Vädret tog tyvärr udden av det goda startfältet, och de säkra korten gjorde att folk över huvud taget orkade hänga kvar hela kvällen. Men var fanns de adrenalinhöjande rockbanden, de dansanta hip-hopakterna eller det tillnärmelsevis experimentella (Fever Ray i all ära)? Den svenska medelklass-indien har sina storstjärnor, men bokningarna ter sig så i efterhand en smula sömniga - speciellt i jämförelse med Way Out Wests startfält.

Vi anlände lagom till The Magic Numbers, som med sin kramgoa myspop fick upp temperaturen en smula. De båda smårultiga syskonparen bjöd på en trevlig eftermiddagsföreställning med trestämmig sång och ett visst sväng på slutet.

Jenny Wilson körde igÃ¥ng sin färgsprakande konstfackspop med tillhörande outifts pÃ¥ mellanscenen. 

Dags så för den något märkliga bokningen Duffy, som med sin ringa ålder och stora röst rönt digra framgångar det senaste året. Återigen ett glapp i schemat som gör att man tvingas lyssna. Ett snyggt Motown-scenbygge och näpna körsångerskor bäddade för en trevligt sväng. Men Duffys musik visar sig vara alldeles för sävlig och enformig för att lyfta. Hennes Tina Turner-ambitioner når en bit rent röstmässigt, men på scen har Duffy inte mycket att sätta emot. Att hennes sound dessutom kantas av synthar och pukor gör att det hela känns rätt åtti. Varken modernt spännande eller retrosnyggt med andra ord.

Att regnet tilltar ytterligare när Loney Dear går på scenen med sitt sexmannaband gör nästan ingenting. Hans ödesmättade rymdpop blir bara ännu mer suggestiv. Loney Dear på skiva är en sak - men vad många inte förstår är att Emil Svanängen är en entertainer av högsta rang. Hans tidigare föreställningar om att livespelandet suger musten ur det kreativa skapandet tycks ha förändrats - nu är livespelningarna ett kreativt skapande i sig.

Låtarna byggs förvisso upp på liknande sätt - ofta en trevande början med ett crescendo som liknar världens ände - men det är ändå en fröjd att få bevittna varje svängning, varje infall, varje litet misstag. Loney Dear har nämligen lyckats med konststycket att få skivinspelningarnas perfektion att bryta ut i en organisk känsla av musiken när den spelas på plats. Det är något lite religiöst som händer.

LÃ¥tmässigt är det fokus pÃ¥ nya skivan Dear John, av förstÃ¥eliga skäl. Men det är samtidigt lite synd att tiden är för knapp för att utforska fler bitar av den stora lÃ¥tskatt som arbetats upp genom Ã¥ren. 

Men vad som verkligen känns tungt är dubbelbokningen med Fever Ray. Lasrar och mullrande technobas precis mittemot stör bÃ¥de publik och band, och Svanängen bygger till och med ett helt intro pÃ¥ en baston frÃ¥n Fever Ray-scenen. 

Text: Christian von Essen | Foto: Kristofer Ljungros

Här kommer lite fler bilder frÃ¥n gÃ¥rdagens Grammisgala. Fotograf är Kristofer Ljungros. 

Läs vidare ‘Grammis 2009 - bilder del 2′

Så är Grammisgalan 2009 till ända. Kleerup kammade som väntat hem flest grammisar (producent, kompositör och nykomling). Men när det var dags för segerfoto var han spårlöst försvunnen. Han var om inte annat väldigt "aktiv" under hela kvällen, så man kan inte klandra honom. Här ser vi Robyn, som välförtjänt fick priset för årets liveakt. Hon gjorde också ett strålande framträdande under kvällen tillsammans med Christian Falk och Supreme All Stars.

Läs vidare ‘Grammis 2009: bilder och rapport’

Samarbetet med Popsicles Andreas Mattsson ter sig självklart, och både deras musikbakgrund, melodikänsla och röster kompletterar varandra bra. Det hörs att de har funnit varandra i skaparglädjen och inte sneglat så ängsligt åt borden och måsten som man skulle kunna göra med Annika Norlins bakgrund.

Albumtiteln säger en hel del om både skivan och om Annika Norlins utgångspunkt. Allting är inte självupplevt bara för att det är på skiva, utan hon befäster sin självpåtagna roll som en smart historieberättare; en stark, självständig och godhjärtad förebild för unga människor att se upp till. Vare sig hon vill eller inte.

Annika Norlin har spottat ur sig bra poplÃ¥tar med bra poptexter bÃ¥de som engelsksprÃ¥kiga Hello Saferide och det svenska alteregot Säkert! under de senaste Ã¥ren, och ringarna pÃ¥ vattnet börjar sprida sig pÃ¥ allvar till den stora världen den där ute. Allt som är ditt med Säkert! är en stark lÃ¥t, men det är videon som pÃ¥ allvar framhäver den - genial i all sin enkelhet. Alla vi som gÃ¥tt hem pÃ¥ natten genom förortens dunkla parker kan känna igen oss.
Kolla in Razzia Records sida för fler videos.

I skuggan av kaxigare och mer medieintensiva sångerskor som Lily Allen och Amy Winehouse, smyger sig Kate Nash fram med oemotståndliga popmelodier och smarta texter. Hennes debutskiva Made of Bricks är ute nu på Polydor, några veckor tidigare än planerat (hur gulligt är inte det?) och den låter som en väldigt sympatisk blandning av just brittiska Lily Allens svala nonchalans och svenska Hello Saferides något varmare vardagspoetiska sovrumskompositioner.

Kolla på videon till fantastiska singeln Foundations.

Myspace.com/katenashmusic

Kate Nash på NME.com