SL kör nu en stor kampanj för det kollektiva resandet i allmänhet och tunnelbanan i synnerhet. Amanda Jensen, Jonas Hassen Khemiri och Eldkvarn är några av de artister som bjuder på sig själva tillsammans med SL. Här bjuder vi på en intervju med Plura från Eldkvarn.

CRYSTAL CARAVAN Vid första anblicken känns det oförklarligt att denna brokiga skara människor är medlemmar i ett och samma band. Såväl utseende som uttryckssätt varierar till den grad att jag inte kan få ihop hur just de här personerna fann varandra. Men när intervjun pågått ett tag blir lika tydligt att det finns en innerlig gemenskap och ett band till rockmusiken som knyter ihop de ytliga olikheterna. De fyller konstant i varandras meningar och det verkar inte finnas tillstymmelse till oenigheter.

The Crystal Caravan bildades redan 2002, men ur den uppsättningen finns endast de båda gitarristerna Björn Lohmander och Stefan Bränberg kvar. Medlemmar har fallit bort och nya har tillkommit under årens lopp för att idag resultera i ett sjumannaband. I dagsläget säger sig bandet vara fullt nöjda med den rådande banduppsättningen som består av gitarristerna Björn och Stefan, basisten Pierre Svensson, trumslagaren Christoffer Olsson, percussionisten Annika Bränberg, organisten Jonas Lindsköld samt sångaren och frontfiguren Niklas ”RG” Gustafsson vars blotta uppenbarelse och scennärvaro för tankarna till såväl Rob Zombie som Jack Black. I april släppte bandet sin självbetitlade debutskiva.

Trots att det tog längre tid än beräknat ser bandet tillbaka på en ganska rolig tid.

- Vi hade ju inget skivbolag i ryggen när vi började spela in, berättar Björn, så idén vi hade var helt enkelt att spela in en så pass bra skiva att någon skulle vilja ge ut den. Och det fungerade faktiskt bra på alla sätt. Tillvägagångssättet var det att Dennis (Lyxzén, sångare och frontfigur i The (International) Noice Conspiracy red anm) kom med i bilden redan innan vi började spela in. Redan en månad innan inspelningarna skulle börja satt han i replokalen med sitt anteckningsblock och antecknade. Under tiden vi repade kom han med några tips och idéer så när vi gick in i studion var allt avklarat. Alla var överens om hur vi ville att det skulle låta och vilka låtar som skulle komma med på skivan.

Hur kom Dennis in i bilden?

- Vi träffade Dennis på Scharinska (navet för Umeås musikliv red anm) på fyllan och frågade om han ville släppa oss på sitt bolag Ny Våg. Men han tyckte inte att vi riktigt passade in och att det inte skulle bli bra, vare sig för oss eller Ny Våg. Däremot var han jäkligt sugen på att producera skivan.

- Man kan väl misstänka att han har blodad tand efter att han blivit piskad av Rick Rubin och att han nu ville överföra det på en egen slav, hävdar RG. Så det var väl ett bra läge att producera just oss (skratt). Men det tackar vi för. Mycket bra saker kan hända på fyllan!

- Han hade egentligen inga invändningar om hur det lät i stort, förklarar Björn. Istället kom han med bra tips. Någon vers som kunde förbättras lite, nåt som kändes lite överflödigt, en refräng som kanske kunde bli lite vassare och så vidare. Sådana saker man själv inte tänker på när man har spelat låtarna så länge som vi har spelat några av dem. Man blir lätt fartblind och tycker att allt låter coolt.

I en enstämmig kör säger sig bandet, så här i efterhand, vara mycket nöjda med skivan. Det faktum att det tog längre tid än beräknat ses så som något som fick enbart positiva effekter på resultatet. Skivan innebär också ett bokslut för många av de låtar som funnits med i liverepertoaren under lång tid.

- Nu kan man släppa dem och låta dem gro hos andra istället, förklarar RG.

- Vi har haft jävligt mycket nytta av att ha spelat dem live, säger Pierre, Vi kunde låtarna hur bra som helst när vi gick in i studion. Och dessutom kunde man applicera det som funkat bra under spelningarna på inspelningen.

