Kvelertak kan mycket väl vara det bästa som kommit ur den norska rockmyllan sedan Turbonegro lade denimskinnet på hyllan. Och visst finns det en del inslag i Kvelertaks brutala troll-hardcore-punk-rock (eller "black n’ roll" som vissa kallar det) som påminner om det stora, kompromisslösa riffskrevandet. Men där Turbonegro körde fast i det androgyna kokain-poserandet är Kvelertak snarare en svettig, fängelsetatuerad gubbnäve, rakt i solar plexus.
Norska Kaizers Orchestra har nu släppt ett album som ska bli det första i en tänkt trilogi. Skivorna ska kretsa kring en romantisk tragedi rörande Violeta och hennes familj. Skivorna, som är planerade att alla vara släppta innan år 2012s slut, ska visa alla Kaizers Orchestra musikaliska sidor och referenser.
Norska underbarnet Rebekka Karijord har fötterna både i Sverige och Norge, och är naturligtvis god vän med (och supportakt till) Ane Brun. Men med Tobias Fröberg-producerade The Noble Art of Letting Go visar Karijord att hon med sina egensinna arrangemang och Frida Hyvönen-lika stämma ofta är mer spännande än de flesta av sina samtida kollegor. Kanske är det för att hon vågar använda sig av rytmer istället för bara gitarr eller piano. Det här är ingen sober bakgrundsmusik a la Anna Ternheim, utan Rebekka Karijord måste man nästan lyssna på aktivt för att greppa. För musikens livslängd är det ett ganska gott tecken.
The Noble Art of Letting Go släpps 28 oktober på egna bolaget Lillfacits Records.
Jag har ett kluvet förhållande till begreppet tjejband.
Det känns som om det bästa bara vore om man kunde bedöma alla band efter hur bra de är istället för att se till om det är killar eller tjejer som spelar. Men faktum är ju att man buntar ihop andra band på grund av hur de ser ut eller den typ av musik de spelar. Då kanske tjejband blir en egen genre. Oavsett om bandet spelar pop eller rock.
Norska Cocktail Slippers består bara av tjejer.
Alltså blir de ett tjejband.
De släpper nu sin tredje skiva, St. Valentine’s Day Massacre. Det är den andra sedan de hamnade på Steven Van Zandts Wicked Cool Records. Jag kan inte säga att jag gillade den förra skivan, Mastermind, särskilt mycket. Den var fylld med polerad, lättviktig rock.
Inte så spännade.
På den nya skivan har bandet tagit ett par steg närmare popen – och lyckas mycket bättre. Man kan väl inte förneka att det fortfarande finns kvar en vilja att låta som Joan Jett, men den märks mycket mindre än tidigare. Bandet passar bättre med handklapp och Farfisa-orglar än med bredbenta gitarrer.
Det finns ett par riktiga pärlor på skivan. Särskilt ett av Little Stevens bidrag, titellåten St Valentine’s Day Massacre, som är en riktig höjdare.
Om man ska sammanfatta det hela så kan man säga att Cocktail Slippers har släppt en hygglig popskiva med några toppar.
Gör som jag – lyssna på musiken och titta inte så mycket på bilderna. Det gör plattan mycket bättre. Tyvärr.
1. Happy Up Here
2. The Girl And The Robot
3. Vision One
4. This Must Be It
5. Röyksopp Forever
6. Miss It So Much
7. Tricky Tricky
8. You Don’t Have A Clue
9. Silver Cruiser
10. True To Life
11. It’s What I Want
Liksom många andra lägger jag ner en massa tid på att surfa runt på nätet. Vid ett av dessa surftillfällen råkade jag se ett klipp med ett gäng tjejer som drog av en riktig rökare.
Ståendes i en båt. Klippet jag pratar om finns nedan.
Givetvis ville jag veta mer om tjejerna och blev lite överraskad när jag kom på att det var ett norskt band kallat Katzenjammer. Vid första anblicken tyckte jag att musiken kändes ganska "onorsk". Men det var väl mina fördomar som spökade. Efter ett tag fick jag tag på deras fullängdare Le Pop, som kom i höstas. Jag måste tyvärr säga att jag blev lite besviken.
Det visade sig att skivan var en ganska ojämn samling försök till Balkanrock. Som en norsk lightversion av ett soundtrack till en film av Emir Kusturica eller till en Cirkus Cirkör-föreställning.
Jag skulle väl inte säga att skivan är helt utan kvaliteter. Det finns ett par riktiga guldkorn, men tyvärr är de ganska få. Om jag skulle välja en favorit, så skulle det bli den poppiga Tea With Cinnamon. Dessutom avslutas skivan med en upptagning av låten jag föll för från början, Ain’t No Thang.
Norska Hanne Hukkelberg är en ny och trevlig bekantskap. Född 1979 i Kongsberg och utbildad vid Musikhögskolan i Oslo. Det hörs till viss del, men hennes musik blir aldrig medvetet konst-ig på ett sökt sätt. Istället antar hon självsäkert rollen som en modern nattklubbssångerska som aldrig sneglar nervöst åt vilket håll vinden blåser åt för tillfället. Att det varit musiker från Jaga Jazzist, Kaada och Xploding Plastix inblandade i produktionen gör det ännu mer imponerande att Rykestrasse 68 (Propeller Recordings) är så pass lättlyssnad och återhållsam som den faktiskt är. Det är både konstmusik, trip-hop och jazz, utan att vara något av det. Du får nästan lyssna själv helt enkelt. Fantastiskt bra är det i alla fall. Lyssna här!
Thomas Dybdahl är en av Norges mest erkända artister. Men han är också produktiv. Förutom sina egna fyra soloskivor har han även hunnit med att ge ut två skivor med bandet The National Bank, som även innehåller medlemmar från Jaga Jazzist och Big Bang. Men med dessa referenser låter inte [simpletag]The National Bank[/simpletag] som man tror – musiken är så luftigt poppig, Dybdahls falsett så självklar. Nya skivan Come On Over To The Other Side är en snygg uppvisning i kommersiell [simpletag]popmusik[/simpletag] som aldrig säljer sig. Med en produktion som är så fräsch att den får dig att vilja duscha.
När jag intervjuade Madrugadas sångare Sivert Høyem för snart tio år sedan var [simpletag]Madrugada[/simpletag] en ganska lokal norsk angelägenhet. Sedan dess har en hel del hänt, och för den svenska publiken blev kanske Höyem främst ett namn i och med duetten tillsammans med Ane Brun.
Efter gitarristen Robert Burås tragiska bortgång förra sommaren är nu Madrugada tillbaka med sin sjätte platta, där Burås hann lägga det mesta av sin gitarr. Den 14 maj släpps Madrugada på EMI.
