Jag minns det tydligt. Första gången jag såg Mark Kozelek var på the Village i Dublin. Jag har svårt att fysiskt närma mig musikaliska ikoner, de ska vara onåbara, då behåller de sin mystik. Men den här gången lärde jag mig något, jag var där med en person som inte räds kontakter med väsen som står musikalisk högre än killar som Elliot Smith. Efter konserten skulle Kozelek hyllas.

Läs vidare ‘Krönika: Varm röst, varm öl – Mark Kozelek på The Village’

Jag medger direkt: jag känner mig som en lite sämre, lite smutsigare människa. Och det av en högst simpel och oskyldig handling. Efter jazz-pianisten Esbjörn Svenssons tragiska död förra veckan slog det mig nämligen en dag att jag faktiskt knappt lyssnat ordentligt på E.S.T. Och vips var mina fingrar där och pillade på iPoden som om de vore manade av ansiktet på löpsedlarna. Jag känner nu någon form av skam på fyra olika sätt.

1. Att det ska krävas en påminnelse av det här slaget för att jag ska lyssna på Esbjörn Svenssons skivor får mig att känna mig väldigt ignorant. Jag är "en av dom" som undrar vem "den där musikern" är och som går och köper en skiva av ren nyfikenhet.

2. Jag upptäcker givetvis också att E.S.T är förbannat bra, och känner mig ändå lite dummare.

3. Jag inser att man kan vara bäst i Sverige på sitt område och släppa hur många erkända verk som helst över hela världen - det krävs ändå en tragisk dykolycka för att hamna i det svenska folkets medvetande. Det är ingens fel, det bara är så. Och det är ganska deprimerande.

4. Esbjörn Svenssons pianospel får mig omedelbart att vilja gråta. I varje modfällt mollackord tycks jag kunna läsa in allt det han egentligen ville säga, men som han aldrig fick tid till. Jag vet ingenting om Esbjörn Svenssons liv i övrigt, och jag har en känsla att han såg sig själv som en tämligen framgångsrik artist och en lycklig människa. Men hans postuma pianoslingor säger mer än han någonsin kunnat formulera.

Och det här är ett märkligt (men relativt välbekant) fenomen. Det postuma lockar oss så oerhört, och de flesta stora konstnärer blir mycket riktigt geniförklarade långt efter sin död. Men är inte det fruktansvärt?

Min enkla teori är att den postuma konsten blir så mycket mer meningsfull, dels eftersom man kan tillskriva den en viss svärta från den avlidnes penna - döden är nästan alltid värre än våra egna bekymmer - och dels eftersom verkets mening för all framtid numera enbart kommer att ligga hos betraktaren, hos dig och mig. Det blir omöjligt för skaparen att sitta i en tv-soffa och rycka på axlarna och säga att "äh, det där betyder ingenting". Det betyder nämligen precis vad vi vill. 

Det är bara musiken som talar nu, och färgade av kompositörens tragiska bortgång blir tonerna så oändligt mycket vackrare, meningsfullare och renare. Det är skamset att inse detta, men att axla skammen från det allmänmänskliga blir tungt i längden. Vi får helt enkelt finna tacksamhet i att Esbjörn Svensson lämnat sin vackra musik till eftervärlden. Och kanske lära oss att bättre ta vara på det som sker just här, just nu.  

Christian von Essen, redaktör Skivkoll.se
Kontakt: info@skivkoll.se

Konsertarrangörerna som bokar hip-hop-artister har det körigt för tillfället. Busta Rhymes Sverigebesök förra veckan resulterade i ett uppmärksammat polisingripande för narkotikainnehav (hos hans sidekick Spliff Star). Snopp Dogg upplevde samma problem i mars i år, och som av en händelse ställer nu Mary J Blige in sin kommande Sverigespelning (enligt arrangören AEG Live på grund av "tekniska orsaker"). Enligt rykten varnas kollegor för att åka till Sverige över huvud taget.

Läs vidare ‘Krönika: Ska vi stoppa hip-hopen?’