När det mesta i höst har handlat om Kanye West och 50 Cent känner sig kanske rapparen Nas en smula förbisedd. Hip Hop is Dead hette hans senaste skiva, men det hindrar honom i alla fall inte från att skrapa ihop sina största hitlåtar från den klassiska debuten Illmatic från 1994, och fram till två nyinspelade låtar från 2007. Releasedatum är 7 november på Sony BMG.
För att få upp Nas-peppen bjuder vi här på Half Time, från just Illmatic. Klicka här om du inte kan se videon!
Nästa år är det hela tjugo år sedan den legendariska rapgruppen N.W.A släppte sin blytunga milstolpe Straight Outta Compton. I förbindelse med detta återutger Capitol Records nu i december skivan tillsammans med [simpletag]N.W.A[/simpletag]-covers av bland andra [simpletag]Snoop Dogg[/simpletag], C-Murder, Mack 10, WC och Bone Thugs-N-Harmony. Dessutom släpper skivbolaget en samlig med framlidne medlemmen [simpletag]Eazy-E[/simpletag]’s 16 bästa sololåtar, kallad Featuring…Eazy-E. En fin julklapp för alla gamla gangstaälskare.
Han heter Necro och har släppt skivan Death Rap, en slags aggresiv [simpletag]hip-hop [/simpletag]sprungen ur [simpletag]Death Metal[/simpletag]-scenen – både gällande estetik, texter och skivbolag. Bra eller konstigt?
Dogge Doggelito från legendariska The Latin Kings går sin egen väg. Den 28 november släpps rapparens solodebut Superclassico på EMI. [simpletag]Dogge[/simpletag] har samarbetat både med Rigo och Cribe från Infinite Mass och Topaz, samt med nya producenttalangen Adde Hagos. Skivan innehåller 18 spår – 13 låtar och "fem roliga mellanspel ". Superclassico kommer bli en eklektisk mix av reggae, salsa, rap, hip-hop och reggaeton, och avslutas med en reggae-version av Du gamla du fria. Så det kan vi alla se fram emot.
Mange Schmidt – Känslan Kommer Tillbaks (Razzia)
Ända sedan han bidrog till Petters relativt mörka debutskiva Mitt Sjätte Sinne, har Mange Schmidt legat och puttrat i svensk hip-hop. Förra årets jättehit Glassigt må ha brutit en barriär mot yngre radiolyssnare och skivköpare, men den kan inte sägas representera artisten [simpletag]Mange Schmidt[/simpletag]. Förutom då att han inte tycks ta sig själv på så väldans stort allvar. Och däri ligger förmodligen det som känns mest uppfriskande med både Mange Schmidt som artist och Känslan kommer tillbaks som skiva – han är väldigt svensk medelklass, kommer från Vasastan och ger ut sina skivor på lilla indiebolaget Razzia. Men det är en svår balansgång Schmidt studsar på – han lyckas göra låtar med både Petter och Thomas Rusiak utan att för den sakens skull fullt ut anamma [simpletag]hip-hop[/simpletag]ens alla attityder och attribut. Mange Schmidts låtar handlar inte om mycket mer än att ha det bra och festa med folk man gillar, och ibland är det precis den typen av musik man vill ha. En pigg och uppstudsig hip-hop-platta för folk som tycker svensk hip-hop ofta känns lite träig och självgod.
Twista – Adrenaline Rush 2007 (Atlantic/Warner)
Tio år efter Adrenaline Rush är Chicago-rapparen Twista tillbaks med sin femte fullängdare, Adrenaline Rush 2007. Och visst finns det flera låtar som är riktigt pigga produktioner, bland annat rappa Creep tillsammans med T-Pain, och hitten Give It Up med Pharrell. Twista blandar söderns gapiga crunk-influenser med sirliga västkustsynthar och stundtals närmar han sig nästan brittisk grime. Det är mycket nedpitchade mansröster på de hårdare, smattrande låtarna och uppitchade kvinnoröster på de sedvanligt småjuckande r’n'b-balladerna. Twista har inte skapat ett [simpletag]hip-hop[/simpletag]ens mästerverk i Adrenaline Rush 2007, men väl ett knippe låtar som kommer funka både för MTV och för dansgolvet.
