Det är ännu en gratis-före-tio-kväll på Debaser Medis och det finns inte en tillstymmelse till kö utanför. Jag blir direkt misstänksam. Väl inne är det även där ganska folktomt men kvällen är fortfarande ganska ung upplyser den trötte garderobiären oss. Visst är den nya konstellationen Det Vackra Livet inte ännu så välkänd men jag hade ändå förväntat mig lite mer kö, lite mer folk, lite mer entusiasm. För det jag har hört på skivan är ju bra, vissa låtar till och med riktigt bra.
I en publik som är mer blandad än en påse smågodis står jag lite fredagstrött och inväntar IAMX:s entré. Runt omkring mig står några medelålders män i kostym och fredagsfint uppklädda kvinnor i min egen ålder och lite längre bort, närmare scenen såklart, står några lack- och svartklädda uppenbara syntare. Jag kan inte säga att publiken verkar särskilt förväntansfull och Stora Salen på Nalen är inte riktigt full även om det är gott om folk.
För många är Neil Young den där gubben med nasal röst och cowboyhatt som gjorde Heart of Gold någon gång för längesedan. För andra, däribland undertecknad, är han dessutom en av de största musiker och låtskrivare som vandrat på denna jord. 1971 gjorde han en konsert i Massey Hall i Toronto, en spelning som av någon outgrundlig anledning låg outgiven ända fram till 2007. Outgrundlig eftersom det är bland det bästa som framförts live inför publik, och ett tungt vägande skäl till min kärlek till denne numera 65-åriga gubbe med nasal röst och cowboyhatt.
Du har väl inte missat Klubblands egen livemusikhörna på SVT.se? Intervjuer blandas med livematerial och turnéliv – alltid med hög kvalitet. Här ser du José Gonzales och hans Junip i tre låtar från gruppens senaste spelning i Malmö.
Jens Lekman är tillbaka. Bokstavligen talat eftersom han numera är bosatt i Melbourne. Han säger att han har saknat oss. Och nog har publiken saknat Jens, för det är utsålt på Strand i Hornstull. Med sig på scen har han musiker från hela världen – Skottland, Australien, Göteborg, New York. Jens Lekman låter fortfarande typiskt osvenskt högtravande. Men i kombination med sin ironiska glimt i ögat kommer han undan med karibiska rytmer à la vinjettmusiken till tv-serier med tvivelaktigt innehåll, typ Love Boat. Stundom påminner Strand om Solidenscenen på Skansen; spelningen blir ett väldigt fint allsångspärlband – Black cab, The opposite of hallelujah, Sipping on the sweet nectar och Pocketful of money.
The end of the world is bigger than love står det på t-shirtarna som säljer som smör i solsken i monsunregnsnatten i Hornstull. Skivkoll hoppas att Jens hinner trycka upp fler tischor till hemmaplanspelningen på Way out West på fredag.
Foto: Johanna Cronholm
Ideella krafter och Vintervikens trädgårdsförening står bakom arrangemanget En ljummen i gräset. Sedan 2003 har de varit fantastiskt duktiga på att vaska fram artister som på det rangliga hemmabygget till scen framstår som alldeles självklara, men som man kanske inte hört talas om tidigare.
Johanna Löwenhamn inledde den här sommarens sista minimusikfest och levererade gitarrpop på typiskt svenskt manér med underfundiga texter på tydligt artikulerad engelska. Lika delar solsken och olycklig kärlek. Och en liten skvätt tvärflöjt.
Med debutalbumet I woke up in Hökarängen i ryggen hoppade Tiger Tape upp på scen och bjöd på rättfram desperation och passion från början till slut. Med låten Skanstull har kvartetten fångat det vackert melodiösa och trallvänligt skeva.
När solen började gå ner över trädtopparna i Vinterviken flyttades rekvisitan – ugglan och kråkan – lämpligt nog från högtalarstativet till längst fram på scenkanten då Forest började spela. Ifall Twin Peaks, John Bauer och Bröderna Lejonhjärta skulle malas ner och omvandlas till musik skulle resultatet bli Forest – sakralt mörker på piano och bas.
