Katy Perry är ett av den nya popgenerationens mest färgstarka stjärnskott. Singeln I Kissed A Girl säljer som smör, och hennes från 50-talets pinupestetik reinkarnerade – och precis lagom påklädda – sexanspelningar sätter förmodligen igång fantasifabriken i både pojkrum och flickrum världen över. Vilket förstås är effektivt om man vill sälja skivor.

Katy Perrys idé om vad som är manligt och kvinnligt verkar vara precis så förvirrat och diffust som det är för de flesta som befinner sig i eller strax förbi tonåren, och kanske är det just därför hennes tilltal träffar så rätt i just den målgruppen. För oss andra blir det däremot ganska påfrestande med ständiga ”I don’t wanna be one of the boys”, ”you’re so gay and you don’t even like boys”, ”you’re not a man, you’re just a mannequin” och så vidare. Vi fattar att [simpletag]Katy Perry[/simpletag] är stark och självständig och att hennes (manliga) beundrare inte är det.

Katy Perry verkar både smart och sympatisk, men ofta återspeglas inte det riktigt i hennes musik. På fullängsdebuten One of the Boys (EMI) är Perry i sina bästa stunder en pigg blandning av No Doubt, Avril Lavigne och Alanis Morissette, men i sina sämsta blir det tråkig Anouk-rock av det hela. Tyvärr är det bara nämna I Kissed A Girl som – sin småfåniga text till trots – verkligen står ut. Katy Perry har inte gjort en av årets bästa skivor, men hon har i alla fall gjort en av årets bästa poplåtar. Och det är inte fy skam.