Bra låt blir fantastisk live. Älskar när det händer.
Se/hör originalet nedan:
Efter skimret efter snön kom den äntligen: Klagomuren. Fast den hann komma innan snön som tur var. Jag är en av dem som har väntat och väntat på detta album. Jag trollbands av Jonathans En hand i himlen 2009, av hans smekande röst och skånska brytning, den sakrala stämning som texterna byggde upp och som inlindades i ljuva synthslingor. Frälst helt enkelt. Men efter att ha sett flera av hans spelningar, som ofta kändes osammanhängande och med dålig publikkontakt, har skimret lagt sig en aning. Men som Jonathan sjunger i låten Redan Glömda, ”kärleken kommer tillbaka”, dock inte med samma känsla av frälsning.
Jonathan Johansson spelar i Teaterladan, det är mörkt och fullt och skrik hörs redan innan Jonathan ens gått på scen och än mer när bandet väl är på plats. Det är Jonathan på sång och gitarr, ytterligare en gitarrist, en basist och en trummis. Klassisk uppställning och vad de åstadkommer är klassisk textdriven pop med hjärtat på ärmen. Skriken fortsätter. PS: Pluspoäng för projektionerna.
På fredagseftermiddagen gjorde Jonathan Johansson en stor grej av att förklara att han inte är så dryg som journalister framställer honom – "jag är koncentrerad för att inte spela fel, det är svårt!". Trots att han hittills bara gett ut en skiva hade han material nog att fylla sin timme. Tempot gick ner lite mot mitten, men avslutningen med Aldrig ensam och covern på Kate Bushs 80-talshit Running up that hill lyfte spelningen.
Köerna ringlade långa vid ingången till utomhusbadet timmen innan skotska popikonerna Belle & Sebastian klev på scenen. Bandet bjöd upp till dans x2 genom att plocka upp glada dansande människor ur publiken och sjunga en duett med Linnea Jönsson från Those Dancing Days.
Robyn inledde spelningen med Fembot. Med massor av rök och två silvriga fläktar som såg ut som vindkraftverk var det pampigt, men nog framstod hon som ganska blyg i jämförelse med M.I.A. på Way Out West för ett par helger sen. Robyns energi på scenen är ändå imponerande och hon får med sig den extremt peppade publiken med låtarna från senaste skivan Body Talk Pt 1 – Hang with me, Dancing on my own och Don’t fucking tell me what to do. Hon påminner om Madonna (som hon för övrigt agerade förband till häromåret) när hon sjunger Who’s that girl från självbetitlade albumet från 2005. Men Robyn är inte en blek kopia av vare sig Madonna eller M.I.A., hon är i högsta grad sig själv – framförallt i Be mine och avslutande With every heartbeat.
Jonathan Johanssons mediehype må ha svalnat, men hans musik lever i allra högsta grad. I dagarna släpptes videon till nya, Göran Persson-parafraserande, singeln Aldrig ensam – riktigt snyggt ihopkokad av Mats Udd. Enligt oss är det dessutom den bästa låten på Johanssons fina skiva En hand i himlen från i våras.
Nu har årets första riktigt spännande debutskiva släppts fri för lyssning på MySpace. Det handlar förstås om Hybris senaste fynd, Jonathan Johansson. Han har redat charmat många av oss med singeln En hand i himlen och den nästan ännu vackrare "b-sidan" Innan vi faller. Nu är äntligen albumet En hand i himlen klart – en närmast smäktande och sval synthpoppig blandning mellan Familjen, Kent, Ratata och Pacific!, bara för att nämna några svenska referenser. Men det är någonting med [simpletag]Jonathan Johansson[/simpletag] som gör att han känns mer sympatisk än alla ovanstående. Kanske är det för att det inte verkar som att han försöker så mycket? Kanske är det för att han lyckas hitta den perfekta nerven som ligger i kläm mellan vemod och pepp, fredagkväll såväl som söndagförmiddag? Kanske är det för att verkar så förbannat ärlig?
En hand i himlen kommer ut på Hybris den 9 februari 2009.
Skivbolaget Hybris annonserar sitt senaste artistförvärv. Jonathan Johansson gör sval och snygg elektronisk [simpletag]pop[/simpletag] på svenska. Singeln En hand i himlen släpps den 28 oktober, men du kan börja med att lyssna sönder hans Myspace-sida så länge.