- Det är också bra att testa låtarna först och se hur de fungerar live, fortsätter RG. Står alla helt stilla under en låt är det kanske inte ens något som ska komma med på en skiva. Eller i alla fall ett tecken på att man måste jobba mer på just den låten.

Läser man artiklar och blogginlägg om bandet framgår det ganska snabbt att de redan gjort sig ett namn som ett liveband utöver det vanliga. Efter att ha tackat nej till spelningar under arbetet med skivan är suget efter att få uppträda stort. Bandet säger sig vara i full färd med att kontakta bokningsbolag och klubbar för att komma ut och spela igen. Vad är det då som gör att bandet fungerar så bra live?

- Mycket svett! Och omåttligt mycket pepp! utbrister RG. Så mycket pepp att det ibland kan innebära skador om det är för trånga utrymmen (skratt).

- Sen så har vi ju repat jävligt mycket så låtarna sitter riktigt bra berättar Christoffer. Speciellt låtarna som kom med på skivan. Så det är ju bara ut och köra liksom. Och ge allt! För det här med dynamik, det tror jag faller bort ganska mycket när vi spelar live. Det är bara fullt ös hela tiden. Det är nog ett vinnande koncept tror jag.

När man lyssnar på skivan är det svårt att inte dra paralleller till 1970-talets rockscen i form av Led Zeppelin, MC5 och The Doors. Något som bandet själva säger sig hålla med om, men vill samtidigt poängtera skillnaden mellan att hylla och att försöka efterlikna sina förebilder.

- Det är kanske så att vi har inspirerats så pass mycket av en viss era att det hörs på skivan, förklarar Stefan. Men vi lyssnar självklart på annat också och vi vill verkligen inte framstå som något tributeband. Vi har tagit saker vi tycker är bra och applicerat det på oss själva, och gjort det på vårt sätt.

De har redan upplevt en stor efterfrågan på skivan, framför allt en önskan om att den även ska släppas på vinyl. Även kritikerkåren har inledningsvis varit mestadels positiv.

- Det har varit väldigt många utländska bloggar som har skrivit om den och generellt har den fått bra kritik, berättar Björn.

RG fortsätter:

- Man hoppas att den ska slå i något kul land, typ Italien, så vi får fara dit och spela. Lite sol, och inte bara regn och rusk.

När jag så avslutningsvis ber bandet att, i sann High Fidelity-anda, gemensamt sammanställa en lista över tidernas fem bästa skivor bildas djupa veck i bandmedlemmarnas pannor. Under tio minuters tid debatteras det hit och dit om vilka artister som bör föräras med en plats på listan, och därefter vilken skiva som ska få representera artisten. Är Led Zeppelins första verkligen bättre än den fjärde? Är Kick out the Jams helt given? Vad hette nu just den där skivan? Och är den verkligen så bra? Slutligen, efter viss diskussion har bandet enats om en slutgiltig lista, utan inbördes rangordning. Och när jag tittar på listan efteråt känns valen helt och hållet logiska. För The Crystal Caravan har lyckats med något så ovanligt som att faktiskt sätta en personlig prägel på en epok som genom årens lopp plagierats och förvanskats till den grad att jag personligen ryggar tillbaka när pressreleaser hävdar att referenserna finns i just 1970-talets rockscen. Men för en gångs skull håller en pressrelease faktiskt vad den lovar.

Black Sabbath – Sabbath Bloody Sabbath

MC5 – Kick out the jams

Led Zeppelin – I

Arthur Brown – Crazy world of Arthur Brown

Slayer – Reign in blood

(Vid intervjutillfället saknades Annika Bränberg och Jonas Lindsköld)

____________________________________________

Officiell hemsida | MySpace | Spotify

Marit Bergman är aktuell med sitt fjärde album, The tear collector, som är en mer lågmäld samling sånger än vad de flesta förknippar med indie-drottningen från Rättvik. Men samtidigt är det en logisk uppföljare till 2006 års I think it’s a rainbow. Under det senaste året har hon, istället för att låta fansen vänta på en ny skiva, erbjudit en prenumerationstjänst där en ny låt släpps månadsvis. För närvarande befinner sig Marit Bergman på turné runt om i Sverige. En turné som enbart består av henne själv, ett piano och en samling poplåtar som få andra svenska artister kan matcha.

