The Sadies har rört sig i trakterna kring surf/americana ganska länge. Allt har inte varit jättebra, men i och med att de slog sig i slang med Jayhawks-medlemmen Gary Louris som producerade förra albumet, New Season, hamnade delarna på rätt plats. Det enda man eventuellt skulle kunna gnälla på är att det lät lite mycket Jayhawks ibland.
Om det nu skulle vara något dåligt.
På Darker Circles har de slipat till formen ytterligare en del och tagit ett steg bort från rocken och lagt till en hel del jingle jangle-gitarrer.
Lite mer Byrds, kanske.
Resultatet har blivit en skiva som över lag är lite mjukare, mycket mörkare och väldigt, väldigt bra. Det är fortfarande väldigt tydligt att Gary Louris har varit inblandad, men det är inget man stör sig på. The Sadies känns väldigt mycket som ett eget band och inte bara som en karbonkopia på Jayhawks.
Köp!
Mina förväntningar var väl inte i topp inför måndagens spelning med Mark Olson och Gary Louris. Men det visade sig att gubbarna var på ett riktigt bra humör och gjorde en riktigt inspirerad spelning. Om det berodde på att de är inne i en bra period eller på att de hade med sig en tjej på trumma vet jag inte. Det känns hur som helst som om hon tillförde lite ny energi till de gamla rävarna, även om hon inte tog så så stor plats på scenen. Tyvärr så sjöng hon inte så mycket, men vid de få tillfällen hon hördes lät det riktigt bra.
Konsertens spellista innehöll väl inga större överraskningar. Det var en hel del från duons skiva, Ready For The Flood, och mycket Jayhawks-standards.
Både Gary Louris och Mark Olson är mycket rutinerade och kompetenta musiker. Lite för duktiga ibland. Louris solon var kanske lite för många och i slutet av konserten alldeles för långa. Det gjorde att gnistan som fanns försvann. Den återkom dock när bandet blev inklappade för extranummer.
Bandet slutar helt klart med hedern i behåll.
