Jens Lekman är tillbaka. Bokstavligen talat eftersom han numera är bosatt i Melbourne. Han säger att han har saknat oss. Och nog har publiken saknat Jens, för det är utsålt på Strand i Hornstull. Med sig på scen har han musiker från hela världen - Skottland, Australien, Göteborg, New York. Jens Lekman låter fortfarande typiskt osvenskt högtravande. Men i kombination med sin ironiska glimt i ögat kommer han undan med karibiska rytmer à la vinjettmusiken till tv-serier med tvivelaktigt innehåll, typ Love Boat. Stundom påminner Strand om Solidenscenen på Skansen; spelningen blir ett väldigt fint allsångspärlband - Black cab, The opposite of hallelujah, Sipping on the sweet nectar och Pocketful of money.

The end of the world is bigger than love står det på t-shirtarna som säljer som smör i solsken i monsunregnsnatten i Hornstull. Skivkoll hoppas att Jens hinner trycka upp fler tischor till hemmaplanspelningen på Way out West på fredag.

Foto: Johanna Cronholm

Det kan tyckas en smula tveksamt att använda psykisk sjukdom som ett estetiskt grepp. Nu ska vi inte gå in på huruvida Henrik Svensson och Karolina "Steso Songs" Stenström faktiskt lider av psykisk ohälsa och i så fall i vilken utsträckning – för det är naturligtvis eggentligen ointresssant – men låt oss säga att det kan vara problematiskt att göra ett ”fräscht grepp” av sjukdomar som tar människors liv.

Men faktum är att Psykakutens musik ganska väl speglar någonting smått rubbat. Det är febriga drömmar, maniska utspel och viskande vargtimmesångest om vartannat. Men framförallt är duons debutskiva väldigt, väldigt bra efter ett par lyssningar. Som ett ihoprört destillat av de senaste årens svenska indiehopp lyckas Psykakuten finna en ton som förhoppningsvis inte bara är tidlös utan även internationellt gångbar – åtminstone under den juckande topplisteytan. Den här skivan kan lika gärna bli en framtida klassiker som den kan falla i skoningslös glömska. Låt oss hoppas på det förra scenariot, för det är den värd, psyksjuk eller ej.

MySpace | Informationsbladet "Psykisk Press" | Spotify

Söderut gör småtrevlig elektronisk indiepop på skånska för alla som gillar både Bob Hund och Familjen. Tyvärr är texterna är inte lika vassa som Bob Hunds och melodierna inte lika snygga som Familjens. Men musik behöver inte vara varken först eller bäst för att tilltala sin publik. Som tur är. Med detta sagt är Söderuts debut-EP en riktigt angenäm bekantskap. 

MySpace | Spotify

Kanske är det för att ROX är inspelad i Studio Gröndal, men det ekar av Fireside. Inte bara på grund av att Mixtapes & Cellmates rör sig inom samma genre, men för att alla instrument lyckas vara lika framträdande på samma gång. De indierockiga gitarerna stökar runt på ytan, men ofta är det trummorna och basen som fångar mitt intresse.

Med sång som ekar av Last Days of April, riff från Dinosaur Jr och refränger som Timo Räisänen skulle kunnat skriva, lyckas Mixtapes & Cellmates med konststycket att göra snyggt svärtad emorock med klistriga refränger utan att tappa trovärdighet. Robert Svensson och Matilda Berggrens spännande växelsång gör stor nytta för att behålla nerven i musiken.

Men det är en skör gräns: när gitarrerna försvinner i rundgång kräver det att melodierna är ännu vassare, och ibland når inte låtarna ända fram. Fast enda anledningen till att jag reagerar är förstås för att majoriteten av låtarna på ROX är så oerhört bra. 

MySpace | Spotify | Hemsida

Idag, 9/9/9, släpper The Bear Quartet sin nya skiva, kort och gott betitlad 89, den första på Adrian Recordings. Bandet firar också 20-årsjubileum i år, och kommer ge tre exklusiva spelningar i oktober: den 14 i Malmö; 15 i Göteborg och 16 i Stockholm. Lyssna på 89 här och ladda ner nya singeln Millions här.

