När Dan Backman skulle recensera Jennie Abrahamsons förra skiva While the sun’s still up and the sky is bright i SvD kallade han henne för "en Tori Amos-klon inkarnerad i en modern japansk kvinnas kropp". DN:s recensent kallade musiken för ”konstpop” och nöjde sig med att jämföra henne med Kate Bush. Jag slutar aldrig fascineras av hur musikrecensenter kan krångla till det. Ibland är det ju så enkelt. Ibland fungerar det. Jennie Abrahamsons musik fungerar.
När man lyssnar på Jennie Abrahamsons tredje skiva slås man av hur självklart hennes uttryck är. Hennes säregna röst i kombination med den effektiva popmusiken bildar en egen entitet, på samma gång lättillgänglig och unik. Musiken är sirlig, enkel och rytmisk. Ni märker hur jag redan fallit i krångelfällan.
Det fanns en tid då vi förknippade körsång med kyrkor och tanter, eller möjligen basröstade män på nyårsafton. Den tiden är sedan länge över. Den nya kören gillar indiepop och uppträder i kreddiga nöjessammanhang och i klubbmiljö. Tre alternativa körfavoriter listas nedan. Fler tips mottages gärna i kommentarsfältet!
På fredagseftermiddagen gjorde Jonathan Johansson en stor grej av att förklara att han inte är så dryg som journalister framställer honom – "jag är koncentrerad för att inte spela fel, det är svårt!". Trots att han hittills bara gett ut en skiva hade han material nog att fylla sin timme. Tempot gick ner lite mot mitten, men avslutningen med Aldrig ensam och covern på Kate Bushs 80-talshit Running up that hill lyfte spelningen.
Köerna ringlade långa vid ingången till utomhusbadet timmen innan skotska popikonerna Belle & Sebastian klev på scenen. Bandet bjöd upp till dans x2 genom att plocka upp glada dansande människor ur publiken och sjunga en duett med Linnea Jönsson från Those Dancing Days.
Robyn inledde spelningen med Fembot. Med massor av rök och två silvriga fläktar som såg ut som vindkraftverk var det pampigt, men nog framstod hon som ganska blyg i jämförelse med M.I.A. på Way Out West för ett par helger sen. Robyns energi på scenen är ändå imponerande och hon får med sig den extremt peppade publiken med låtarna från senaste skivan Body Talk Pt 1 – Hang with me, Dancing on my own och Don’t fucking tell me what to do. Hon påminner om Madonna (som hon för övrigt agerade förband till häromåret) när hon sjunger Who’s that girl från självbetitlade albumet från 2005. Men Robyn är inte en blek kopia av vare sig Madonna eller M.I.A., hon är i högsta grad sig själv – framförallt i Be mine och avslutande With every heartbeat.
När jag fick Blue Roses skiva skickad till mig hade jag ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Jag hade aldrig hört talats om projektet bestående av Laura Groves och hennes vänner och bekanta. Men det var något med skivans omslag som gjorde att jag blev lite nyfiken.
Ibland är det en fördel med att få skivor som digitala filer. Det kan göra att fokus hamnar mer på musiken än på omslagen. I det här fallet skulle jag helst vilja ha skivan som vinyl. Bara för att den är så vacker.
Musiken är nästan lika vacker som omslaget. Debuten Blue Roses är, med några få undantag, fylld med befriande tidlös och otrendig sådan.
När jag lyssnade på skivan första gången kändes det som om stressen i tunnelbanan och pendeltåget rann av mig. Det var först när jag kom fram till jobbet och tog av mig hörlurarna som jag märkte att jag åkt hemifrån utan att ta på mig en jacka.
Laura Groves säger sig vara inspirerad av Debussy, Kate Bush och Tears For Fears. Jag kan ganska lite om klassisk musik, men det är något med ljudbilden som skiljer sig från den ordinarie singer/songwriter-mallen. Influenserna från Kate Bush, eller för den delen Vashti Bunyan och Tori Amos är ändå ganska tydliga. Bäst är det när det är avskalat, enkelt. Det mesta är helt akustiskt med Laura på piano och gitarr i förgrunden. Ibland finns ett diskret elpiano eller elgitarr i bakgrunden.
Om jag bortser från den gräsliga syntslingan i början av I Am Leaving så är det här en bra skiva som känns som att den kommer att växa ju mer man lyssnar på den. Förmodligen kommer den följa mig ett bra tag.
Rekommenderas för stressade storstadsbor och andra som bara vill ha lite bra musik.
Lyssna på Blue Roses på Spotify!
