Så här i melodifestivalens kölvatten har jag återigen fått anledning att fundera över ett av tillvarons stora mysterier. Nämligen varför vissa artister ”slår”; får sjunga i morgon-tv, blir ett namn på allas läppar och ett ansikte på allas näthinnor. Och varför vissa otroligt begåvade individer fortsätter plonka på sitt el-piano år ut och år in utan att få en tusendel av den uppmärksamhet de förtjänar. Det är nog inte bara jag som tänker att det finns något skevt i det där. Som tänker att ”min granne sjunger bättre i duschen” när en del artister tar ton i radion. Och som har vänner som gör musik som är bättre än 90 procent av allt man översköljs av i publika medier.
Ytterst överraskande klev Sara Assbring upp och tackade sin bror i stjärnorna på P3 Guld-galan i januari. Förra skivan
From the valley to the stars som utforskade döden blev minst sagt en tung resa då hennes bror gick bort i samband med
skivsläppet. Även uppbrottet från en längre relation skapade en glöd att fortsätta i rasande takt med turnéer och nytt
låtskrivande. Under sommaren 2008 blev resan till New York till slut en jobbig flykt, färden fortsatte vidare till Paris
och samarbetet med Rasmus Hägg kunde sakta men säkert börja. Nu ser minialbumet Love is not pop dagens ljus och
Nya skivan ger mig gåshud, vad ville du testa denna gång?
– Att släppa in Rasmus Hägg från bandet Studio var en stor grej för mig. Tanken var att dela på bördan och i samband med
att jag avslutade arbetet med förra skivan var planen att gör något nytt under nya former.
Vad handlar nya skivan om?
– Uppbrott, kärlek och skilsmässa. Att fortsätta tro på kärlek trots att den tar slut och inte tar slut. Jag hade tydliga idéer om vad jag ville gör på denna skiva. Under en längre tid har jag drömt om att jobba med Rasmus och äntligen stämde allt. Trots att allt började lite trevande.
Det finns en nerv i skivan. Har dina motgångar sporrat dig?
– Jag är grymt glad att förra året är över kort sagt.
Varför blev det just sju låtar?
- Jag visste från början att det skulle vara just dessa. Sju låtar räcker för att säga det jag vill förmedla.
Vad insipireras du av?
– Jag får ofta idéer eller infall så som under min resa till New york i somras som var tänkt som en semesterresa men som snarare blev en flykt, eftersom jag lämnat så många saker ouppklarade. Jag befann mig som i ett hål och det enda jag behövde var kärlek, kärlek och åter kärlek. Jag älskar verkligen New York, men mina demoner följde efter mig hack i häl. Då föddes tanken på att enbart gör ett kärleksalbum. Samtidigt har jag aldrig kunnat göra en kärleksskiva, men Love is not pop är ett becksvart och ärligt album.
Hur energisk är du?
– Utan att låta pretentiös så är musikskapandet mitt liv. Jag måste göra det för fylla mitt liv med mening. För att kunna
andas helt enkelt.
Du vann utmärkelsen årets pop i början av året, hur kändes det?
– 2008 var verkligen ett hemskt år för mig. Men i den stunden på P3 Guld-galan när de ropade ut mitt namn, blev jag bara så otroligt glad. Den skivan blev så jobbig på alla sätt, så här i backspegeln. Det hände en rad jobbiga saker i mitt liv och allt det förknippar jag med skivan.
Du jobbar mycket själv med dina alster – hur känns det?
– Tufft, mina ambitioner var högt ställda och då tar det tid. Att välja döden som tema är inte heller så uppiggande alla gånger. Sen råkade döden bli så närvarande i mitt liv – sorgen dök upp varje gång jag stod på scen med förra skivan. Temat blev verkligt och på riktigt, vilket kändes helt overkligt stundtals.
Tycker du att det är svårt att tala om döden i Sverige?
– Att göra en popskiva om döden är både klyschigt och pretentiöst. Mitt mål med skivan var inte att den skulle låta religiös, men visst låter den sakral.
Har du lämnat Göteborg för gott nu?
– Nej. Jag har min studio kvar där som min fasta punkt, men jag kommer att bo lite här och var framöver. Jag kommer vara mer i Stockholm, den saker är säker.
Jag har kikat på din blogg, den är fylld av estetiska betraktelser. Hur konstintresserad är du?
– Jag är egentligen intresserad av alla konstformer.
Text: Daniel Robertsson
The Kills – Midnight Boom (Domino/Playground)
The Kills tillhör ett av de banden som blivit så oerhört upplyft vid ett specifikt tillfälle, att det nästan inte lönar sig att komma tillbaks alls. Debuten Keep On Your Mean Side från 2003 blev då alla kritikers lilla bluesrockiga gullegris, men nu är rösterna inte lika vänliga mot [simpletag]The Kills[/simpletag].
Vampire Weekend – Vampire Weekend (XL/Playground)
Vampire Weekend har hypats hårt den senaste tiden, och har blivit något slags katalysator för indiekidsens nya världsmusikvurm. Ofta har bandets musik (deras debutskiva släpps nu i dagarna) blivit associerad med Paul Simons afropoppiga mästerverk Graceland från 1986. Och visst finns det likheter – i tonen, melodierna och i det luftiga lätta gitarrspelet.
Peter Cincotti – East of Angel Town (Warner)
Peter Cincotti är en riktig svärmorsdröm. Med blott 23 år på nacken ser han ut som en blandning mellan Idol-Måns och Pierce Brosnan, där han vandrar genom ett höstigt New York, spelar sitt piano i stämningsfulla barer på Manhattan och ler sitt bländvita mot trevliga gamla damer.
Timo Räisänen – Love Will Turn You Around (Razzia Records)
Från att ha stått i bakgrunden av [simpletag]Håkan Hellström [/simpletag](ja, det måste tydligen alltid skrivas), frontat [simpletag]Her Majesty[/simpletag], samt gett ut två relativt förbisedda soloskivor, har Timo Räisänen med sin tredje skiva Love Will Turn You Around tagit steget upp till de stora scenerna. Med ett sound som blandar småavig britpop med en förvånansvärt amerikansk produktion torde det här kunna bli en rejäl kassako för [simpletag]Razzia[/simpletag] om London och New York (och för all del Japan) sätter igång pressarna. För Love Will Turn You Around är en skiva av en svensk rockstjärna. Förvånansvärt tunga rockriff, smarta små gitarrslingor, smekande stråkar, en eller ett par [simpletag]P3[/simpletag]-rökare här och där. Kanske inte de svenska [simpletag]indie[/simpletag]-kidsen kommer att gilla produktionen och den slicka ljudbilden, men det spelar inte så stor roll. De amerikanska kommer älska det.
