March Forth är debutalbumet från paret/duon KaiserCartel. Tidigare spelade Courtney Kaiser och Benjamin Cartel i var sitt band. Efter att de slagit ihop sina påsar har de tidigare släppt en Ep.
Sympatisk svensk indieduo bestående av Karl Krook och Anna Roxenholt, som gör småmysig akustisk popmusik på egna nystartade bolaget Fixe Records. Ofta hittar New Found Land helt rätt ton, och sångmelodierna smeker brasfällen medhårs. Men alltför ofta brister det någonstans, och skivan blir stundtals outhärdig som bakgrundsmusik. Jag vet inte om det är sångnivåerna som är för höga, stämmorna som är för orena, eller helt enkelt Roxenholts (oftast mycket vackra) röst som är aningen för ickedynamisk. Men som sagt, i mindre doser innehåller We all die guldkorn av vemodigt vacker svensk höstpop.
Åttiotalet har, mode- och musikmässigt, ofta fått bära hundhuvudet som det pinsamma årtiondet. Kanske är det just därför det dröjt så länge innan referenserna till den ack så förhatliga åttiotalssynthen börjat återanvändas. Idag är inte åttiotalet något skamfyllt, überkommersiellt och smaklöst utan en inspirationskälla som så många andra och som utnyttjas av allt fler artister. Och brittiska duon La Roux gör ingen hemlighet av detta på sitt debutalbum. Sångerskan Elly Jackson och låtskrivaren Ben Langmaid lyckas dessutom ganska bra!
Ingen av de bägge medlemmarna i Philadelphiaduon Deirdre and Conor är, tekniskt sett, fullfjädrade sångfåglar, eller för den delen instrumentella virtuoser. Men likt ett barns oskyldiga och naiva uppsyn berör det dock på ett innerligt och, befriande nog, rättframt sätt. En ton som hamnar lite snett kan, i rätt kontext, säga lika mycket som en felfritt framförd pianokonsert. Och i just denna kontext fungerar det fantastiskt bra!
I nittiotalets Umeå var det punk- och hardcorescenen som visade upp en ”gör det själv”-anda, ofta sammanflätat med ett politiskt ställningstagande med sympatier återfunna på vänsterkanten.
I denna kontext ter sig Deportees senaste skiva, Under the pavement – The beach, inte fullt så märkvärdig. För trots att deras skivbolag EMI valde att inte förlänga kontraktet och att en av de ursprungliga bandmedlemmarna valde att lämna bandet fortsatte arbetet med skivan, med enda skillnaden att de själva bekostade det fortsatta arbetet. Inte heller ter det sig lika märkligt att det återfinns ett underliggande vänsterpolitiskt budskap i texterna.
I min ungdoms bekymmersfria dagar fanns det en kille, vars föräldrars politiska ståndpunkt låg långt ute på vänsterflanken, som på grund av (eller tack vare, beroende på hur man ser det) detta inte fick bära jeans, dricka Coca Cola eller lyssna på allt för ”kapitalistisk” musik. Så när denne tonåring så äntligen hittade ett band som uppfyllde föräldrarnas anti-kapitalistiska krav sprang han, stolt som en tupp, fram till oss andra och visade upp sin nya skatt. Madness!
Vad i helvete är Madness för smörja, frågade vi oss. Om bandet lyckades smita igenom föräldrarnas finmaskiga nät kunde det minsann inte vara annat än skräp. När jag tittar tillbaka på min ungdoms naiva synder erinrar jag mig att han minsann fick höra, där och då, att Madness inte var något att ha. Det ironiska i berättelsen är att vi övriga, självutnämnda elitister, lyssnade på vad som idag är att klassa som ren och skär yta. Vi var mer imponerade av Blackie Lawless, Nikki Sixx och Eddie (Iron Maidens ”frontfigur”) än melodier, rytmer och texter.
Så när jag nu lyssnar till Madness nionde studioalbum, Liberty of Norton Folgate, blir det så tydligt att killen med mjukisbyxorna och Madness-skivorna var ljusår före oss i såväl coolhet som musik.
För det svänger, gungar och berättar. Ska-influenserna är naturligtvis där, men det är snarare fråga om en tämligen klassisk pop-platta. Vad som dock gör Liberty of Norton Folgate så bra är rytmsektionen i allmänhet och Mark Bedfords basspel i synnerhet. Texterna, som återigen kretsar kring London, ikläs en näst intill perfekt vardagssnygg kostym och skjuter musiken framåt i en sådan skön och tillbakalutad takt att jag kommer på mig själv med att gunga fram och tillbaka med ett fånigt leende på läpparna. Singeln NW5, We are London och den nostalgisk-melankoliska Forever Young är alla värda sin vikt i guld.