Jag får börja med att tacka för ännu en grym skiva. Det känns som att "Snow on the 10:th of may" skulle kunna bli en potentiell vårplåga, i ordets bästa mening…  
- Tack själv!

Verkar den nya skivan ha fått fäste hos publiken eller skriks det mest efter gamla klassiker?  
- Den smyger sig på. Jag har gjort tre spelningar hittills och de nya låtarna verkar vara minst lika poppis som de gamla, men det blir ju också lite speciellt när man bara kör med piano och sång och folk verkligen kan lyssna och ta in låtarna. När man spelar för stående (ibland småpackad) publik så är det alltid svårare med nya låtar.  
 
Du turnerar utan band den här gången. Hur tog du det beslutet och känns det befriande eller läskigt att vara helt själv på scenen?  
- Det började väl egentligen förra våren när jag fick erbjudande om att åka förband till Kathryn Williams i England. Jag hade inga pengar att ta med mig någon musiker så valet stod mellan att inte åka alls eller att spela själv. Jag åkte såklart för det kan man ju inte missa. Då lärde jag mig liksom att spela helt solo och upptäckte att det inte var så otäckt som jag hade tänkt mig. Man får öva lite mer bara så att spelet blir underhållande. Rent publikmässigt kan det nästan vara enklare, det blir liksom rena kanaler mellan mig och de som lyssnar. Fast jag älskar ju att spela med bandet också, det är annorlunda bara. Nu har jag ju inte gjort så mycket i Sverige på ett tag så det kändes lite overkill att dra ihop hela storbandet och åka på vårturné. Jag spelar hellre på lite mindre ställen nu och känner mig för.  
 
Blir det någon sommarturné efter den här svängen och kommer den i så fall att se annorlunda ut, med band och dylikt?  
- Några spelningar blir det nog, vi får se hur många. Albumet har inte sålt så där enormt mycket än så arrangörerna drar sig nog lite för att boka på mig med stort band. Men bandspelningarna som blir kommer antagligen bli något mer dansorienterade och lite mörkare. Det blir lite mindre gitarr och lite mera stråk.  
 
Du prövade ju ett annorlunda sätt att ge ut musik i och med din prenumerationstjänst. När du ser tillbaka på det, känns det som ett lyckat projekt och kommer du fortsätta med det framöver? 
- Alltså det är ju ett pågående projekt. Man löser prenumeration ett år i taget, men man kan lösa prenumeration när som helst under året, och jag måste ju avannonsera projektet minst ett år i förväg om jag nu skulle vilja göra det. Jag kan väl säga att ekonomiskt sett har det inte varit särskilt lyckat, däremot kreativt. Det har varit bra för mig att ha en kanal för alla sorters låtar jag håller på med, utan att man måste tänka på att det ska paketeras eller presenteras på något särskilt sätt. Så jag kommer att fortsätta med det tills jag är pank i alla fall.  
 
Känns det som att det här med att samla/släppa låtar månadsvis under ett år för att sedan bygga vidare till en skiva är något du skulle kunna fortsätta med till nästa skiva. 
- Har så svårt att tänka så långt fram som till en eventuell ny skiva, man tar en grej i taget. Varje gång jag har gjort ett album har det av olika anledningar känts som att det blir det sista.  
 
När Marit Bergman 2002 släppte debutskivan 3:am Serenades innehållande brottarhiten This is the year fanns det få framgångsrika kvinnliga popartister i Sverige. Men under de efterföljande åren skedde något som närmast kan liknas vid en explosion av publik- och kritikermässiga framgångar för kvinnliga artister. Anna Ternheim, Frida Hyvönen, Säkert!/Hello Saferide, Anna Järvinen och Maia Hirasawa, är bara ett axplock ur den skara som slagit igenom i kölvattnet av Marit Bergman.  

