FM Belfast: Sista låtarna. De hoppar runt på scen i kalsonger. Lyckas få publiken med sig på både det ena och det andra. I programmet står att det här gänget vet hur man gör en liveshow. Det stämmer.
Graveyard: Fyra långhåriga män på scen. Nån slags försök till moshpit i publiken. Stor entusiasm. Albumet Hisingen blues har hyllats ordentligt och det är ingen tvekan om varför. Det känns som att jag får ta del av ett litet, litet stycke rockhistoria. De långhåriga, skäggiga männen svettas. Trummisen har en tshirt med texten Truckstop Alaska. Publiken luktar öl och svett. Jag längtar till Hisingen och Trucken och 20-kronors burköl.
I’m From Barcelona: Hur många som helst på scen, typ regelrätt fest, han som pratar säger att det är kaos däruppe och det är det även i publiken. Konfetti i oändliga mängder slängs upp i luften, gigantiska ballonger dansar över publiken. Alla är glada. Konfetti + ballonger = instant happiness. Enkelt trick, men det funkar. Har ingen aning om vad de spelar, men är glad ändå. (Foto: Helena Bergman)
Royal Republic: Är otroligt skeptisk från start och får en hel del fördomar bekräftade. Det låter lite skatepunk och jag hoppas på mer men får istället nån slags falsett-tjut. Besviken. Bäst är två rader Lady Gaga och att hela publiken sätter sig ner på kommando.
Daniel Adams-Ray: Alltså jag fattar ju varför alla gillar honom, av både musikaliska och estetiska skäl. Men förlåt allting låter bara som Lejonkungen.
Rebecca & Fiona: Okej alla haters, ni kan lägga ner nu. Den här dj-duon är riktigt grym och jobbar stenhårt på scen. De spelar, dansar loss OCH har med sig en extra dansare på scen. Vill helst att de ska fortsätta hela natten lång.
Det var allt för den här gången! Tips till Popadelica inför nästa år: Jobba lite mer på maten. Ljummen kokt korv i kallt bröd = tråkigt. Men allt som allt, tack för en fin festival!
Femte plattan, From Burning Hell to Smile and Laughter, är en smittande popsaga som borde tilltala allmänheten. Med de självklara allsångsrefrängerna och opretentiösa melodierna påminner gruppen en hel del om I’m From Barcelona i sitt uttryck. Perfekt till vårsolen.
Skivan släpps på gruppens egna bolag Love Will Pay the Bills den 16 april.
Hemsida | MySpace | CDON.com | Spotify
Jag har faktiskt inte tänkt på I’m From Barcelona och Loney, Dear som särskilt lika tidigare, men Emil Svängen och Emanuel Lundgren har kanske mer gemensamt än vi tidigare trott. Båda är begåvade popmakare som också är lagkaptener för varsitt team av musiker. Båda besitter känslan för melodier och musikalisk komposition.
I’m From Barcelonas trallande indieglädje kan te sig en smula påfrestande, men på Who Killed Harry Houdini finns även ett underliggande vemod som gör melodierna snyggare (trots att texterna ibland är banala). Bandet närmar sig därmed nämnda Loney, Dear, istället för att göra det alltför enkelt för sig.
I sina lugnare stunder påminner Who Killed Harry Houdini? dessutom ganska mycket om svenska Last Days of Aprils smarta emopop. De mest randtröjade indiekidsen kanske tycker skivan är tråkig, men om man går med på att odla en liten diskret melankoli lagom till höstmörkret kan det mycket väl hända att Emanuel Lundgren och hans vänner har skapat ett av årets bästa svenska popalbum.
Sveriges trallvänligaste [simpletag]indie[/simpletag]kör I’m From Barcelona är på ständig turné, men har ändå lyckats knåpa ihop en ny fullängdare lagom till höstmörkret. Skivan bär det kryptiska namnet Who Killed Harry Houdini? och släpps den 24 september. Den 18 augusti kan vi få ett första smakprov med singeln Paper Planes (är inte det en M.I.A-låt?). Videon kommer redan den 8:e, och är signerad Jonas Odell. Sen fortsätter hösten med en ymnig Europaturné. Håll koll på www.imfrombarcelona.com för mer info. Snyggt omslag förresten!
