Det är slaskvinter ute. Gotham City-väder. Hej och hå. Tanken med det här blogginlägget var att jag skulle hitta ett soundtrack att vältra sig i misären till. Tänk Damien Rice. Typ Mumford & Sons. Akustiska gitarrer, dramatiska stämmor och texter om kärlek, döden och andra jävligheter. Eller ja, det är väl mest dom jävligheterna som gäller när allvarliga män spelar akustisk gitarr.
Första fjärdedelen av 2011 och lite till är nu avverkat och det har blivit än mindre plats över på skivhyllan. I vissa fall är en lång väntan över då Bob Hund, Fleet Foxes och The Strokes släppt nytt. I andra fall är det överraskningar eller helt nya kärlekar som uppstått. Dags att avlägga en rapport:
Vi ligger lite efter med lyssningen av den växande högen skivor som kommer in till Skivkoll. Här är en snabbgenomgång av några inkomna alster. Klicka vidare för att lyssna och bilda en egen uppfattning.
Tramp – Indigo
Killer Cobra-släpp och Sound Pollution-distribution. Först hör jag mest New York Dolls-komplex, men faktum är att svenska Tramp vågar genre-blanda och öppet visa sin rockhistoriska kärlek tillräckligt för att det ska bli mer än rockposer av det här.
www.trampmaterial.com
Miss Li – Beats & Bruices
Jag har tyckt att Miss Li varit lite för struttig och lillgammal ibland, men det är i så fall nedtonat här. Gillar det mörkare, lugnare och mer elektroniska soundet. I min bok ett steg mot ett mognare, större artistskap.
www.missli.se
Anna Hamilton – Black Keys
Ett helt fantastiskt miljövänligt omslag i all sin formmässiga kreativitet som tyvärr envisas med en konstig typografi. Anna Hamilton kan ses som en arvtagerska till Miss Li, och jag vågar tro att det är en komplimang. Det är energisk, melodiös popmusik med smarta slingor och texter som påminner om studietiden – på gott och ont.
www.annahamilton.me
Riff Knives – Ape Flip
Inte ofta man hör svensk funkrapmetal nuförtiden, och tack för det. Det kan säkert framkalla energi på en afterskifest någonstans, men mest av allt påminner det om den där perioden på 90-talet då Rage Against the Machine var coolast i världen och varenda svensk håla hade en egen rödkindad version i parallellklassen. I NERD-stölderna finns den största hitpotentialen.
www.riffknives.com
Shy – 4 Clubs & Hearts
Superslick r&b som är så processad och autotunad att det känns som att lyssna genom ett rör. Det ska sägas att Shy låter väldigt internationellt gångbar, men samtidigt hade man önskat lite mer organiska ljud i rymdsmeten.
www.myspace.com/clubsandhearts
Same Old Story – A Great Disgrace
Ah, skatepunk 2011! Visst finns det bra melodier, tight spel och en Tysklandsturnépotentiell produktion här, men A Great Disgrace sätter tyvärr inga större spår i själen. Lite för mycket Same Old Story helt enkelt.
www.sameoldstory.se
Märvel - Warhawks of War
Gruppnamnet, omslaget och albumtiteln gör att man förväntar sig tysk powermetal. Kanske är det ironi inblandat, men frågan är om det är så klokt. Märvel låter i alla fall som en inte alltför avlägsen släkting till insomnade Hellacopters, och mycket riktigt är både Strängen och Dregen med och bidrar till gitarrmattorna på denna bandets tredje skiva. Ni vet hur det låter. Inga konstigheter, men ganska bra.
www.marveltheband.com
M.ILL.ION – Sane & Sanity
Pudelrockare från Göteborg som släpper sin sjunde skiva. Omslaget säger allt – det här är all in!
www.myspace.com/millionized
Alibi Tom – This Sleeping
Alibi Tom slåss förstås mot ett stort Thom Yorke-komplex. Om man kan bortse från detta får man också konstatera att deras musik blir allt större och intressantare med åren. Två kyrkor har bistått med inspelningslokal och gillar man episk andakt och konstnärlig falsett-indie kan This Sleeping vara en skiva att ge en ganska bra stund av sin tid till. Snyggt omslag dessutom.
www.alibitom.com
Rumer – Seasons of my Soul
Återigen ett skivomslag som gör att lyssningen sker med skepsis flera veckor för sent. Det visar sig att Rumer inte är en nyandlig svensk lejonkvinna utan en brittisk jazzpoppig albumdebutant med världen för sina fötter. Det doftar Sade, Norah Jones och myspysig hotellounge. Men det åker lik förbannat in i stereon i samma sekund som nötblandningen hälls upp, så någonting mer är det.
www.rumer.co.uk
Tony Clifton – At Sixes and Sevens
Jag tänker av någon anledning på David & the Citizens när jagb hör Tony Clifton – de delar lite samma öde: stundtals briljanta poplåtar som riskerar att falla i glömska. Men det här är en skiva som innehåller många bra låtar om man lyssnar noga. Snygg grafisk profil dessutom
www.tony-clifton.com
Jag gillar EP-formatet. Är det outhärdligt tar skivan snabbt slut och är det bra kan man sätta på den igen och igen. EP:n är som ett greatest hits av en fullängdare. Anna Hamilton har fattat det där, och ger ut en egensläppt debut på sex låtar. Resultatet är imponerande – smånaiv, trevlig och sprallig P3-pop som doftar både tidiga The Cardigans, Miss Li och Annika Norlin utan att det blir vare sig struttigt eller pretentiöst. Hoppas hon får lite festivalspelningar i sommar så att fler kan få upptäcka henne.
Allas vår Miss Li är tillbaka, på ytan lika glad, sprallig och charmig som tidigare, men med en textmässigt mer "vuxen" approach. Då de tre föregående skivorna mestadels kretsade kring en, mot slutet ganska utdragen, kärlekshistoria innebär Dancing the whole way home en välkommen utveckling.
Emil Jensen pendlar så härligt mellan estradpoet, miljöaktivist, feminist, samhällskritiker och skapare av tänkvärda, roliga och socialrealistiska kärleksvisor. Pendlar och pendlar förresten – han är ju allt på en och samma gång. I höst kommer hans nya skiva, men redan i sommar kan du både lyssna på [simpletag]Emil Jensen[/simpletag] och köpa nämnda skiva på hans riksomfattande turné med självaste Lars Winnerbäck och Miss Li. Här får du nya singeln.
Miss Li – Songs of a Rag Doll (National)
[simpletag]Miss Li[/simpletag] (Linda Carlsson från Borlänge) har under hösten gjort sig ett stort namn i det svenska folkhemmet genom sin vackra duett med Lars Winnerbäck. Men om det är mysiga svenska visor du väntar dig är du fel ute. Andra Tredje fullängdaren Songs of a Rag Doll handlar om lycklig kärlek, om olycklig kärlek, om svartsjuka och förälskelse. Och titeln ger (omedvetet?) en hint om ragtime-pianot som ligger som en röd tråd genom skivan. Men för det mesta är det en ganska varm, östeuropeisk ompa-känsla på Songs of a Rag Doll. Det är kul, och låtarna är väldigt pigga, trots att det ibland blir lite struttigt.
Lars Winnerbäck – Daugava (Universal)
Lars Winnerbäck har tagit sig ut från Stockholms slask, och har utforskat Europa. Och Winnerbäcks Europa bjuder på ny luft, trots att det fortfarande är mörkt, regnigt och fullt av betungande minnen – vilket passar hans musik ganska bra.