Känner du dig som en person som på sätt och vis banade väg för andra kvinnliga soloartister?
- Ja faktiskt kanske lite. Men att det blev just jag är nog en slump. När jag började var det väldigt ont om svenska poptjejer som liksom styrde sina egna karriärer och som inte kändes, på ett eller annat sätt, tillrättalagda. Jag tror dels att det ligger i tiden, att förr eller senare måste utvecklingen i jämställdhet återspegla sig på kulturen, men sen har jag och många med mig gjort ganska medvetna och aktiva insatser för att stötta varandra och hjälpa varandra fram för vi inser att det även gagnar en själv.  
 
Sarah Assbring (El Perro del Mar) nämnde i en intervju den helt konkurrensfria och familjära gemenskap som hon upplever finns mellan många av de kvinnliga artisterna idag. Är det här något som du känner igen? 
- Ja det känner jag igen mig i. I min värld har det i och för sig alltid varit så sen jag började med musik. Omvärlden försökte hela tiden ställa tjejer mot varandra men vi var smarta nog att inte gå på det. Ett starkt minne var inför Hultsfred 1995 eller kanske var det 1996, vår bokare ringde och sa att antingen får vi, Candysuck, eller Sindy Kills Me, ett annat band med majoriteten tjejer, spela. Vi sa då att vi ville antingen dela på tiden eller så blir det inget för någon av oss. Det slutade med att vi båda fick spela på varsin tid.

Har du hamnat utanför den här gemenskapen sedan du flyttade till New York?
- Många av de svenska tjejerna är ju i New York och spelar titt som tätt och jag tycker att det är samma vibb bland de amerikanska musiker jag känner så nej, jag känner mig inte utanför detta alls. Och så finns det ju alltid internet.  

2003 startades Popkollo, ett läger för unga tjejer som på ett eller annat sätt ville spela musik. Från att ha varit ett tiodagarsläger i Hultsfred har det med åren vuxit sig större och större och Popkollo återfinns idag Hultsfred, Umeå, Göteborg, Malmö, Botkyrka, Uppsala och Norrköping. Idén till Popkollo kom från just Marit och hon är fortfarande involverad i projektet som vice ordförande i den nationella popkolloföreningen. Trots att hon sedan några år tillbaka är bosatt i New York försöker hon besöka ett par stycken varje år som gästhandledare.  
 
Vet du hur det gått för de tidigare deltagarna?
-Det finns massor av tjejer som har fortsatt att spela på olika nivåer, har inte koll på precis alla eftersom det nu är många hundra tjejer som gått kollot sen starten 2003. Men bland annat blev Federales från Västerås nominerade till Rockbjörnens MySpace-pris nu senast. Flera av de tjejerna har gått popkollot.

Så är intervjun slut och vi på Skivkoll kan bara önska Marit Bergman lycka till på den turné som inledningsvis fått överlag goda recensioner. Undertecknad kan heller inte undgå att skicka en liten önskan om att konserten i Umeå kommer avslutas med den magiska ”Miss You”
-Vi får väl se vad som händer…
 
Marit Bergman kommer spela på följande orter:

8.4 Uppsala, Reginateatern  
9.4 Linköping, Konsert & Kongress
10.4 Göteborg, Konserthuset  
11.4 Vänersborg, Fairfest
12.4 Stockholm, Rival  
13.4 Karlstad, Scalateatern  
16.4 Växjö, Växjö Teater  
17.4 Malmö, Victoriateatern
18.4 Malmö, Victoriateatern  
19.4 Borås, Sagateatern  
22.4 Gävle, Spegeln  
23.4 Västerås, Sigurdsgatan 25  
24.4 Luleå, Kulturens Hus  
25.4 Skellefteå, Nocks  
26.4 Umeå, Idun

Med en melodikänsla på högsta nivå kastar sig Existensminimum ut på en ny skiva. Samarbetet med gästproducerande Tobias Fröberg har lett till att ramar kring musiken har uppkommit - mer eller mindre frivilligt. Denna ständiga motsättning hörs. Det liksom skaver och kliar hela tiden av längtan efter att få skeva ur. Men då tar poplåten plötsligt slut och blir just det - en poplåt. Resultatet blir en fångande och suggestiv dynamik som gör OK Boys till en av årets mest intressanta svenska skivor.

