Med förra skivan Äppelknyckarjazz lyckades Movits! med bedriften att toppa I-tunes-listan i USA, efter ett bejublat framträdande på den amerikanska tv-showen The Colbert Report. Nu är bandet från Norrbotten (alltså inte Skåne som i alla fall jag trodde efter att ha hört Äppelknyckarjazz) tillbaka med uppföljaren Ut ur min skalle och att säga att musiken svänger är knappast någon underdrift. För mig som knappt bekantat mig bandet tidigare blev skivan en rejäl ögon- eller ska man kanske säga öronöppnare.
Göteborgstrumpetaren Anders Boson har sin bakgrund i Fibes Oh Fibes. Ibland hörs det tydligt, ibland mindre tydligt. Klart är i alla fall att han besitter samma typ av popnerv och känsla för det slickt souliga som den populära gruppen. Det kanske blir lite väl 80-talsmysigt ibland, men man måste ändå säga att Don’t let me go är en synnerligen välproducerad och ambitiös debut på åtta spår. Dessutom är det befriande att på allvar våga blanda in jazzen i modern popmusik.
Don’t let me go är ute den 26 maj på Bearflag Records.
Det här året har börjat starkt när det kommer till skivsläpp. Man kunde redan märka av det innan jul och jag är mer eller mindre salig. Förra veckan skrev jag om Gil Scott-Heron och nu har det kommit nyheter om nya skivor också från Sade, Erykah Badu och D’Angelo med små smakprov som följd. José James kanske ännu inte nått ut till en lika stor publik som ovan nämnda trio men ha håller definitivt en hög kaliber.
Förra skivan The Dreamer är inte annat än ett mästerverk. Produktionen på den var organisk och jazzig medan José levererade sin sång nästan viskande. Jag gillade hans approach med ett jazzigt sound och hip-hop-attityd och inte vice versa som brukar vara fallet. En av de bästa låtarna där var till och med en Freestyle Fellowship-cover.
Nya skivan som kom i måndags, Blackmagic, har en mer broken beat-touch vilket känns aktuellt och utvecklande. Fans av Gilles Peterson, Sa-Ra Creative Partners och Build an Ark kommer inte att bli besvikna. Produktionen är signerad Flying Lotus, en av de för mig just nu mest spännande producenterna som har en hel del intressant på gång i år. Skivan har ännu inte poppat upp på Spotify än men det finns en del intressanta remixar på titelspåret.
Den 21 oktober släpper Bo Kaspers Orkester sin samlingsskiva Samling, med det allra bästa från gruppens åtta album hittills. Samtidigt släpper Warner Home Video även en DVD med livematerial från BKOs framträdande på Göteborgs konserthus våren 2009. Den är nästan 90 minuter lång och heter logiskt nog Bo Kaspers Orkester – Live in concert 2009. Nu kan du givetvis vinna denna dyrgrip på Skivkoll!
Allt du behöver göra för att få en DVD nertryckt i just din brevlåda är att svara på följande fråga: Vad heter BKOs debutalbum och vilket år kom det?
Maila ditt svar till info@skivkoll.se och ange din postadress.
OBS! Tävlingen är avslutad. Vinnarna kommer märka det. Att de är vinnare alltså.
Norska Hanne Hukkelberg är en ny och trevlig bekantskap. Född 1979 i Kongsberg och utbildad vid Musikhögskolan i Oslo. Det hörs till viss del, men hennes musik blir aldrig medvetet konst-ig på ett sökt sätt. Istället antar hon självsäkert rollen som en modern nattklubbssångerska som aldrig sneglar nervöst åt vilket håll vinden blåser åt för tillfället. Att det varit musiker från Jaga Jazzist, Kaada och Xploding Plastix inblandade i produktionen gör det ännu mer imponerande att Rykestrasse 68 (Propeller Recordings) är så pass lättlyssnad och återhållsam som den faktiskt är. Det är både konstmusik, trip-hop och jazz, utan att vara något av det. Du får nästan lyssna själv helt enkelt. Fantastiskt bra är det i alla fall. Lyssna här!
Myspopjazzarna i Bo Kaspers Orkester är inte klara med karriären. Den 24 september dyker deras åttonde skiva upp på Sony BMG – lämpligt nog betitlad just 8. Albumet är inspelat i bandets replokal, vilket ska ge en ruffare och mer minimalistisk känsla till musiken. Tematiskt handlar skivan om kärlek, relationer och separationer. I den aningen pretentiösa biografin författad av Håkan Lagher kan vi bland annat läsa att "Den här märkliga orkestern har lyckats uppfinna hjulet på nytt och kommer ut på andra sidan med skalpellvass musik som brinner med en svetslågas intensitet". Vi får väl se.
