Åttiotalet har, mode- och musikmässigt, ofta fått bära hundhuvudet som det pinsamma årtiondet. Kanske är det just därför det dröjt så länge innan referenserna till den ack så förhatliga åttiotalssynthen börjat återanvändas. Idag är inte åttiotalet något skamfyllt, überkommersiellt och smaklöst utan en inspirationskälla som så många andra och som utnyttjas av allt fler artister. Och brittiska duon La Roux gör ingen hemlighet av detta på sitt debutalbum. Sångerskan Elly Jackson och låtskrivaren Ben Langmaid lyckas dessutom ganska bra!

Skivans elektroniska influenser för nämligen tankarna till åttiotalets synthpop, blandat med samtida popdivor som Lily Allen, Lady GaGa och i viss mån vår egen Robyn. Såväl text- som melodimässigt återfinns framför allt liknelser med den brittiska skvallerpressens favorit-popstjärna Lily Allen, dock utan att egentligen någon gång nå upp till dennes höjder. Framför allt saknas den där extra attityden i låtarna, den där känslan av att varje låt har något viktigt att förmedla, om så enbart en ”Dansa för fan”-uppmaning. Däremot har texterna, precis som i Lily Allens dito, en rent terapeutisk uttrycksform där ett tidigare förhållande dissekeras ned i detaljnivå. Och det är klarspråk från start till mål:

”It’s all false love and affection
You don’t want me
You just like the attention
Yes it’s all false love and affection
You don’t like me
You just want the attention” – I’m not your toy"

Elly Jackson har egentligen allt som krävs av en framgångsrik frontfigur. En kaxig röst, ett udda (androgynt) utseende som skapar lite extra buzz runt bandet samt en frisyr som inte lämnar någon oberörd. Det blir lite av ett rödhårigt Leningrad Cowboys möter Donald Trump. Och all publicitet är bra publicitet… eller?

Trots att jag verkligen tycker om La Roux känns det stundtals som om någonting fattas. Kanske det faktum att vissa spår, I’m not your toy och Cover my eyes för att nämna de mest uppenbara, fungerar som ren och skär utfyllnad. Kanske borde jag sluta upp med att jämföra La Roux med Lily Allen? Kanske är det så att elektropop anno 2009 är en av de genrerna idag som är bäst och därav mest konkurrenskraftig. Därför räcker det inte med några riktigt bra låtar för att en skiva ska kännas överväldigande idag. Inledande trestegsraketen In for the kill, Tigerlily och Quicksand sätter helt enkelt en standard som resterande skivan inte riktigt kan leva upp till.

Men tre fantastiska poplåtar är alltid tre fantastiska poplåtar, en anledning så god som någon att ladda stereon med La Roux under sommarens festligheter. För nog ska det väl ändå vara, för att parafrasera en välkänd göteborgare, dans, dans, dans!
La Roux släpptes 29 Juni på Universal/Polydor.

Hemsida | MySpace | Spotify | YouTube

Efter en tid av många lillgamla soultolkningar av artister som Duffy, Amy Winehouse och Adele (och för all del Amanda Jenssen), känns det ganska uppfriskande att ha Lily Allen tillbaka på spelplanen igen. Det finns inget musikaliskt arv att förvalta, ingen särskild genre att hedra. Det är bara ren, välproducerad, vass engelsk pop av högsta klass, med texter som alltid känns ganska smarta. Snart kommer alltså It’s not me, It’s you, uppföljaren till toksuccén Alright, Still från 2006. Du kan lyssna på hela Lily Allens skiva på MySpace. 

Dizzee Rascal kommer till Stockholm på lördag, 6 oktober. Han kommer att uppträda på en sluten fest på Chinateatern i regi av pr-genierna som omgärdar VICE Scandinavia.

Läs vidare ‘Dizzee Rascal till Stockholm i helgen’

I skuggan av kaxigare och mer medieintensiva sångerskor som Lily Allen och Amy Winehouse, smyger sig Kate Nash fram med oemotståndliga popmelodier och smarta texter. Hennes debutskiva Made of Bricks är ute nu på Polydor, några veckor tidigare än planerat (hur gulligt är inte det?) och den låter som en väldigt sympatisk blandning av just brittiska Lily Allens svala nonchalans och svenska Hello Saferides något varmare vardagspoetiska sovrumskompositioner.

Kolla på videon till fantastiska singeln Foundations.

Myspace.com/katenashmusic

Kate Nash på NME.com