del gammalt, alltsammans vajandes i samma behagliga tempo som en nätt solfjäder. Enjoy:
Här är andra singeln från Sundsvallsbandet OH MY! som släpper på A West Side Fabrication. Trevlig och stabil sommarindie med en gnutta The Strokes-avund.
Yuksek gör pop men hans låtar faller in i popens alla olika fack. Med på nysläppta albumet Living On The Edge Of Time finns låten The Edge. Trallvänligt svävar den just på gränsen mellan arbetad och överarbetad. Men med väl valda synthljud och snygga stämmor i kombo med ett glatt discogung håller den sig ändå genom hela sin speltid. Troligtvis kommer den inte att hamna på någon topplista i slutet av året, men den är som gjord för svensk försommar. Nu när ledigheten är ett faktum för många och då det än så länge bara blir ljusare och ljusare.
För ungefär 18 månader sedan dök bilden ovan upp från ett band vid namn Wu Lyf. Ingen visste vilka de var, och i spåren av deras extrema anonymitet växte naturligtvis intresset kring dem. Med dunkla och rebelliska meddelanden på deras hemsida ökade hajpen ytterligare i styrka. Var de en mystisk kult? Ett revolutionärt kollektiv? När sedan deras välproducerade videos dök upp en efter en var de hastigt och lustigt 2011 års mest haussade brittiska band, och i och med deras debutalbum Go Tell Fire To The Mountain som släpps på måndag har de äntligen låtit maskerna falla.
En man med gitarr som spelar folkmusik känns tämligen konventionellt. Är mannen duktig blir det oftast bra och konventionell folkmusik. Är han däremot också före detta operasångare, manusförfattare och skådespelare blir det mindre konventionellt – då blir det Spencer Bergers enmannaband Auditorium, vars debutskiva Be Brave är bland det mer unika jag hört på senare år.
Ett grattis till alla morsor känns som ett passande sätt att inleda detta inlägg på. Utöver att bjuda på den sedvanliga mors dagsmiddagen kommer jag även att introducera lite ny musik för min käre mor, i form av brittiske surf-folkaren Ben Howard. 24-åringen från Devon är aktuell med EP:n The Old Pine, ett litet mästerverk lika anspråkslöst och tilltalande som varm sand mellan tårna.
Varje sommar plågas vi av Basshunter-avkommor som surrar i våra öron, stinkande Sean Banan-skräp och schlagerdängor från helvetet som får nämnda herrar att framstå som genier. Tack och lov brukar det också dyka upp ett gäng sorglösa figurer som från ingenstans levererar sommar-anthems som om de aldrig gjort annat. 2008 hette de Vampire Weekend, 2009 var det Empire of the Sun och (långt ifrån okända förvisso) Phoenix, och ifjol brittiska The Drums. 2011 heter de Foster the People, är hajpade som få och släpper brännheta debutplattan Torches på måndag.
Ibland faller man pladask. Ibland faller man så hårt att till och med den bästa koppen kaffe blir smaklös. Ibland reser man sig direkt och går vidare, men ibland tar det tid. I sådana lägen är den bästa hjälpande handen musik. Att lyssna på den där låten som får känslorna att hitta hem för en kort stund, även om det bara handlar om tre minuter och några sekunder.
The Sound Of Arrows har i glada lägen peppat mig förut, men nu mer än någonsin. För drygt två år sedan fick de mig att hoppa in i en pastellfärgad värld av enhörningar, glada barn och glittriga moln med sin låt M.A.G.I.C. Den framkallar fortfarande musikeuofori på hög nivå. Vad senaste låten Nova betyder återstår att se. Den är läskigt poppig och trallvänlig, men har den där extra dimension som jag fortfarande inte kan sätta fingret på. The Sound Of Arrows får mig återigen att stanna upp med ett leende och ta stunden för vad den är.
Skymningspop, vad tror ni om det? Det är det bästa epitet jag kan komma på för detta luftiga, smått desperata gränsland mellan agasam postrock a’la Sígur Rós och drömsk neo-psychedelia, och det kan möjligen också förklara varför det gjorde sig mycket bättre i det svala vårkvällsmörkret än i folkmyllret på bussen mitt på dagen, där jag invigde Burst Apart medelst mp3-spelare.
