Det finns inget självändamål i att hissa för att sedan dissa, även om mycket av exempelvis brittisk musikjournalistik verkar ägna sig åt detta fenomen. Men efter den stora Jay Brannan-peppen jag drog igång här på Skivkoll förra året är det nu dags för uppföljaren. Brannan väljer här att tolka sju gamla låtar och krydda med två egna, nyskrivna. Hans vackra röst är om möjligt ännu stadigare än tidigare, men vad hände med hans uttryck? Inte ett uns av den outsiderstatus han odlade på 2008 års Goddamned hörs på In Living Color. Öppningen Beautifully är fin, men aningen för tilrättalagd. A capella-versionen av Blowing in the Wind (med bara en maracas) och lägereldstolkningen av Cranberries Zombie kunde gott få stanna på stranden, i liveframträdandet, på YouTube eller möjligtvis på ett soundtrack till en indiefilm. In Living Color är fin, vacker, trevlig – men det är inte vad jag vill att Jay Brannan ska vara. Han ska vara rolig, cynisk, punkig, olyckligt förälskad och kritisk till omvärlden. En modern queer-trubadur för YouTube-generationen. När han stryker medhårs blir det för gulligt.