Det tar en stund innan Lisa Pedersens debutskiva åker in i cd-spelaren – kanske främst för att fördomarna om ännu en sval och sökande singer/songwriter ligger och gror. Och det må stämma till viss del, men Lisa Pedersens musik rymmer betydligt mer än så. Som en remixad Anna Ternheim smeker akustiska strukturer fram över Kent-elektroniska landskap. Det är produktioner som inte gör anspråk på de hippaste elektrogolven, men det blir en trevlig popmusik som passar väl tillsammans med göteborgskans avmätta avhandlingar.

Heat Monster Fear Machine släpps den 27 augusti på eget bolag.

MySpace

Det kan tyckas en smula tveksamt att använda psykisk sjukdom som ett estetiskt grepp. Nu ska vi inte gå in på huruvida Henrik Svensson och Karolina "Steso Songs" Stenström faktiskt lider av psykisk ohälsa och i så fall i vilken utsträckning – för det är naturligtvis eggentligen ointresssant – men låt oss säga att det kan vara problematiskt att göra ett ”fräscht grepp” av sjukdomar som tar människors liv.

Men faktum är att Psykakutens musik ganska väl speglar någonting smått rubbat. Det är febriga drömmar, maniska utspel och viskande vargtimmesångest om vartannat. Men framförallt är duons debutskiva väldigt, väldigt bra efter ett par lyssningar. Som ett ihoprört destillat av de senaste årens svenska indiehopp lyckas Psykakuten finna en ton som förhoppningsvis inte bara är tidlös utan även internationellt gångbar – åtminstone under den juckande topplisteytan. Den här skivan kan lika gärna bli en framtida klassiker som den kan falla i skoningslös glömska. Låt oss hoppas på det förra scenariot, för det är den värd, psyksjuk eller ej.

MySpace | Informationsbladet "Psykisk Press" | Spotify

Här är Meet a bear - nya singeln från Britta Perssons kommande skiva Current Affair Medium Rare, som kommer ut den 8 september.

Hemsida | Spotify

MySpace 

Ida Redig är en av de där artisterna som tyvärr lätt klumpas ihop i det kvinnliga singer/songwriter-facket. Hennes fullängdsdebut bjuder inte alltid på det mest perfekt producerade, och hennes sång är inte maskerad intill oigenkännlighet - skavankerna hörs. Och det - i samband med Ida Redigs känsla för enkla melodier som sätter sig - gör också hennes skiva levande. Suggestiva pianoutflyfter, texter som ekar av ensamhet i tvåsamhet (den mest skrämmande ensamheten?) och en röst som håller sig på precis rätt sida om det påfrestande. Standing here är en bra debutplatta, även med kräsna svenska öron. Välkommen in i gänget!

MySpace | Hemsida 

Göteborgstrumpetaren Anders Boson har sin bakgrund i Fibes Oh Fibes. Ibland hörs det tydligt, ibland mindre tydligt. Klart är i alla fall att han besitter samma typ av popnerv och känsla för det slickt souliga som den populära gruppen. Det kanske blir lite väl 80-talsmysigt ibland, men man måste ändå säga att Don’t let me go är en synnerligen välproducerad och ambitiös debut på åtta spår. Dessutom är det befriande att på allvar våga blanda in jazzen i modern popmusik. 

Don’t let me go är ute den 26 maj på Bearflag Records. 

MySpace | Hemsida |

Årets Pripps Blå-låt? Sedan Monty började sjunga på svenska har hans musik onekligen hittat en nerv som möjligen gör honom lättare accepterad i pop-Sverige. Seglaren är skärgårdsromantisk barndomsnostalgi på sitt bästa humör, och i kombination med Mats Udds snygga och drömska skogsbilder funkar det till och med att sjunga "Stockholms skärgård, yeah!".

The Amazing är ett sånt där band som ofta framställs i relation till sina gamla eller övriga projekt. Det kan till en början ge en fingervisning om musikens riktning, men efter en stund blir informationen tämligen ointressant och orättvis. The Amazing tål gott och väl att presenteras på egen hand.

På nya EP:n Wait for a light to come fortsätter gruppen på den inslagna vägen - trevande, smekande och vacker folkpop i slow motion, med småpsykedeliska inslag. Men ibland åker också elgitarrerna fram och ger musiken en välbehövlig push framåt (men någon enstaka gång blir det tyvärr gitarronani ).

