När sommaren 2011 börjar närma sig sitt slut kan jag bara konstatera att det funnits en skiva som drämts på överlägset flest gånger i snäckorna när jag varit på väg någonstans. Fucked Up tycktes mig riskera att bli en dagslända som imploderade av hype och inre slitningar. Men så återkommer de tre år efter The Chemistry Of Common Life med David Comes to Life – en sylvass blandning mellan indiepopgitarrer, harmoniska kvinnostämmor – och så den svettiga björnen Pink Eyes karaktäristiska hardcore-brölande.
Kvelertak kan mycket väl vara det bästa som kommit ur den norska rockmyllan sedan Turbonegro lade denimskinnet på hyllan. Och visst finns det en del inslag i Kvelertaks brutala troll-hardcore-punk-rock (eller "black n’ roll" som vissa kallar det) som påminner om det stora, kompromisslösa riffskrevandet. Men där Turbonegro körde fast i det androgyna kokain-poserandet är Kvelertak snarare en svettig, fängelsetatuerad gubbnäve, rakt i solar plexus.
"Swedish Metalcore" står det på Yersinias Myspace-sida, och det är en ganska bra kompromiss. Musiken på gruppens fullängdsdebut Efter oss syndafloden (release december 2010 på Black Star Foundation – som alltid gör lika snygga och genomtänkta produkter) rymmer genreupprapningar från alla möjliga delar av metall- och hardcorevärlden. Tankarna går både till insomnade straight edge-band som Refused, metallskägg som At the Gates och dramatiska japanska självmordskandidater i band som Envy.
Med poetiska, svenska texter och ett fullständigt kompromisslöst mangel innebär en sträcklyssning på Yersinias 11-spårsplatta en känsla av att bli överkörd (och länge medsläpad) av ett höghastighetståg med en fly förbannad August Strindberg i förarhytten. Vilket ju också kan vara rätt skönt ibland.
Så här skrev vi om deras EP 2008.
Här nedan ser du videon till öppningsspåret Den sista sång jag skriver till dig.
Lyssna på Yersinia här och ladda ner EP:n gratis!
Det är som att Toronto-baserade Fucked Up är två olika band. Ett som släpper skivor med suggestiv hardcoremusik som alltmer gränsar åt det orkestrala och arrangerade. Och ett band som är mytomspunnet för sina liveshower, med sångaren Pink Eye som en självklar och allsmäktig frontfigur. Läs mer och se fler underbara bilder efter hoppet!
Bara namnet liksom. Fucked Up från Toronto har med enträget turnerande, vrålande och, framförallt – överlevande, visat var post-hardcore-skåpet ska stå sedan 2002. De är berömda för sina blodiga och tumultartade liveshower, och i skrivande stund ska de försöka lyckas med konststycket att spela en 12-timmarskonsert mittemot gamla CBGB’s i New York. Men på The Chemistry of Common Life visar bandet också upp en låtskrivarkompetens som rör sig utöver den vanliga hardcore-fållan. Det är episkt, experimentiellt och stundtals riktigt vackert, med både mulitinstrumentala pålägg och elektroniska inslag. Hade inte den svettiga och björnlika frontmannen Pink Eye vrålat sig så högröd hade mycket av musiken kunnat passera helt andra genrekontroller. Läs Fucked Ups blogg Looking For Gold. The Chemistry of Common Life är ute 13/10 på Mataodor, via Playground.
Star Fucking Hipsters är en relativt ny sammansättning bestående av avhoppade medlemmar från en hel radda olika New York-baserade punk-, ska- och hardcoreband. Sedan 2004 har projektet gått upp och ned, och man hade endast en handfull spelningar samt några splitsinglar i ryggsäcken när man i mitten av 2007 lyckades värva Nico de Gaillo och Miss Yula Beeri för lite kvinnlig fägring. Det blev också den kreativa vitamininjektion som krävdes för att få ihop ett dussintal låtar. Låtar som så småningom letade sig fram till skatepunkens gudfader Fat Mike från NOFX och hans skivbolag Fat Wreck Chords. Han fick enligt skivans pressmeddelande lösa ut två(!) av medlemmarna från finkan i New York för att kunna sätta igång arbetet med debutskivan Until We’re Dead i hans San Fransisco-studio. Resultatet är en mestadels agressiv och skitig form av [simpletag]punk[/simpletag]rock som aldrig glömmer dynamiken och melodierna (en liten dos ska följer också med). Blandningen av bandets musikaliskt brokiga bakgrund och Fat Mikes känsla för slicka produktioner gör att det blir både intressant och tillgängligt för fler än de allra mest insnöade. Until We’re Dead släpps den 30 september.
Den motona, instrumentala och symfoniskt uppbyggda så kallade postrocken blev hardcore-fansens nästa steg efter att deras genre slutat utvecklas i början på 2000-talet. Att populariteten kring den milt sagt svårdefinierade termen ebbade ut en smula för ett par år sedan var förmodligen till godo. Sådana mekanismer kan ge en genre utrymme att stärkas, om den inte dör ut helt vill säga.
Norrköpingsbandet pg.lost spelar musik ur just den här skolan. Det är långsamt och försiktigt uppbyggda instrumentala ljudmattor blandat med hardcorens adrenalinstinna dynamik. Vackert, temperamentsfullt och vemodigt. Fullängsdebuten It’s not me, It’s You! släpps den 29 september på Black Star Foundation. pg.lost har precis avslutat en Europa-turné, och med några släpp på nacken kan bandet mycket väl bli ett internationellt tongivande band inom sin genre.
Lyssna på www.myspace.com/pglost
Norrländska [simpletag]hardcore[/simpletag]bandet Breach gjorde en återföreningsspelning i december efter ett uppehåll på sex år. Det verkar inte heller som att det finns någon framtid för bandet i den form som varit, i alla fall inte om man får tro intervjun med [simpletag]Breach[/simpletag] som Arena Grande.tv genomförde strax efter spelningen. Fans från hela världen var där, vilket verkade aningen förbryllande för de åldrande legendarerna. Se intervjun här!
