Göteborgstrumpetaren Anders Boson har sin bakgrund i Fibes Oh Fibes. Ibland hörs det tydligt, ibland mindre tydligt. Klart är i alla fall att han besitter samma typ av popnerv och känsla för det slickt souliga som den populära gruppen. Det kanske blir lite väl 80-talsmysigt ibland, men man mÃ¥ste ändÃ¥ säga att Don’t let me go är en synnerligen välproducerad och ambitiös debut pÃ¥ Ã¥tta spÃ¥r. Dessutom är det befriande att pÃ¥ allvar vÃ¥ga blanda in jazzen i modern popmusik. 

Don’t let me go är ute den 26 maj pÃ¥ Bearflag Records. 

MySpace | Hemsida |

Det här Ã¥ret har börjat starkt när det kommer till skivsläpp. Man kunde redan märka av det innan jul och jag är mer eller mindre salig. Förra veckan skrev jag om Gil Scott-Heron och nu har det kommit nyheter om nya skivor ocksÃ¥ frÃ¥n Sade, Erykah Badu och D’Angelo med smÃ¥ smakprov som följd. José James kanske ännu inte nÃ¥tt ut till en lika stor publik som ovan nämnda trio men ha hÃ¥ller definitivt en hög kaliber.

Förra skivan The Dreamer är inte annat än ett mästerverk. Produktionen på den var organisk och jazzig medan José levererade sin sång nästan viskande. Jag gillade hans approach med ett jazzigt sound och hip-hop-attityd och inte vice versa som brukar vara fallet. En av de bästa låtarna där var till och med en Freestyle Fellowship-cover.

Nya skivan som kom i måndags, Blackmagic, har en mer broken beat-touch vilket känns aktuellt och utvecklande. Fans av Gilles Peterson, Sa-Ra Creative Partners och Build an Ark kommer inte att bli besvikna. Produktionen är signerad Flying Lotus, en av de för mig just nu mest spännande producenterna som har en hel del intressant på gång i år. Skivan har ännu inte poppat upp på Spotify än men det finns en del intressanta remixar på titelspåret.

Hemsida | MySpace | Spotify

Den 21 oktober släpper Bo Kaspers Orkester sin samlingsskiva Samling, med det allra bästa från gruppens åtta album hittills. Samtidigt släpper Warner Home Video även en DVD med livematerial från BKOs framträdande på Göteborgs konserthus våren 2009. Den är nästan 90 minuter lång och heter logiskt nog Bo Kaspers Orkester - Live in concert 2009. Nu kan du givetvis vinna denna dyrgrip på Skivkoll!

Allt du behöver göra för att få en DVD nertryckt i just din brevlåda är att svara på följande fråga: Vad heter BKOs debutalbum och vilket år kom det?

Maila ditt svar till info@skivkoll.se och ange din postadress.

OBS! Tävlingen är avslutad. Vinnarna kommer märka det. Att de är vinnare alltsÃ¥. 

Norska Hanne Hukkelberg är en ny och trevlig bekantskap. Född 1979 i Kongsberg och utbildad vid Musikhögskolan i Oslo. Det hörs till viss del, men hennes musik blir aldrig medvetet konst-ig på ett sökt sätt. Istället antar hon självsäkert rollen som en modern nattklubbssångerska som aldrig sneglar nervöst åt vilket håll vinden blåser åt för tillfället. Att det varit musiker från Jaga Jazzist, Kaada och Xploding Plastix inblandade i produktionen gör det ännu mer imponerande att Rykestrasse 68 (Propeller Recordings) är så pass lättlyssnad och återhållsam som den faktiskt är. Det är både konstmusik, trip-hop och jazz, utan att vara något av det. Du får nästan lyssna själv helt enkelt. Fantastiskt bra är det i alla fall. Lyssna här!

Myspopjazzarna i Bo Kaspers Orkester är inte klara med karriären. Den 24 september dyker deras Ã¥ttonde skiva upp pÃ¥ Sony BMG - lämpligt nog betitlad just 8. Albumet är inspelat i bandets replokal, vilket ska ge en ruffare och mer minimalistisk känsla till musiken. Tematiskt handlar skivan om kärlek, relationer och separationer. I den aningen pretentiösa biografin författad av HÃ¥kan Lagher kan vi bland annat läsa att "Den här märkliga orkestern har lyckats uppfinna hjulet pÃ¥ nytt och kommer ut pÃ¥ andra sidan med skalpellvass musik som brinner med en svetslÃ¥gas intensitet". Vi fÃ¥r väl se. 