Den musikaliskt multitaskande amerikanen Peter Broderick bildar med sång, piano, gitarr, fiol och tamburin en pampig enmansorkester. Broderick har tidigare jobbat med bland andra M.Ward och har ett förflutet i danska Efterklang. När han meddelar att extranumret ska bli något från den svenska filmen Farväl Falkenberg blev vi övertygade om att avslutningen på En ljummen i gräset skulle bli ännu mer magisk än förra årets finalframträdande av Hajen, numera Jaw Lesson. Men det ville sig inte riktigt med Erik Enockssons filmmusik, och sista låten blev istället Goodbye, om att leva med det dåliga samvetet över att ständigt befinna sig på resande fot och den medförande svårigheten i att alltid behöva säga farväl.
Uttrycket "att trollbinda en publik" har sällan varit så oklyschigt som på Kulturhusets tak en av de varmaste sommarkvällarna 2010 där det bjöds på göteborgsk musik av det vemodigare slaget.
Sist Skivkoll såg Anna von Hausswolff var våren 2009, då hon var förband åt sin namne Anna Järvinen. Vi blev knockade av hennes självklara musikaliska pondus. Andra har refererat till PJ Harvey och Kate Bush och nog är Hausswolff är en musiker som präglas av paradoxala självklarheter. Liten flicka – stor röst, pampiga arrangemang – tafatt mellansnack.
Dryga året senare står 23-åriga von Hausswolff alltså på Kulturhusets tak och bjuder på så nyskrivet material att hon tvingas ta hjälp av sina lilla anteckningsbok. Hon skippar Pills från debutskivan med den morbida titeln Singing from the grave men ger oss istället en fantastisk version av sorgliga Old Beauty/Du kan nu dö och har publiken som i en liten ask. Hausswolff behärskar konsten att beröra.
När det gäller det schlagerflirtande förbandet Steget kan vi konstatera att Myspace-sidan slår högre än liveframträdandet. Men Skivkoll får lust att klappa takten med göteborgsduons Matilda och Nils i "Kom igen" från debutalbumet "Förändrar allting".
Text och foto: Anna Eleonora Nilsson och Johanna Karlberg
Idén till att göra om kalkbrottet Draggängarna till utomhusscenen Dalhalla kom ifrån operasångerskan Margareta Dellefors. När stockholmarna beger sig till Dalarna för att se kanadensarna Arcade Fire blir det också något av en krock mellan Dalhallas landsbygdsfinkultur och storstadspopkulturen.
Serveringarna ovanför konsertområdet stänger under tiden som banden spelar och en stor del av publiken står i en allt längre ölkö istället för att titta på förbandet Wildbirds & Peacedrums. När åtta man starka Arcade Fire kliver upp på scenen manar sångaren Win Butler genast fram de sittande besökarna till staketet framför den vattenfyllda vallgraven som skiljer bandet från publiken vilket leder till en rusning som påminner om flickhordarna på Beatles storhetstid (fast här är det gängliga popsnören som står för rusandet). De lokala gästerna tittar förundrat på medan vakterna förgäves försöker hindra den tillresta delen av publiken från att ta med sig alkoholhaltiga drycker till sina platser.
Arcade Fires efterlängtade nya skiva The Suburbs kommer först senare i sommar men utgör ändå en relativt stor del av spelningen. Basdrivna Falling down-dängan Modern man och syntiga We used to Wait sticker ut bland det nya materialet, annars är det gamla hits som lyfter spelningen. Keep the car running och No cars go finns med i inledningen och Intervention blir det första av tre extranummer.
