När sommaren 2011 börjar närma sig sitt slut kan jag bara konstatera att det funnits en skiva som drämts på överlägset flest gånger i snäckorna när jag varit på väg någonstans. Fucked Up tycktes mig riskera att bli en dagslända som imploderade av hype och inre slitningar. Men så återkommer de tre år efter The Chemistry Of Common Life med David Comes to Life – en sylvass blandning mellan indiepopgitarrer, harmoniska kvinnostämmor – och så den svettiga björnen Pink Eyes karaktäristiska hardcore-brölande.
Hettan är tryckande, svetten rinner och huvudet värker lite lagom. Åska är sannolikt på gång. Som av en händelse dyker Gardens & Villa’s debutalbum upp precis nu med ett knippe låtar som alla är en ren ljudsättning av rådande väderlek. Musiken tuffar på som i en dvala, insvept i ett på en gång påtagligt och stillsamt värmedis.
Kalifornierna ger utan tvivel laid back en ny innebörd i musiksammanhang – en låt som Chemtrails är nästan provocerande avslappnad. Emellanåt påminner de om en synthigare variant av My Morning Jacket, som i fina öppningsspåret Black Hills, och de skruvar upp tempot en aning i poppiga Thorn Castles, men mest av allt är musiken förbannat sövande, på ett ganska trevligt sätt. Bra mycket bättre än åskan som snart rullar in.
Streama skivan, som släpps den 5:e juli, i sin helhet på Yours Truly’s hemsida.
Här är andra singeln från Sundsvallsbandet OH MY! som släpper på A West Side Fabrication. Trevlig och stabil sommarindie med en gnutta The Strokes-avund.
Varje sommar plågas vi av Basshunter-avkommor som surrar i våra öron, stinkande Sean Banan-skräp och schlagerdängor från helvetet som får nämnda herrar att framstå som genier. Tack och lov brukar det också dyka upp ett gäng sorglösa figurer som från ingenstans levererar sommar-anthems som om de aldrig gjort annat. 2008 hette de Vampire Weekend, 2009 var det Empire of the Sun och (långt ifrån okända förvisso) Phoenix, och ifjol brittiska The Drums. 2011 heter de Foster the People, är hajpade som få och släpper brännheta debutplattan Torches på måndag.
Ibland faller man pladask. Ibland faller man så hårt att till och med den bästa koppen kaffe blir smaklös. Ibland reser man sig direkt och går vidare, men ibland tar det tid. I sådana lägen är den bästa hjälpande handen musik. Att lyssna på den där låten som får känslorna att hitta hem för en kort stund, även om det bara handlar om tre minuter och några sekunder.
The Sound Of Arrows har i glada lägen peppat mig förut, men nu mer än någonsin. För drygt två år sedan fick de mig att hoppa in i en pastellfärgad värld av enhörningar, glada barn och glittriga moln med sin låt M.A.G.I.C. Den framkallar fortfarande musikeuofori på hög nivå. Vad senaste låten Nova betyder återstår att se. Den är läskigt poppig och trallvänlig, men har den där extra dimension som jag fortfarande inte kan sätta fingret på. The Sound Of Arrows får mig återigen att stanna upp med ett leende och ta stunden för vad den är.
Det är ännu en gratis-före-tio-kväll på Debaser Medis och det finns inte en tillstymmelse till kö utanför. Jag blir direkt misstänksam. Väl inne är det även där ganska folktomt men kvällen är fortfarande ganska ung upplyser den trötte garderobiären oss. Visst är den nya konstellationen Det Vackra Livet inte ännu så välkänd men jag hade ändå förväntat mig lite mer kö, lite mer folk, lite mer entusiasm. För det jag har hört på skivan är ju bra, vissa låtar till och med riktigt bra.
Nu blir det musik från Dalarna.
Petter Södeberg kallar sig Chikan på scenen och bjöd förra året på sitt debutalbum Cops And Crooks In Your Head, en skiva som blandade indiepop med elektroniska rytmer.
Nu släpper Chikan EP:n I Like You Better (When You’re Drunk), men denna gång har det elektroniska till stor del tagit över. Detta är dock ingen nackdel. Petter Söderberg menar själv att han har svårt att hålla sig till en genre och mer än gärna experimenterar med olika verktyg för att skapa sin musik, vilket är tydligt när man hör hans musik. Genomgående är dock hans röst och hans texter som verkligen utmärker sig.
Dessa är mer framträdande på I Like You Better (When You’re Drunk) och denna EP känns ännu mer personlig och genomarbetad än debuten. Lyssna och njut!
Chikan - I Like You Better (When You’re Drunk) på Spotify.
Keith Richards påstår att han skrev det odödliga riffet till Satisfaction i sömnen. I vilket sinnestillstånd Generationals skriver sina medryckande riff låter jag vara osagt, men öppningsspåret Ten-Twenty-Ten från nya skivan Actor-Caster kan mycket väl ha skapats på liknande vis. Gitarrspelet och basgången är lysande i all sin enkelhet och av ett slag som får en önska att det aldrig tog slut.
Musik är poesi, vilket Sheffield-bandet The Crookes onekligen tagit fasta på när de nu släpper sin debutfullängdare Chasing After Ghosts. Ynglingarna från stålstaden skriver sinnrika texter som höjer sig över den genomsnittliga indiepop-nivån och för storstilat arvet från The Smiths vidare med sina sånger om hjärtesorg, speglade i såväl skitiga diskbänkar som månbelysta vattenpölar.