Poängen är att The Amazing vågar svänga till det lite mer den här gången, vilket bara är välkommet. De har ju fortfarande en osviklig känska för de där små nyanserna i musiken som fastnar först  efter några lyssningar. Vi som gillar EP-formatet har fått en riktig liten present, en skiva som kan gå på igen, och igen och igen.  

Wait for the light to come är ute nu på Fashion Police.

Hemsida | MySpace | CDON.com | Spotify

Stockholmsbandet Panter spelar en vemodig form av 80-talsdoftande popmusik. Men bandet känns faktiskt inte så poserande som deras kollegor tenderar att bli. På lördag 17/4 spelar de på premiären av Stockholm Weekend Market på Gärdet. Vi passade på att ta tempen.

Berätta lite om bandets uppkomst. När bildades Panter och med vilken ambition?
- Bandet bildades 2008. Tanken var att skapa popmusik utan att smycka den med en massa onödigt, varken i musiken eller i det visuella. Den skulle stå för sig själv. Allt onödigt filtrerades bort. Så korta låtar som möjligt utan att för den skulle tappa dynamik. När vi hade spelat live några gånger märkte vi även hur bra vi var på att arrangera och sjunga stämsång så då körde vi "all in" med stämsång. Nu har vi väl lyckats lägga band på oss en smula. När det gäller våra utseenden är det ju bara att gilla läget.
 
Vilka husgudar har fått influera er?
- I och med att våra föräldrar är uppväxta på sextio- och sjuttiotalet faller det sig naturligt att vi blivit matade med musik från den tiden. Sedan har vi väl alla en förkärlek till starka melodier, oavsett om det är någon svensktoppenartist eller något obskyrt New York-band som framför dem. Personligen tycker jag att låten I don’t want control of you med Teenage Fanclub ganska bra sammanfattar vad jag strävar efter i mitt låtskrivande. Otrendig musik som man inte kan värja sig mot.
 
Hur långt i karriären har ni kommit? Finns det skivplaner eller gör ni allt på nätet?
- Vi har inte gjort så mycket för att ragga spelningar och sådant, faktiskt. Det är snarare klubbarna i Stockholm som har lyft fram oss och låtit oss spela frekvent. Vi håller på att mixa en bunt nya låtar som vi ska sprida när de är färdiga. På vilket sätt vi gör detta är oklart. Vill någon ge ut det på skiva får de gärna göra det. Annars sprider vi det själva.
 
Berätta lite om Panterväskan!
- Panterväskan är en tygväska med ett fint motiv som vi säljer när vi spelar live. Eller säljer och säljer. Eftersom vi är ganska svaga för smicker har vi skänkt bort nästan alla väskor till folk som har sagt att de är fina och att de gärna skulle vilja ha en. Det får bli bättring på den fronten.
 
Hur skulle ni vilja beskriva er som liveband?
- Jonas, som spelar gitarr, brukar avbryta mig när jag ska berätta vad låttexterna handlar om. Vi har snackat om det där men det är lönlöst. Han gör ändå som han vill. En gång när vi spelade på Växjö teater som support för Hello Saferide gick han ut bland publiken och visade en äldre herre, som kom sent och inte hittade sin sittplats, var han skulle sitta.
Jag tror att det låter ganska bra när vi väl spelar våra låtar för folk brukar i alla fall stå kvar tills vi är klara.
 
Om ni fick leva ihop med en välkänd svensk tv-programledare i resten av era liv, vem skulle det i så fall vara?
- Det är ju sjukt svårt att svara på! Jag tittar ohälsosamt mycket på tv och jag skulle kunna doktorera i ämnet programledare. Rickard Olsson, programledare för programmet Vem vet mest? ligger ju bra till. Han verkar vara en trevlig prick och har även kläckt kommentarerna "är det en tigerkaka du har på huvudet?" till en deltagare med tvåfärgad frisyr. En gång menade han att surdegen är "vuxna människors Tamagotchi". Han får det bli. 

Femte plattan, From Burning Hell to Smile and Laughter, är en smittande popsaga som borde tilltala allmänheten. Med de självklara allsångsrefrängerna och opretentiösa melodierna påminner gruppen en hel del om I’m From Barcelona i sitt uttryck. Perfekt till vårsolen.

Skivan släpps på gruppens egna bolag Love Will Pay the Bills den 16 april.
Hemsida | MySpace | CDON.com | Spotify