Trebarnsfadern Magnus "Existensminimum" Henriksson bor i en gammal skola i Östergötland med sin familj. Han pendlar till Stockholm någon dag i veckan, och jag träffar honom på skivbolaget Novotons kontor på Södermalm i Stockholm.

Läs vidare ‘Existensminimum - OK Boys’

Adiam Dymott är ett namn som enträget har nött sig in i musiksveriges medvetande under det senaste året. Memory Loss spöade all konkurrens på sommarens Razzia-samling, och när Miss You drog igång på P3-Guldgalan var det många som satte kaffet i halsen. Hennes Thomas Rusiak-välsignade musik kommer med all säkerhet att blåsa fötterna av oss fler gånger under 2009. I mars kommer fullängdsdebuten, full av rockig popmusik på sitt bästa humör. Skivkoll kollade läget med Adiam Dymott.

"Adiam Dymott" är det absolut hetaste sökordet på Skivkoll.se just nu. Hur känns det?  
- Det hade jag ingen aning om, men det känns självklart bra.

Det känns som det har varit lite tyst efter första singeln, sen dök du upp på P3 Guld-galan. Har det varit ett medvetet hemlighetsmakeri?
- Låten som släpptes i somras var med på en samlingskiva och ingen riktig singel. Efter det så har vi haft all fokus på att göra klart min skiva.

Berätta om hur det hela gick till från början - hur hamnade du där du är idag?
- Jag jobbade i en studio och hängde där i stort sett dygnet runt. Det ena ledde till det andra och nu så har jag spelat in mitt första album!

När kommer skivan, och vad kan du säga om den?
- Skivan släpps 18 Mars och jag är väldigt stolt över den!

Din musik känns som ett hopkok av popmusik från en massa olika epoker. Vad lyssnar du på själv och vad inspireras du av?
- Jag lyssnar på allt möjligt. Just nu så är jag väldigt förtjust i 1900, Sexfemman och Basutbudet!

Maskinen går varsamt fram genom medietillvaron, trots att de inte ens är särskilt hemliga längre. Från skivbolagets håll har vi i alla fall fått bekräftat att det dyker upp en ny singel i början av 2009, och att fullängdaren är på gång framåt vårkanten. Förhoppningsvis kan vi lura till oss en intervju så småningom. Här ser du i alla fall den första tv-intervjun med gruppen, i norska NRK P3.

Nästa vecka släpper Diamond Dogs frontfigur Sulo sin nya soloplatta Hear Me Out, en Rod Stewart-osande pop/rock-skiva med en rad välbekanta gästartister. Vi var tvungna att ställa några frågor på det.

Namnet Sulo, var kommer det ifrån?

- Det är många som frågar, det är ett namn som en kompis gav mig för länge sen, av nån outgrundlig anledning. Men jag har fått förklarat för mig av Mike Monroe (Hanoi Rocks) att Sulo betyder "den fagre" på finska, vilket är anledning nog att fortsätta med namnet. Tyvärr behöver man bara uttala det lite annorlunda för att det ska betyda toalett (vilket Mike med förtjusning brukar påminna mig om).

Läs vidare ‘Intervju: Sulo’

Svenska Last Days of April ska i dagarna bege sig ut på en efterlängtad USA-turné. Skivkoll ringde upp Karl Larsson, bandets hjärta och motor. 

Hur är läget?
- Sådär, jag är sjukt förkyld. Vi åker tidigt imorgon bitti - jag ska ta flygbussen klockan 04.00 i natt, så det kommer inte direkt bli bättre av det.

Varför har det tagit så lång tid för er att komma till USA?
- Vi har velat åka till USA i tio år, men det har varit lite för svårt och lite för dyrt helt enkelt. Vi har väntat på att kunna hoppa på en turné som känts värd att åka över för. Nu fick vi en bunt spelningar tillsammans med Lemonheads, och då kändes det helt rätt.

Läs vidare ‘Intervju: Last Days of April’