På fredagseftermiddagen gjorde Jonathan Johansson en stor grej av att förklara att han inte är så dryg som journalister framställer honom – "jag är koncentrerad för att inte spela fel, det är svårt!". Trots att han hittills bara gett ut en skiva hade han material nog att fylla sin timme. Tempot gick ner lite mot mitten, men avslutningen med Aldrig ensam och covern på Kate Bushs 80-talshit Running up that hill lyfte spelningen.
Köerna ringlade långa vid ingången till utomhusbadet timmen innan skotska popikonerna Belle & Sebastian klev på scenen. Bandet bjöd upp till dans x2 genom att plocka upp glada dansande människor ur publiken och sjunga en duett med Linnea Jönsson från Those Dancing Days.
Robyn inledde spelningen med Fembot. Med massor av rök och två silvriga fläktar som såg ut som vindkraftverk var det pampigt, men nog framstod hon som ganska blyg i jämförelse med M.I.A. på Way Out West för ett par helger sen. Robyns energi på scenen är ändå imponerande och hon får med sig den extremt peppade publiken med låtarna från senaste skivan Body Talk Pt 1 – Hang with me, Dancing on my own och Don’t fucking tell me what to do. Hon påminner om Madonna (som hon för övrigt agerade förband till häromåret) när hon sjunger Who’s that girl från självbetitlade albumet från 2005. Men Robyn är inte en blek kopia av vare sig Madonna eller M.I.A., hon är i högsta grad sig själv – framförallt i Be mine och avslutande With every heartbeat.
Det hade inte ens hunnit bli skymning när The National började spela på Azalea-scenen. Men trots dagsljuset var det en mycket lyckad spelning där också Glasvegas syntes i publiken. The National avverkade stora delar av nya albumet High Violet men så klart också Fake Empire från Boxer.
Legenden Iggy Pop haltade runt på Flamingo-scenen samtidigt som Miike Snow spelade för en sjukt taggad publik. Även Jónsi med Jón Þór Birgisson från Sigur Ròs drog mycket folk som dock svek efter hitten Go do för att se LCD Soundsystem.
Som Skivkoll nämnde igår så menar Andres Lokko att MIA är det stora namnet inom framtidens genreuppluckrade musik. Förväntningarna var höga när hon klev på scenen uppbackad av en kör iförd burka och en ”white boy” som dansade som om han precis blivit utsläppt ur en tvångströja. Maya själv publiksurfade i sina pilotglasögon med marijuana-tryck på glasen. Avantgarde? Tja, kanske, men helt klart en bra konsertupplevelse.
Lagom till Way Out West kommer här M.I.A:s nya video XXXO. Läs också Andres Lokkos hejdundrande och fullkomligt ohämmade hyllning av henne i dagens SvD.
Kal Ström på Dagensskiva.com har gjort en egenhändig sammanställning över 2007 års bästa skivor, där han har vägt in sajtens egna listor (redaktionens och läsarnas val) med listorna från bland annat Close Up, NME, Mojo, Musikbyrån, Sonic, Spin och Uncut. Resultatet? Ja, [simpletag]Radiohead[/simpletag] hamnar alltjämt i topp med sin In Rainbows. Kul dock att se höga placeringar för [simpletag]M.I.A[/simpletag] (4), [simpletag]The White Stripes[/simpletag] (6) och [simpletag]Arcade Fire[/simpletag] (2).
Hon ser inte riktigt lika skräckinjagande på video som hon låter på skiva, men hon är ofrånkomligen väldigt cool, den lilla London-Sri Lankiskan M.I.A. Nu är hon i ett litet men frustrerande blåsväder eftersom hennes senaste singel Paper Planes censurerats, både på MTV och på ett framträdande hos [simpletag]David Letterman[/simpletag]. Men det är inget hon sjunger, utan det är skjutandet i refrängen som skapar problem. Ett skjutande som märkligt nog ligger till grund för hela låten, så vi kan förstå att [simpletag]M.I.A[/simpletag] är lite sur. Skivkoll bjuder förstås på den riktiga, ocensurerade videon till Paper Planes.
Det är december, och då är det ju givetvis dags att strö årsbästalistor omkring sig. Vissa skivor verkar snarare bli kritikerkonsensus än att de egentligen är så fantastiskt bra. Hursomhelst, musiktidningen [simpletag]SONIC[/simpletag] utnämner tuffa Feists The Reminder till årets bästa skiva, vilket väl får sägas vara förtjänt. Vilka tycker du saknas?
Hela listan ser ut så här:
Jahcoozi – Blitz ‘N’ Ass (Asound/Playground)
Det ligger tyvärr något paradoxalt i termen "intelligent booty music", men det är precis vad Jahcoozi sysslar med.
M.I.A – Kala (XL/Playground)
M.I.A är en av våra mest [simpletag]punk[/simpletag]igt kompromisslösa och nyskapande artister idag. Om du tyckte att [simpletag]M.I.A[/simpletag]s debutskiva Arular var skev och stökig, har du något att se fram emot. Den fascinerande Sri Lankiska [simpletag]London[/simpletag]musikern fortsätter på nya skivan Kala att skruva, skrika och peppra dansgolven med kulsprutebeats, djupa synthar och hennes karakteristiska blandning av sång, rap och toast. Inga direkta jättehits, och definitivt ingen bakgrundsmusik. Dra på volumen och knockas av låtar som Boyz, etnodiskodängan Jimmy och gangsterballaden Paper Planes. Estetiskt är skivkonvolutet om möjligt ännu mer eklektiskt än själva plattan, och det är förstås M.I.A själv som står för designen.
Tyckt om Kala:
Let’s Pretend We’re Bunny Rabbits
Recension på SvD.se (betyg 4/6)
Recension på Epressen.se (betyg 4/5)
