Ideella krafter och Vintervikens trädgårdsförening står bakom arrangemanget En ljummen i gräset. Sedan 2003 har de varit fantastiskt duktiga på att vaska fram artister som på det rangliga hemmabygget till scen framstår som alldeles självklara, men som man kanske inte hört talas om tidigare.

Johanna Löwenhamn inledde den här sommarens sista minimusikfest och levererade gitarrpop på typiskt svenskt manér med underfundiga texter på tydligt artikulerad engelska. Lika delar solsken och olycklig kärlek. Och en liten skvätt tvärflöjt.

Med debutalbumet I woke up in Hökarängen i ryggen hoppade Tiger Tape upp på scen och bjöd på rättfram desperation och passion från början till slut. Med låten Skanstull har kvartetten fångat det vackert melodiösa och trallvänligt skeva.

När solen började gå ner över trädtopparna i Vinterviken flyttades rekvisitan – ugglan och kråkan – lämpligt nog från högtalarstativet till längst fram på scenkanten då Forest började spela. Ifall Twin Peaks, John Bauer och Bröderna Lejonhjärta skulle malas ner och omvandlas till musik skulle resultatet bli Forest – sakralt mörker på piano och bas.

Den musikaliskt multitaskande amerikanen Peter Broderick bildar med sång, piano, gitarr, fiol och tamburin en pampig enmansorkester. Broderick har tidigare jobbat med bland andra M.Ward och har ett förflutet i danska Efterklang. När han meddelar att extranumret ska bli något från den svenska filmen Farväl Falkenberg blev vi övertygade om att avslutningen på En ljummen i gräset skulle bli ännu mer magisk än förra årets finalframträdande av Hajen, numera Jaw Lesson. Men det ville sig inte riktigt med Erik Enockssons filmmusik, och sista låten blev istället Goodbye, om att leva med det dåliga samvetet över att ständigt befinna sig på resande fot och den medförande svårigheten i att alltid behöva säga farväl.