www.twista.com
J-Ro – Rare Earth B-boy Funk Vol 2 (JuJu Records/Playground)
J-Ro från Tha Alkaholiks har släppt en högst svenskklingande skiva på Timbuktus JuJu Records. Nästan alla låtar har olika producenter, vilket gör skivan till en eklektisk mix av stilar – både minimalistisk östkust och feta västkustsynthar samsas om uppmärksamheten, och gästerna är många. J-Ro är ingen stor profet eller världsförbättrare, utan hans hip-hop gör sig bättre som soundtrack till förfesten än till revolutionen. Claes Uggla på JuJu är en av initiativtagarna till projektet, och Skivkoll ringde honom för att få lite mer koll på hur det här gick till.
Hur föddes idén till projektet?
– 2002 såg jag att [simpletag]Tha Alkaholiks[/simpletag] skulle komma förbi Malmö för en konsert. För oss som lyssnar på [simpletag]hip-hop[/simpletag] är Tha Alkaholiks en klassisk grupp, det var de som släppte klassiska album på den etablerade etiketten Loud Records, det var de som hittade Xzibit, Defari och en mängd andra grymma artister från Los Angeles.
Hur kom du personligen i kontakt med J-Ro?
– På ett eller annat sätt fick jag tag på J-Ro’s telefonnummer. Jag ringde och berättade om JuJu Records, våra artister och vår musik. J-Ro lät intresserad och mitt i allting berättade han att just satt och läste Quincy Jones självbiografi och kapitlet om Quincy och hans anknytning till Sverige. Efter ett långt samtal skickade vi över i stort sett hela vår katalog med musik, och ringde igen för att höra vad han tyckte om våra grejer. J-Ro var överraskande positiv, och vi bestämde oss för att träffas vid deras kommande Sverigebesök. Det hela slutade med att Tha Alkaholiks åkte hem från sin europaturné medan J-Ro stannade kvar hos oss i Malmö i några veckor, för att spela in musik och hänga i största allmänhet.
Tiden som följde reste J-Ro förbi Malmö och JuJus studio många gånger, och efter två års upprepande besök kom J-Ro till Malmö för att bosätta sig. De bestämde sig för att ge ut ett J-Ro-album, vilket tog sin tid på grund av pågående turnéer.
– Tre år senare ger vi ut Rare Earth B-Boy Funk Vol. 2, fortsätter Claes. J-Ro älskar Malmö, Sverige och Europa. Han upplever sin tid här som väldigt positiv och albumet släpps nu i ett flertal länder, i synnerhet Frankrike.
Hur har er relation med J-Ro utvecklats?
- För oss är det väldigt roligt – vi har gett ut ett album med en person som vi ser som en hip-hop-legend, men samtidigt också en människa som blivit en nära vän. Det är otroligt kul att jobba med någon man själv lyssnade på i sin Walkman under rasterna i högstadiet.
Hur ska det gå, hur ska det gå? När två av [simpletag]hip-hop[/simpletag]-världens största släpper sina skivor på samma dag – elfte semptember, vilket i sig känns som en väldigt sökt symbolism – går naturligtvis alla medier igång. Som snacket går är det som att [simpletag]Kanye West[/simpletag] och [simpletag]50 Cent[/simpletag] skulle mötas i boxningsringen på tisdagen. DNs [simpletag]Axel Björklund[/simpletag] ifrågasätter i dagens tidning om hela jippot är en medveten PR-strategi, och visst är det en väl iscensatt sådan om inte annat? En accentuerad polemik bidrar förstås till intrycket av en giganternas kamp de båda emellan. En kamp som känns lite väl tillrättalagd.
[simpletag]Rolling Stone[/simpletag] ägnar dem mycket uppmärksamhet. Läs artikeln om Kanye West och 50 Cent på Rollingstonemagazine.com.