Ska man nämna något negativt om Liberty of Norton Folgate är det att femton låtar mot slutet känns som några för många. Visst, det var tio år sedan den senaste skivan, Wonderful, men lite mer återhållsamhet hade varit att önska.
Ni kanske redan ställe er frågan; hur går Madness ihop med anti-kapitalism? Det visade sig att föräldrarna helt enkelt såg omslaget och utifrån detta tog beslutet att det verkade tillräckligt harmlöst.
Liberty of Norton Folgate släpps 20 maj på bolaget Lucky Seven Records och distribuerad av Playground. Lyssna på skivan på Spotify.
Jag har nog tidigare avfärdat Umeåbandet Deportees lite för lättvindigt. Sången har varit för ansträngd, uttalet sådär, låtarna okej. Men på nya Under the Pavement, the Beach visar gruppen att man är mer än en norrländsk motsvarighet till Göteborgarna i Fibes Oh Fibes, även om uttrycket börjar närma sig. Det handlar alltså om popmusik med både själ och hjärta. Men nu kommer det lustiga: jag kan inte sluta tänka på Prince när jag lyssnar på Under the Pavement, the Beach. Och så inser jag att om Prince skulle klämma ur sig en sådan här skiva skulle jag älska den. Men nu är det inte Prince utan Deportees som har klämt ur sig den. Det vore ju väldigt fräckt att inte älska skivan bara för det. Men nu har jag levt med den här skivan i flera månader, så det är bara att kasta in handduken. Jag älskar den. En av årets bästa svenska skivor.
Myspace, Spotify, officiell hemsida.
Under the Pavement, the Beach släpps den 27 maj på Doloroes/EMI.
Under en färd hem från en spelning med The Hidden Cameras 2004 bestämde sig fyra studenter från Toronto för att starta ett band. En EP (The ghost is dancing, 2006) och en LP (The Darkest Spark, 2007) senare är The Ghost Is Dancing äntligen redo att visa världen att Toronto producerar indiepop i betydligt större utsträckning än stadens stolthet Toronto Maple Leaves producerar vinster i NHL.
Det är egentligen inget nyskapande som återfinns på Battles on, men när det görs rätt är det ändå som att uppleva något fint för första gången. Varje melodi har tredubbla krokar som, när de väl fått fäste, vägrar släppa taget. Texterna är sådär härligt indie-svarta som bara texter inom just den här genren kan få vara utan att klassificeras som alltför ostiga.
I went away to find myself
but all that I found was nothing else
My student line declined, my luggage was lost
you called me, yes you called me and you helped
it took a long time; was a matter of course
I felt my size
without friends I die
- Without Friends
Tycker du att Arcade Fire, Modest Mouse och ovan nämnda The Hidden Cameras är band som gör världen lite bättre? Då kommer du att älska Battles on.
Release 28 april på Sonic Unyon.
Som en svensk Feist kommer New Orleans-baserade Theresa Andersson att valsa in med sin lättsamma konstskolepop och skapa årets Frida Hyvönen-chock. Det luktar med andra ord kritikerkonsensus lång väg. För det kan ju inte bli bättre än en egensinnig, klassiskt skolad (kvinnlig) artist som spelar på konstiga stränginstrument och på egen hand revitaliserar folktraditionen? Det enda tråkiga med Theresa Andersson är förmodligen hennes brist på ett klatschigt artistnamn. Hummingbid, Go! är nämligen så breddfylld av spännande modern popmusik med hitflirtande melodier som längtar efter att bryta igenom sina finurliga musikaliska lapptäcken och skvala på P3 i sommar.
Jag har aldrig höjt på det stora ögonbrynet åt Tobias Fröbergs egen musik, men när han än en gång (tidigare har han bland annat producerat Existensminimum) visar prov på utmärkt producentarbete är jag redo att smått geniförklara honom. Men, som du ser här nedan, är det framförallt Theresa Andersson som är geniet. Den här lilla inblicken i hennes skapande känns både vacker och nästan lite… sorglig. Men vilket fotarbete!
Release 23/4 på Playground.
En nyhet som kommer slå knut på designutbildningarna där ute: skevpop-duon CocoRosie återvänder nämligen till Kungliga Dramaten på självaste nationaldagen 6 juni. Och med sig tar de ingen mindre än Lykke Li. De två akterna ska samsas om utrymmet under kvällen. Biljetterna släpps 28 april.