Och här är hela skivan på Spotify.

While the sun’s up and the sky is bright släpps den 16 september 2009 på indiebolaget How Sweet The Sound.

Myspace | Spotify

Jag kan väl inte förneka att jag blev till mig när jag hörde talas om att skotska The Pastels och japanska Tenniscoats skulle släppa en skiva tillsammans. Eller…om man ska vara riktigt ärlig så blev jag mest glad över att få något nytt från Pastels.
Mitt pophjärta slog volter!
Därför kanske jag blev lite besviken vid första lyssningen. Det här är nämligen inte alls den popiga skiva jag förväntat mig. Det grundar sig väl i att Tenniscoats skrivit en hel del av musiken. Det är mjukt och smeksamt, med sång omväxlande på japanska och engelska.

När jag svalt den första besvikelsen och gett den en andra chans visar det sig att det är en skiva full av små fina melodier. Det är väl bara lite mer stillsamt än jag förväntat mig. Det behöver, å andra sidan, inte innebära att det skulle vara dåligt eller tråkigt. Det tog tydligen lång tid att spela in skivan, vilket i det här fallet inte innebär att det handlar om en tråkig studioproduktion. Det är väl snarare så att banden, med risk för att låta lite flummig, gett musiken tid att växa fram.

Sammanfattningsvis kan sägas att om du tror att du ska få powerpoprökare bara för att Gerard Love och Norman Blake (Teenage Fanclub) är med, så kommer du att bli besviken. Då är det bättre att vänta på Tutankamons kommande album.
Om du däremot vill ha en skiva med mjuk, len musik och fina melodier så ska du absolut skaffa Two Sunsets collaboration.
Då får du dessutom en lysande cover på Jesus and Marychains About You.

Bara den är värd ett skivköp!

Two Sunsets collaboration släpps 7/9 på Domino med distribution av Playground.

The Pastels: Myspace | Spotify

Tenniscoats: Hemsida | Spotify | MySpace

Skivkoll bjuder på ett smakprov i form av videon till Vivid Youth.

Här bjuder vi på lite hederlig sensommarindie. The Mary Onettes nya singel Puzzles släpps egentligen den 30 september, men skivbolaget Labrador har läckt ut den redan idag. Fullängdaren Islands kommer senare i höst. Lyssna på Puzzles här och besök även Labradors webshop.

Boris & The Jeltsins hinner i den illustrerade biografin som medföljer debutskivan Låt det blöda referensdroppa både Moneybrother, The Jam, Ebba Grön, Håkan Hellström, Markus Krunegård och Florence Valentin. Det är avväpnande, för precis som hos Den Stora Sömnen blir det därmed desto svårare att anklaga någon för stöld eller plagiat.

Så när influenserna är undanstökade kan vi konstatera att Boris & The Jeltsins har kokat ihop svensk punk och indie och skapat ett nära på fullkomligt destillat av det. Att bandet med det fantastiska namnet säger sig vara "enat av en gemensam frustration mot offentliga lögner, Svensson-livets vardagstristess, falska fasader och systemet som maktapparat" indikerar också att det inte bara är livsbejakande hatt-och-blås-och-spelglädje som får B&TJ att gå igång. Och det är förbannat uppfriskande.

Det är trevliga Alex "Radio LXMBRG" Svensson-Metés som både producerar och ger ut skivan på egna etiketten HaHa Fonogram. Och det är nog smart, för det här kan Sverige verkligen digga. Tillsammans med Bruket, Den Stora Sömnen, Hanna Hirsch, Pascal, Hökartorget och alla de andra har Boris & The Jeltsins åter visat att svensk punk är högst vital och levande. Tack för det.

Låt det blöda släpps den 2 september och distribueras av Border. 

MySpace | Spotify