Trots avståndet som vallgraven skapar och det faktum att Dalhalla ser halvfullt ut lyckas bandets och publikens entusiasm, i alla fall bitvis, skapa en väldigt speciell känsla. Régine Chassagne strålar i sina glittriga röda handskar och just vallgraven ger lillebror Butler möjligheten att ta sig ett spontanbad. Det, tillsammans med kalkbrottets höga stenväggar, för en gångs skull innovativ och förhöjande bildproduktion på storbildsskärmen och det uteblivna regnet gör att de knappa 90 minuter som spelningen varar känns nästan snopet korta.
Stockholmsbandet Aright! filar på sin andra platta A café scene. På lördag den 22 maj spelar de live akustiskt på Stockholm Weekend Market på Gärdet. Vi fick en pratstund med Jack Wallsten, sångare, låtskrivare och gitarrist i Aright!.
Så här skrev vi på Skivkoll.se tidigare i år: "Småbitter akustisk neofolk med idogt blippande som fondvägg." Vad tycker du om den beskrivningen?
– Just det idoga blippandet var något som var speciellt för just den EP:n. Vi är lite mindre digitala egentligen. Mer folk, liksom. Men "småbitter akustisk neofolk" är rätt så klockrent. Det är vad jag själv säger numera när någon frågar hur vi låtar.
Hur vill ni beskriva er som liveakt?
- I full-set (trummor och allt) är vi jäkligt röjiga och energiska. Ganska många spelningar har slutat med mig liggandes på golvet, skrikandes in i en mikrofon. Jag vet inte riktigt om vi har fullt hittat vår identitet på såna här lugnare, akustiska spelningar men det blir mer fokus på texterna, mer mellansnack och mer tryck på att publiken ska uppleva något vackert.
Hur är Stockholm som popstad för tillfället?
– Bra fråga. Min bild av det är att folk i Stockholm inte går ut för att kolla på osignad/okänd musik som dom (ryktas) göra i andra städer. Inte om dom inte känner någon i banden. Vilket är dumt egentligen, eftersom det finns jäkligt många riktigt bra osignade band. Visst, om du går och lyssnar på någon demoscen får du säkert höra massa skit också men det är väl ingen skillnad från skiten du hör på radion innan det kommer en bra låt?
Vad är bakgrunden till bandnamnet? Vad betyder det?
– Jag och Philip startade bandet och tjatade länge om bandnamnet. Jag kom med en massa bra förslag, han med en massa dåliga. Vi sms:ade en hel del fram och tillbaka och han avslutade varje sms med Aright! Och till slut sa jag "vi tar det där. Vi tar Aright!". Och på den vägen är det. Vi brukar säga att namnet kom till av Philips digitala tourettes. Han kan inte sluta avsluta alla sin sms med det.
Ska det vara med eller utan utropstecken?
– Det ska vara med utropstecken. EP:n I can’t stand the rain I am made of sugar har inte det eftersom det är en lugn skiva. Men på vår nya release A café scene är utropstecknet tillbaka. I regel ska det alltid vara ett utropstecken.
Hur tänker ni kring att sjunga på svenska? Skulle det funka eller blir det för jobbigt?
- Jag tror definitivt att vår musik skulle passa på svenska men jag skulle aldrig kunna översätta en låt rakt av. Svenska är svårare. Allt blir lite för ärligt och det går inte att distansera sig och bara berätta en historia på samma sätt. Inte för mig i alla fall.
Skivkoll har fått äran att stå för bokningen av livespelningar på marknaden varje lördag. Därför efterlyser vi nu alla duktiga musiker där ute som kan tänka sig att spela på en trottoarkant på baksidan av Gärdesgrillen i 20-30 minuter någon lördag framöver.
Det låter kanske inte så exklusivt, men tanken är att marknaden ska utsöndra en oemotståndlig känsla av folkfest och kreativitet. För det behöver man varken scener eller ljudtekniker, eller hur?
Betalningen är i första hand främst exponeringen i olika kalendarier, på affischer, via bloggar, twitter och på marknadens facebook-grupp.
Frågan är: vågar du?
Skicka tips och länkar till info@skivkoll.se.
