"Musik ska byggas utav glädje /av glädje bygger man musik", sjöng Lill Lindfors.
Det är ett påstående som bara stämmer delvis.
Musik är ett sätt att berätta något eller förmedla en känsla. Det kan vara glädje, men jag har ändå en känsla av att det minst lika ofta handlar om sorg, smärta och olycklig kärlek. I det fallet kan musiken vara en ventil för att lätta på trycket. Att göra livet lite lättare.
Nu vet jag inte om David Eugene Edwards (som vanligtvis spelar i 16 Horsepower) är glad eller inte, men hans musik har väl aldrig varit det. Det har alltid varit mörka berättelser om liv, död och religion. Senaste skivan Ten Stones med sidoprojektet Woven Hand är inget undantag. Det är lätt (kanske för lätt?) att dra paralleller till Nick Caves musik från tiden med Blixa Bargeld eller Grinderman-skivan. Skillnaden är kanske att David känts som en svavelosande predikant medan Nick har haft andra skäl att brottas med religionen. 

Hur som helst.
Skivan är långt ifrån lättillgänglig och ganska ojämn, men saknar inte höjdpunkter. Min personliga favorit är den malande White Knuckle Grip. Men den största överraskningen är egentligen den efterföljande bossanovan. Det är något med den som gör att jag inte kan låta bli att tycka om den.

Klicka här för smakprov!