Jag medger direkt: jag känner mig som en lite sämre, lite smutsigare människa. Och det av en högst simpel och oskyldig handling. Efter jazz-pianisten Esbjörn Svenssons tragiska död förra veckan slog det mig nämligen en dag att jag faktiskt knappt lyssnat ordentligt på E.S.T. Och vips var mina fingrar där och pillade på iPoden som om de vore manade av ansiktet på löpsedlarna. Jag känner nu någon form av skam på fyra olika sätt.

1. Att det ska krävas en påminnelse av det här slaget för att jag ska lyssna på Esbjörn Svenssons skivor får mig att känna mig väldigt ignorant. Jag är "en av dom" som undrar vem "den där musikern" är och som går och köper en skiva av ren nyfikenhet.

2. Jag upptäcker givetvis också att E.S.T är förbannat bra, och känner mig ändå lite dummare.

3. Jag inser att man kan vara bäst i Sverige på sitt område och släppa hur många erkända verk som helst över hela världen - det krävs ändå en tragisk dykolycka för att hamna i det svenska folkets medvetande. Det är ingens fel, det bara är så. Och det är ganska deprimerande.

4. Esbjörn Svenssons pianospel får mig omedelbart att vilja gråta. I varje modfällt mollackord tycks jag kunna läsa in allt det han egentligen ville säga, men som han aldrig fick tid till. Jag vet ingenting om Esbjörn Svenssons liv i övrigt, och jag har en känsla att han såg sig själv som en tämligen framgångsrik artist och en lycklig människa. Men hans postuma pianoslingor säger mer än han någonsin kunnat formulera.

Och det här är ett märkligt (men relativt välbekant) fenomen. Det postuma lockar oss så oerhört, och de flesta stora konstnärer blir mycket riktigt geniförklarade långt efter sin död. Men är inte det fruktansvärt?

Min enkla teori är att den postuma konsten blir sÃ¥ mycket mer meningsfull, dels eftersom man kan tillskriva den en viss svärta frÃ¥n den avlidnes penna - döden är nästan alltid värre än vÃ¥ra egna bekymmer - och dels eftersom verkets mening för all framtid numera enbart kommer att ligga hos betraktaren, hos dig och mig. Det blir omöjligt för skaparen att sitta i en tv-soffa och rycka pÃ¥ axlarna och säga att "äh, det där betyder ingenting". Det betyder nämligen precis vad vi vill. 

Det är bara musiken som talar nu, och färgade av kompositörens tragiska bortgÃ¥ng blir tonerna sÃ¥ oändligt mycket vackrare, meningsfullare och renare. Det är skamset att inse detta, men att axla skammen frÃ¥n det allmänmänskliga blir tungt i längden. Vi fÃ¥r helt enkelt finna tacksamhet i att Esbjörn Svensson lämnat sin vackra musik till eftervärlden. Och kanske lära oss att bättre ta vara pÃ¥ det som sker just här, just nu.  

Christian von Essen, redaktör Skivkoll.se
Kontakt: info@skivkoll.se

Om man verkligen vill nÃ¥ ut med sin musik idag är det ingen idé att vara snÃ¥l. Det har musikerna och skribenterna Johan Nilsson och Lars Lundell fattat. PÃ¥ den genialiska webbadressen Gratisjazz.se lägger de upp sina och kompisarnas jazzalster till allmänt förfogande. Det är ocksÃ¥ väl värt att kolla in deras blogg, där de ifrÃ¥sätter jazzens stundtals fisförnäma attityd. Är jazz finare än andra genrer, och i sÃ¥ fall varför? 

Loney, Dear har på några få år gått från sovrums-demos till turnerande över hela världen och en till synes enad hyllningskör av musikkritiker. Emil Svanängen är hjärna, hjärta och motor i gruppen, som just avslutat en intensiv turnéperiod som förband åt bland andra Vic Chestnut, Andrew Bird och Athlete. Loney, Dear har en unik ton och en fantastisk förmåga att paketera finurliga melodier - gillar du det du hör kommer du snabbt inse att det inte finns en dålig Loney, Dear-låt. Skivkoll mailade över några frågor till en sparsmakad Emil Svanängen. Lyssna, läs och se mer på www.loneydear.com

Berätta om ert turnerande den sista tiden – vad har varit bäst och sämst?
- Bäst slutet. Sämst början. Bäst människorna (frankrike, usa, kanada, holland, Andrew Bird och hans crew!). Jag gillar festivaldagarna när man kan gå runt och ha PRAO bland alla som jobbar med catering, ljud, ljus och artister.

Det känns som att din musik har spritt sig på ett organiskt sätt. Hur ser du själv på din "karriärutveckling"? Har det blivit som du hade tänkt dig?
- Jag har spelat mycket mer än jag tänkte mig. Har nästan börjat gilla det dock. Försöker att bara göra sånt jag gillar och tacka nej till annat.

Läs vidare ‘Intervju: Loney, Dear’