Mange Schmidt har en inställning till livet som gör att man gärna tror att han är bättre än vad han är – att han bara inte orkar skriva bättre raptexter. För mig har det tagit ganska lång tid att inse att Mange Schmidt helt enkelt är en ganska medioker rappare. Men det han saknar i hip-hop-hantverket vinner han snabbt tillbaks på sin känsla för att producera slicka hits.
Även om det kanske inte finns någon klar Giftig eller Glassigt på nostalgitrippen Odenplan, Stockholm 1988 så skulle de flesta låtarna på skivan klara av att spelas i radio, kanske tack vare den något 80-taliga produktionen som vilar över låtarna. Som hip-hopartist börjar Mange Schmidts varumärke onekligen urvattnas. Som hitmakare framstår han åter som smått genialisk.
Odenplan, Stockholm, 1988 är ute på Razzia från 26 september.
Ibland när jag lyssnar på svenskspråkig [simpletag]hip-hop[/simpletag] slår det mig att textförfattandet sällan når särskilt höga nivåer. Afasi & Filthy sällar sig till en kategori hip-hopartister som rör sig lätt och ledigt mellan välproducerade partyhits och socialpolitiska kommentarer, och frågan är vad som egentligen är viktigast. För radio- och dansgolvssnurr finns det gott om på Fläcken - men de politiska resonemangen blir gärna småputtriga och haltande. Vilket ibland känns synd. I gränslandet mellan Mange Schmidt, Snook och Fattaru finns det dock gott om utrymme att bygga ut sin publikrelation, och för dagens unga kanske en halvhjärtad känga mot anställningsskyddet räcker för att gå igång. Fläcken innehåller både bra produktion, bra [simpletag]rap[/simpletag] och en rad hyfsade låtar. Det är kul, men blir lite…snällt. Man kan inte låta bli att längta efter lite mer intelligent fuck-you-attityd. Vilket jag verkligen tror att de sitter inne på.
Om Manifest är ett smalare alternativ till Grammisgalan, är P3 Guld något slags mellanting. Det är P3s lyssnare som röstar fram Årets nykomling, Årets kvinnliga artist, Årets manliga artist, Årets grupp, Årets låt och Guldmicken, som går till årets bästa liveakt. En specialjury utser Årets pop, Årets dans, Årets rock/metal samt Årets hiphop/soul. [simpletag]P3 Guld[/simpletag] äger rum ikväll, den 18 januari, på Lorensbergsteatern i Göteborg.
Galan sänds i P3 kl 20.30-22.00 och i SVT1 klockan 21.30. Under kvällen uppträder inga mindre än Säkert!, [simpletag]Shout Out Louds[/simpletag], Mange Schmidt, Timo Räisänen med hemliga gäster, September, Björn Dixgård från [simpletag]Mando Diao[/simpletag], Kleerup med gästspel, Sweptaways, Hästpojken och Lazee.
För mer info, se P3 Gulds hemsida.
Grammisgalans vinnare har ni alla blivit varse vid det här laget – Salem Al Fakir var kung i Globen med sitt pojkaktiga flin. Men det var fler som fick stå en liten stund i rampljuset. Jag tänker lista lite personliga reflektioner och lösa antaganden.
Mange Schmidt – Känslan Kommer Tillbaks (Razzia)
Ända sedan han bidrog till Petters relativt mörka debutskiva Mitt Sjätte Sinne, har Mange Schmidt legat och puttrat i svensk hip-hop. Förra årets jättehit Glassigt må ha brutit en barriär mot yngre radiolyssnare och skivköpare, men den kan inte sägas representera artisten [simpletag]Mange Schmidt[/simpletag]. Förutom då att han inte tycks ta sig själv på så väldans stort allvar. Och däri ligger förmodligen det som känns mest uppfriskande med både Mange Schmidt som artist och Känslan kommer tillbaks som skiva – han är väldigt svensk medelklass, kommer från Vasastan och ger ut sina skivor på lilla indiebolaget Razzia. Men det är en svår balansgång Schmidt studsar på – han lyckas göra låtar med både Petter och Thomas Rusiak utan att för den sakens skull fullt ut anamma [simpletag]hip-hop[/simpletag]ens alla attityder och attribut. Mange Schmidts låtar handlar inte om mycket mer än att ha det bra och festa med folk man gillar, och ibland är det precis den typen av musik man vill ha. En pigg och uppstudsig hip-hop-platta för folk som tycker svensk hip-hop ofta känns lite träig och självgod.