Felix Zenger är en sådan där slyngel som man kan irritera sig över att det går så lätt för. Han ser ut som din polares lillebrorsa och är född 1986 i Turku, Finland. Han har förmodligen lämnat mången SYO-konsulent uppgiven, ty idag ägnar han sina dagar och nätter främst åt något så märkligt som [simpletag]beatboxing[/simpletag]. Förutom sin solokarriär (ett eget album är på gång) är Zenger en del av den experimentiella jazztrion Iiro Rantala New Trio samt flitig gästartist hos Don Johnson Big Band. Dessutom är [simpletag]Felix Zenger[/simpletag] fullkomligt galet bra på [simpletag]Hacky Sack[/simpletag]. Kolla här!
Jag medger direkt: jag känner mig som en lite sämre, lite smutsigare människa. Och det av en högst simpel och oskyldig handling. Efter jazz-pianisten Esbjörn Svenssons tragiska död förra veckan slog det mig nämligen en dag att jag faktiskt knappt lyssnat ordentligt på E.S.T. Och vips var mina fingrar där och pillade på iPoden som om de vore manade av ansiktet på löpsedlarna. Jag känner nu någon form av skam på fyra olika sätt.
1. Att det ska krävas en påminnelse av det här slaget för att jag ska lyssna på Esbjörn Svenssons skivor får mig att känna mig väldigt ignorant. Jag är "en av dom" som undrar vem "den där musikern" är och som går och köper en skiva av ren nyfikenhet.
2. Jag upptäcker givetvis också att E.S.T är förbannat bra, och känner mig ändå lite dummare.
3. Jag inser att man kan vara bäst i Sverige på sitt område och släppa hur många erkända verk som helst över hela världen – det krävs ändå en tragisk dykolycka för att hamna i det svenska folkets medvetande. Det är ingens fel, det bara är så. Och det är ganska deprimerande.
4. Esbjörn Svenssons pianospel får mig omedelbart att vilja gråta. I varje modfällt mollackord tycks jag kunna läsa in allt det han egentligen ville säga, men som han aldrig fick tid till. Jag vet ingenting om Esbjörn Svenssons liv i övrigt, och jag har en känsla att han såg sig själv som en tämligen framgångsrik artist och en lycklig människa. Men hans postuma pianoslingor säger mer än han någonsin kunnat formulera.
Och det här är ett märkligt (men relativt välbekant) fenomen. Det postuma lockar oss så oerhört, och de flesta stora konstnärer blir mycket riktigt geniförklarade långt efter sin död. Men är inte det fruktansvärt?
Min enkla teori är att den postuma konsten blir så mycket mer meningsfull, dels eftersom man kan tillskriva den en viss svärta från den avlidnes penna – döden är nästan alltid värre än våra egna bekymmer – och dels eftersom verkets mening för all framtid numera enbart kommer att ligga hos betraktaren, hos dig och mig. Det blir omöjligt för skaparen att sitta i en tv-soffa och rycka på axlarna och säga att "äh, det där betyder ingenting". Det betyder nämligen precis vad vi vill.
Det är bara musiken som talar nu, och färgade av kompositörens tragiska bortgång blir tonerna så oändligt mycket vackrare, meningsfullare och renare. Det är skamset att inse detta, men att axla skammen från det allmänmänskliga blir tungt i längden. Vi får helt enkelt finna tacksamhet i att Esbjörn Svensson lämnat sin vackra musik till eftervärlden. Och kanske lära oss att bättre ta vara på det som sker just här, just nu.
Christian von Essen, redaktör Skivkoll.se
Kontakt: info@skivkoll.se
Om man verkligen vill nå ut med sin musik idag är det ingen idé att vara snål. Det har musikerna och skribenterna Johan Nilsson och Lars Lundell fattat. På den genialiska webbadressen Gratisjazz.se lägger de upp sina och kompisarnas jazzalster till allmänt förfogande. Det är också väl värt att kolla in deras blogg, där de ifråsätter [simpletag]jazz[/simpletag]ens stundtals fisförnäma attityd. Är jazz finare än andra genrer, och i så fall varför?
Aaron Jerome – Time To Rearrange (BBE/Playground)
Aaron Jerome har främst gjort sig ett namn som DJ och remixare, men det är som producent denna [simpletag]London[/simpletag]bo verkligen imponerar.
Med en behaglig blandning av jazz, trip-hop, [simpletag]hip-hop[/simpletag] och elektroniska stämningar lyckas Aaron Jerome med konststycket att plocka ihop en laguppställning av tämligen okända och lovande sångare som trots sina olikheter inte skapar en alltför spretig skiva. Jerome själv kallar det givetvis för soul, och håller allt samman med en tight produktion som blir en naturlig fortsättning på 90-talets [simpletag]trip-hop[/simpletag]-våg och 00-talets Zero 7 och Gnarls Barkley. Det är bara det att [simpletag]Aaron Jerome[/simpletag] gör det snyggare än de flesta.
På www.soulblender.co.uk kan du läsa mer om de olika artisterna på skivan, och lyssna på alla låtarna. Smaka framförallt på Dancing Girl feat. Mozez!
Time To Rearrange släpps den 28 januari.
