Jag måste erkänna att jag inte riktigt såg storheten i Antony & The Johnsons förra skiva, I Am A Bird Now. Det var egentligen bara Hope There’s Someone som jag gillade. De andra spåren kändes ganska bleka.
Därför var jag i grunden skeptisk när jag närmade mig deras nya skiva, The Crying Light. Det visar sig emellertid, som så ofta, att det är mina fördomar som spelar mig ett spratt. Jag älskar skivan och lyssnade på den oavbrutet i flera dagar. Det får mig att fundera varför jag inte gillade den tidigare skivan.
Jag har en tes att Hope There’s Someone berörde mig så mycket att den helt enkelt slog ut resten av albumet.
På The Crying Light finns det ingen Hope There’s Someone. Men det är fortfarande, eller kanske trots det, en mycket bra skiva. Musiken är mjuk och behaglig – om det är något som sticker ut så är det väl eventuellt texterna. Antony Hegarty bemästrar den svåra konsten att kunna skriva känslotyngda texter utan att det de förvandlas till floskler och klichéer. Visserligen tror jag nog att man kan uppskatta Antony & The Johnsons låtar även om man inte är lika textfokuserad som jag är. Antonys röst smälter in ganska väl som ett av instrumenten.
I och för sig tror jag att det kan vara en del som stör sig på hans särpräglade röst, men de kanske inte skaffar den här skivan ändå. Eller hur?

Skivkoll bjuder på videon till singeln Another World