Moby, Massive Attack, Trentemöller och Simian Mobile Disco. Listan över Gui Borattos alla remixärenden är lång. Kanske är det just därför som det blir extra spännande att lyssna när han utan inblandade parter med stora namn, står för sig själv. Nyligen släpptes The Drill, första låten från brasilianarens kommande platta som har release i september. The Drill äter sig in från alla håll i kanter. Den stegrar och fylls på med skorrande syntar samtidigt som melodin är slukande maffig i sin monotona enkelhet.
Jag gillar verkligen Moby. Främst för att han har gjort en av mina absoluta favoritplattor, Play, men också för att han verkar vara en sådan bra människa. Han sysslar mycket med välgörenhet, han kämpar för hbt- (de har inte q i USA än) och mänskliga rättigheter. Han är vegan och djurrättsaktivist, han vågar uttrycka sig om den överdrivna konsumtion vi människor sysslar med och han gillar inte att hans skattepengar används till krig. Jag skulle kunna skriva ännu mer här men ni förstår grejen. En sak till bara. Han har en sida där man gratis kan ladda hem musik att använda i idell- och independentfilm. Vilken grej att kontra med till den eviga upphovsrättsdebatten.
Mobys senaste skiva låter precis som den ska. Stråkar, gamla soulsamplingar och vattenskvalp (nästan) sitter som en smäck, vilket gör den till en logiskt vemodig fortsättning på backpackeranthemet Play från 1999. Men trots att Wait For Me ofta är vacker på ett soundtrack-mässigt sätt, blir det aldrig särskilt spännande. Det är knappt att Moby tillåter klassiska låtstrukturer alls, och skivan blir mer av en symfoni, ett flöde av stämningar. På gott och ont.
Men David Lynch-videon till Shot In The Back of the Head är rätt cool:
I veckan släpper Sveriges stora hårdrocksexport In Flames sin nya platta A Sense of Purpose. Farbror Moby är tillbaks med en ny studioskiva, Doktor Kosmos spexar vidare med nya skivan Hallå?, och mediealt uppmärksammade Markus Krusegård från Laakso har gått solo med sin Markusevangeliet. Vi får också se hur väl Gnarls Barkley uppföljningsskiva kommer tas emot. Fortsatt är det catchy neosoul det är snack om, men har de någon ny Crazy? Skatebanden har inte lagt ner vapnen. Förra veckan kom Pennywise nya, och i veckan släpper även No Use For A Name sin senaste skiva, Feel Good record of the Year. Och så är Millencolin tillbaks med en singel inför sin nya, stora skiva!
Yoav – Charmed and Strange (Universal)
Så här står det i pressmeddelandet: "Imagine a record that matches the leftfield edge of Beck or Radiohead with the kind of sure-footed pop hooks Justin Timberlake’s people would write a blank cheque for. A record which vividly conjures the life of an insightful outsider, set to the dark, loping rhythms of Massive Attack or Portishead." Låter det krystat? Eller bara lite dammigt? Faktum är att Sydafrikanska Yoav lyckas ganska väl med att väva ett ljudlapptäcke av olika influenser och genrer. Resultatet ligger någonstans mellan Tiger Lou, post-techno-Moby, och Justins moderna popbeats. Både låtarna, melodierna och harmonierna är snygga och välskapta (och Yoav själv ser inte heller så pjåkig ut). Det enda som egentligen kan tyckas störande med Charmed and Strange är att [simpletag]Yoav[/simpletag] tyvärr inte har den mest starka och karaktäristiska rösten. Kanske en producentkarriär kan vara något?
Kolla in www.yoavmusic.com.
